TIDEN - VOLRAT THAM

***

Det finns gott om historier hur studentlivet är, bara att sjunga igenom Gluntarna tex. Själv minns jag bara fyra års envist slit med kompendier, böcker och laborationer - kväll efter kväll, helg efter helg.  I fanns då i 50 mil bort i Falun och vi träffades en gång eller två under terminerna. Jag läste i Göteborg, dom två första åren hyrde jag rum - Landsvägsgatan, Tunnlandsgatan, Skäpplandsgatan och Kapplandsgatan. Dom sista två åren hade jag studentrum på Volrat Tham, det som sen blev hotell Panorama. Det kändes som en stor lyx att inte behöva låna andras badrum eller andras kök. Här på Volrath Tham fanns i min korridor fem rum/personer som delade på ett kök och två badrum.

*

Bilden är från 1963 eller 1964 och tagen i december. Björn, här på mitt rum, är en av studiekamraterna på teknisk fysik och som också bodde på Volrat Tham. Han blev så småningom professor i partikelfysik och var på Cern i flera omgångar, själv sökte jag mig till industrin. Så nära det kommer när jag skriver men så länge sen det är. En gång, när jag var på tj-resa i Geneve, hälsade jag på honom. En enda gång sen vi blev färdiga med studierna. Sen dess har det gått ett liv, eller två egentligen. Konstigt.

*

*

***

DAGS IGEN?

***

Kanske är det dags att plocka fram Yashican igen?  Den är nog inte använd på sådär 50 år, i slutet på 60-talet gick jag över till småbild igen. Men jag ser ju nu när jag skannar en del negativ att  dom stora 6x6-negativen är oslagbara när jag vill ha både skärpa och den där mjuka känslan i bilderna.. Den här bilden har jag inte koll exakt vilket år men under 60-talet är det. Bilden är tagen i ljuset av stearinljus på bordet framför I. 

*

Kameran står i bokhyllan bakom mig och även om jag inte haft film i kameran verkar den funka. Lite sliten är den, och den svarta - vad heter det - klädseln? - har släppt på några ställen. Men jag tror den funkar. Det vore ju lite roligt, plus att man skulle platsa bland alla andra kamerasentimentalister här på FS . Vi får väl se. Mitt största problem annars är ju alla bilder i pärmar och lådor som aldrig fått den uppmärksamhet dom förtjänar (efter egen bedömning), jag tar hela tiden nya. Och så har det varit långt tillbaka, inte bara nu i digitaltidevarvet. Det är alldeles för mycket att göra nå´n fullständig genomgång av, men lite nedslag blir det nog här och där och jag gissar en del kommer  hamna här på sidan också.  Kanske blir det lite mindre av nya vattendroppar, solnedgångar och grässtrån, jag ser ser ju att dom sparade inte är så intressanta efter några år........ Det är bara det att dom så förbaskat roliga att ta........

*

*

***

NOTATIONS

***

*

*

***

SAMTAL

***

Ibland undrar jag om vi nånsin samtalar med varandra numera. Jodå, visst pratar vi med varandra, vi fikar ihop och snackar, vi byter åsikter med varandra. Fast mest är det ju i sociala medier som fb, fs, Insta vi träffas. Och jag menar såklart inte bara vi här på FS utan vi i största allmänhet.

*

Samtal står för mig för någonting mer än att prata bort en stund. Till att börja med kan man aldrig ha bråttom, det måste finnas gott om tid om samtalet ska ge något. Och viktigast kan inte vara att föra fram sina åsikter, att hävda sin mening, det viktigaste i samtalet är att få veta något om dom man talar med. Att få veta något om vad som hänt sen senast eller få veta något om en människa man inte känner.  Inte vilka åsikter hon har utan vem hon är, vilket liv och vilken lott som är hennes. Lyssna är viktigare än att tala, också att lyssna på dom som tar tid på sig, som inte är vana eller kanske inte ens vill tala. I förstone. Att samtala tror  jag är nästan lika grundläggande som att andas. Att få dela det som är tungt, svårt eller bittert är att få lätta en aning på bördan, och att få dela det som är till glädje är precis som ordspråket säger, dubbel glädje.

*

På bilden, tagen 1963 eller 1964, samtalar Berit, I:s mamma, med några släktingar till I:s kusin som gift sig dagen innan och på vars bröllop vi varit. Samtalet sker i ett ljust, lite gammeldags rum där solen lyser in, tom mönstret av gardinerna (volanger heter det väl) finns där på väggen. Ändå är ett ljus tänt och hela bilden andas för mig lugn och ro, frid, och gott om tid. Bilden blir liksom en sinnebild för det goda samtalet.

*

*

***

PAPPAS FÖDELSEDAG

***

Nå´n gång på eftermiddagen slog det mig, javisstja, det är sista november idag, pappas födelsedag. Idag skulle han ha fyllt 117 år. Han blev 90. Att han skulle fyllt 117  är bara en påminnelse om att jag är gammal.  

*

Jag tror han fick ett ganska bra liv. Starten var inte så lyckad, hans pappa dog en månad innan han föddes, så han växte upp ensam med sin mamma däruppe i skogarna vid Svabensverk. Jag har berättat förut, föräldrarna var trolovade med inte gifta så farföräldrarna godtog honom aldrig som barnbarn och hans mamma vågade inte berätta för sina egna föräldrar att hon fått barn. Alltså ingen pappa, inga syskon, ingen farmor eller farfar och ingen mormor eller morfar. Där fanns mamma bara.

*

Hans mamma var lärare, det blev pappa också. Jag brukar ibland tänka på hur det kan ha varit att växa upp ensam, helt utan släkt. Svabensverk ligger på gränsen mellan Dalarna och Hälsingland. Och ni vet, ingen TV, ingen radio, inget badrum, inget varmt vatten.....Jag vet, ni vet redan. Men det är nyttigt att fundera ibland hur det var på vinterkvällarna tex.

*

Men som sagt, jag tror, om man nu kan föreställa sig hur någon annans liv varit, att hans blev ganska bra. Han träffade sin värmländska Maj, fick tre barn, blev så småningom skolinspektör, köpte sin första bil när han fyllt femtio. Rik blev man inte i statens tjänst, men definitivt inte fattig heller. I stort sett frisk fick han uppleva sin 90-årsdag. Ingen stor dramatik, inga våldsamma utspel. Vad kan man begära av ett liv?

*

Pappa på tjänsteresa till Blötberget, för en gångs skull var jag med. 1957 kanske?

*

***