100/29c - DÅ, NÄR TIDEN INTE FANNS

***

Då, när tiden inte fanns, var alla somrar förtrollade. Solen lyste från en evigt blå himmel och tornsvalorna svirrade där uppe, alldeles särskilt runt balkongen där mormor och morfar drack morgonkaffet och jag min choklad. En alldeles lagom vind satte björklöven i rörelse så att dom glittrade i solskenet och efter alla dikeskanter och vägrenar böljade knähögt mjukt gräs som kittlade benen. Mats och jag utforskade  alla småvägar och stigar runt omkring och  grönskan var som ett grönt, gnistrande rum. Smultron behövde vi inte leta efter, dom fanns vid just dom vägkanter där vi gick och det fanns alltid timotejstrån att trä upp dom på. När vi ville ha riktigt mycket smultron gick vi efter banvallen på den lilla smalspåriga järnvägen. Hemma igen hällde vi dom på filbunkarna som stod uppradade på fönsterbrädan i köket och ibland fick vi tillåtelse att springa ner till isdösen och hämta gräddkannan. Nån enstaka gång per sommar regnade det, men aldrig mer än tio minuter och alltid ett sånt där varmt sommarregn med en intensivt lysande regnbåge efteråt.

Vattnet i Skivtjärn var grönblått och sanden vid stranden var mjuk och len och varm att ligga i. Där smakade hallonsaften och bullarna allra bäst. Efteråt kunde vi plocka lite blåbär mellan tallarna. Efter middagen gick vi antingen och metade, Mats och jag, nere vid älven, eller så gick vi till biblioteket och lånade böcker. Då gick vi oftast barfota på dom fortfarande solvarma träsyllarna utefter järnvägen, dom få tågen hörde vi på långt håll, och luften dallrade lite i den sköna värmen. Kontrasten blev stor när vi kom in på det kalla betonggolvet i biblioteket. Jules Verne var favoritförfattare och jag glömmer aldrig kapten Nemo och En världsomsegling under havet. På kvällarna läste jag tills morfar dragit upp moraklockan i köket och hört nyheterna och väderleksrapporten i deras rum, det enda sovrummet, jag och mina syskon och mamma sov i vardagsrummet. Så trygg har jag aldrig somnat som där.

*

*

Åren runt 1950 i Deje, Värmland. Bilden tagen omkring 1955, flera år efter att mormor dött.

***

100/29b - RISINGE S:TA MARIA

***

Nattens regn slutade ganska snart och på förmiddagen åkte jag ut mot Risinge och S:ta Maria. När jag parkerat var det svårt att inte missa dom avlastade transportpallarna som stod uppställda. Så här såg lasten ut

Emballageplasten var sönder och det gjorde nog inte så mycket

*

Jag räknade till 23 pallar och med tanke på att dom stod på P-platsen vid den gamla kyrkan, S:ta Maria, var det inte så svårt att lista ut vad innehållet skulle användas till vilket bekräftades av adreslappen

*

Från den trasiga omslagsplasten läckte lite svart, trögflytande vätska och lukten var väl bekant, tjära.

*

Kyrkogårdsmurens takbeklädnad i trä har redan påbörjats, det här var färdigbehandlade träspån för kyrkans tak.

*

Kyrkogårdsmuren är bara delvis omlagd med nytt tak och tittar jag på de gamla takspånen är det lätt att förstå att det är dags för byte, säkert lika behövligt på kyrktaket också.

*

***

100/29 - I STÄLLET FÖR

***

Dagens upplevelse var bäcken. En lång stund stod jag där på den lilla traktorvägen och lyssnade på vattnet som porlade. Solen blänkte i dikets vatten och jag hörde också lärkor, bofinkar, koltrastar, tranor, men idag var jag mest fascinerad av vattnets porlande. Dom första tussilagona, dom första fjärilarna och dom första stora humlorna såg jag också. Och på fälten fanns början till en grön ton. Det fanns massor av möjligheter till läckra vårbilder. Trots ett antal bilder blev resultatet kasst, nånstans saknade jag lusten. I förbifarten såg jag att asparna vid skogsbrynet och kanten på ängen stod fint mot den mörka skogen bakom och en bild tog jag, en bild utan vårkänslan som fanns i överflöd runt omkring. Men våren är också väntan.

*

Ibland är hjärtat inte med och då funkar inte det jag tänkt. Det är just det, det vet jag redan. Att göra sånt jag tänkt. Eller funderat ut. Men att göra det jag känner för, längtar efter, det funkar. I princip jämt. Enda kruxet är att ge mig så mycket tid och så mycket ro att hjärtat kan göra sig hört. Det hjärtat längtar efter försvinner ofta i bruset av vardagen och brådska och oro tystar det definitivt. Så egentligen skulle jag inte visa en bild utan spela upp bäckens porlande. Ljud är lika suggestiva som bilder. Minst. Jag har några minuters inspelning med havsbruset från stranden utanför Bequia, det eviga, det fanns inte en tyst minut på två veckor och min gissning är att det hörts dom sista hundra miljonerna år eller så.

*

Sov gott, hoppas er påsk varit lika fin som min.

***

100/ 28 - DET MANLIGA EGOT

***

Jag har noterat att vi är mest män, egentligen bara män, som lägger ut selfies av typ porträtt här på FS. En del oftare, andra då och då. Varför är det så? Eftersom jag också gör det ibland funderar jag då och på varför. Har vi ett större behov av att visa upp oss än kvinnor? Inte vet jag, men inte helt osannolikt skulle jag säga. Sen finns det andra orsaker också. Själv kan man ju få apa sig lite, det skulle I aldrig gå med på att göra och visa upp. Eller helt enkelt få experimentera med uttryck, inte för att göra intryck utan se hur det funkar på bild. Det får jag mer än gärna med barnbarnen, men för dom är det ju en naturlig del av varat. Och efter att ha sagt det tänker jag att kanske finns det en liten gen som vill apa sig hos oss vuxna också? Jag menar, egentligen hör det till oss också, men det är sällan vi gör det på stan eller på jobbet, men kanske behovet finns? Och då måste vi ju nån gång få visa det också, inte bara göra det i smyg för oss själva, då finns ju ingen mening? Ja, inte vet jag, men vi gör det som sagt då och då.

*

Den här gången satt jag vid köksbordet och plåtade Agnes när hon målade påskäggen och då var vidvinkelzoomen på, alltså väldigt lätt att ta några selfies. Och så mycket apade jag mig väl inte, men jag testade hur det blev när jag inte tittade in i kameran Här tittade jag nog på lampan över köksbordet och det var nog inte så dumt. Jag menar ur ljussynpunkt :-)

*

***

100/ 27 - PÅSKAFTON HOS OSS....

***

.....är nog som hos de flesta. Har vi barnbarn hemma  blir det roligare såklart, då händer det mer saker. Såklart skulle äggen målas, och det var det Agnes som vill göra

*

*

Så här finna blev äggen

*

Här har drygt halva gänget satt sig för påsklunchen, barnbarnen, deras mamma och hennes bror

Hilda som jag skrev om häromdagen läser fortfarande flitigt, just precis nu är hon på sidan 529 av dom 588 boken jag köpte har. Klart senare ikväll skulle jag tro.

*

Efter lunchen fanns tid för diverse upptåg. Här tävlat tjejerna med morbror H vem som kan ta längst steg i utetrappen.

*

***