KODAK PLUS - X

***

Det blev ju inte alltid som jag ville förr i tiden heller. Den här bilden är tagen med min Konica FM med Hexagon 52/1,4. Säkert har jag framkallat den själv, det gjorde jag praktiskt taget alltid men har inga anteckningar om med vad, tid eller temp. Innan jag fick barn noterade jag allt sånt, sen fick jag annat huvudfokus.

*

Det som förvånar mig är kornet. Plus-X var väl typ 21 DIN, dvs 100 ASA, och jag brukade få dom finkorniga. Bilderna från den här filmen är alla korniga. För hög temp, eller finns det fler tänkbara förklaringar?

*

Såklart gillar jag bilden ändå, på äldsta barnet Katarina, snart 50

*

***

SMILET

***

Räcker långt för mig, godnatt!

*

*

***

DOGMA OCH KAMERASNACK? - NEJ, WEBLOG ÄPPELPLOCKNING - MYCKET ROLIGARE

***

För mig är ju bloggen som ett klotterplank. Vi har alla olika syften med det vi skriver och visar, själv har jag också olika syften från gång till gång. Häromdagen, i går, slog jag upp ordet blog, var inte  säker på vad det egentligen betydde. Enkelt, förkortning av weblog (till skillnad mot serverlog), alltså en slags webdagbok helt enkelt.

*

Så klart bloggar jag för att dela. Dela bilder, dela tankar och funderingar, dela glädjeämnen och i någon mån sorger och besvikelser. Och jag berättar hur min värld ser ut, dvs hur den ser ut för mig. Och eftersom vi alla bär färgade glasögon hela tiden ser den helt olika ut för mig och för dig

*

En av finesserna med bloggen är ju att jag väljer det jag läser och tittar på, väljer det jag vill kommentera. Eftersom vi inte kan göra oss fria från våra färgade glasögon (uppfostran, historia, erfarenheter, yrke....) är det ju bra att vi kan välja, vi måste inte tycka om allt, läsa allt eller kommentera allt. Men det betyder ju inte att jag är bättre eller duktigare än dom jag inte riktigt uppskattar, bara annorlunda. Alltså finns ingen anledning att kritisera det jag inte gillar, varför skulle jag göra det? Däremot är det roligt att få kommentera det jag gillar, oavsett det gäller bilderna, texten eller tonen i bloggen (obs, det finns en tidsfaktor också, det finns många bloggar och det är bara ett gäng jag brukar kommentera)

*

Häromdagen skrev jag att jag inte gillar att välja, att sätta etiketter på saker och ting och  se mig som representant för ismer eller andra avgränsningar. Typiska exempel på sån´t är i min värld dogman, pictorialism, gatufoto,.......(Observera att jag har ingenting alls mot gatufoto, jag tycker det är roligt att prova det också. Men jag skulle aldrig beskriva mig med etiketten gatufotograf)

*

Så finns det sån´t jag inte förstår och därför nästan aldrig kommenterar men undrar över. Tex varför regelbundet i bloggarna klaga över bristen på fokus på bilden i stället för på teknik, kamera och optik men själv i stort sett inte behandla någonting utanför teknik, kameror och optik?

*

Här kommer nu något mycket lättsammare, en (för mig) typisk weblog. Bilderna är från hösten 2014 då jag var lite ivrig att testa min första spegellösa kamera (Sony A7S) så det blev rätt många bilder när ett par av barnbarnen var hemma och plockade äpplen och firade halloween. Och jag blir glad över att se bilderna igen, jag har varit låg ett par månader och har svårt med fotandet just nu.

*

Bilderna talar för sig själva tror jag. Och krattor är utmärkta plockredskap när man är liten och inte når upp, fast på slutet blev det nästan lite krattkrig så mormor I fick ingripa....

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

***

FINT BESÖK - OCH SÅ LITE SUPERPLASTICITET

***

Då och då får vi besök - det ringer på dörren och utanför står Alice och Klara och frågar om dom får komma in. Och det får dom. Och vi hittar alltid på något. Klara frågar nästan alltid efter silikonleran som jag visade henne en gång. Det ÄR en häftig produkt - man kan dra ut den i meterlånga tuggummitrådar men rullar man ihop den till en boll och kastar den uppför den sig som en studsboll. Dess mekaniska egenskaper är alltså starkt hastighetsberoende - vid långsam deformation är den extremt plastisk (superplastisk), vid snabb deformation är den näst intill fullständigt elastisk - jätteskoj och jättespännande. Men vi får komma ihåg att inte lägga den på någon textilie, gör vi det så har den efter några timmar trängt in i textiliens fiberstruktur och gjort den näst intill omöjlig att få ren.

*

Men det finns mycket annat, vanlig leksakslera tex. Eller kartongen med utklädningskläder, den har ju också alla barnbarnen gillat men snart vuxit ifrån. Och den här gången blev det kartongen med kläder

*

Alice

*

Alice och Klara har testat lådan med gamla kläder

*

Alice och Klara med lillasyster Elsa och pappa och mamma är våra närmast grannar. Och såklart har jag frågat mamma och pappa om jag får lägga ut några bilder ibland.

***

MOTIVVAL OBJEKTIV OCH FOTOGRAFERINGSKONSTEN

***

Efter några timmar ute i snön var det dags för fika inomhus. Och som sagt, känner ni er lite bleka och opigga föreslår jag några timmar i snön, då får man sån här färg på kinderna! Porträtt är det, och till och med jag som mest fotar i färg tycker att porträtt ofta blir bäst i svartvitt, men inte här inte!

*

Nu när barnbarnen är, eller nyss varit hemma, blir det lite barnbilder förstås. Jag tycker mig ana att barnbilder ibland anses höra hemma mer i familjealbumen än på fotosidorna. Precis som man inte skulle kunna utveckla lite fotokunskap också vid barnfotografering. Tar vi andra motiv, fåglar tex, finns det dom som lägger in flera bloggar rad med bara fåglar :-). (jag gillar fågelbloggar, tro inte annat), så varför skulle jag inte  göra detsamma med barnbilder?

*

Objektivvalet är enkelt för mig  när det kommer till porträtt - Minolta 85:an förstås! Här valde jag inte största öppningen som ju är 1,4, i stället körde jag med 5,0

*

Sen är det det där med fotograferingskonsten, jag märker att jag blivit lat. När jag såg den fina färgen på hennes kinder fick hon sätta sig i närheten av dom stora fönstren med mycket ljus. Väggen bakom är liggande träpanel men det stod en sån där vikskärm bakom henne, det tyckte jag kunde duga. Jag insåg ju från början att jag borde fixat något helt annan bakom, allra helst som skärmen är rätt smal och skärmkanten kommer synas. Men Vilma var lite otålig och ville göra annat så antingen fotade jag nu eller inte alls, åtminstone inte dom rosorna. Och då blev det så här.

Klick gärna upp bilderna, Minolta-85;ans bilder kommer mer till sin rätt då!

*

*

***