ETT DIMMIGT OCH ÖVERSVÄMMAT RISINGE IDAG

***

Hörde just att SMHI varnar för höga flöden i östra Götaland. Lätt att förstå, vi fick ganska mkt snö som nu smälter i rasande takt samtidigt som det regnade oavbrutet i går. Jag gjorde en vända i ett dimmigt Risinge idag. Och visst hade bäcken och fälten svämmat över där det brukar, några varningstecken hade man inte fått ut än men dom flesta valde ändå omvägen. En bil såg jag köra över, en ganska stor flak-SUV, och det såg ut att vara en halvmeter djupt på vägen.

*

*

*

*

*

*

Panorama av tre bilder där vägen blivit översvämmad

*

*

*

*

*

*

*

*

*

Här kommer jag nerför backen från Gomma och ser den enda bilen som fortsätter. Bäcken som svämmar över går normalt under vägen vid vägräckena

*

*

*

*

***

MYCKET SNÖ, ÖVER FYRA DECIMETER HEMMA

***

Det var längesen vi hade så mkt snö som nu i Finspång. Det snöade hela dagen igår och tillsammans med det som fanns tidigare är det inte så långt från en halv meter, väl fyra decimeter i alla fall om man kollar på altanen. Jag tog bilden vid tiotiden i går kväll efter att jag varit ute och skottat trapp och det viktigaste på framsidan. Eftersom bilden är tagen inifrån finns en hel del speglingar. Det är jag glad att jag gjorde, då var det fortfarande ett par tre minusgrader. Som väntat var det plus en i morse och den snö som kom under natten och som jag nyss skottat undan var betydligt tyngre. 

*

*

***

DOMHERRARNA I RISINGE

***

Nästan lite humor, jag beklagade mig en smula i en kommentar till Öhrnens fina domherrebilder att jag knappt sett en domherre i vinter, jag har varit för lat att sätta upp matning i år. Då hade jag inte tittat på förmiddagens bilder från Risinge där jag fotade ett gäng småfåglar på håll som höll till i ett par ekar. Det var för långt håll för mig att se direkt och jag hade bara 99:an med 135:an men tog en serie bilder och tänkte att ibland går det bättre att se i datorn vad det är, i alla fall om skärpan är hygglig. Det visade sig nämligen vara domherrar allihop så nu har jag fått beundra dom lite på håll. Här är fem bilder, vardera ocroppad resp croppad och mellan bilderna som hör ihop har jag talat om vad jag ser, kanske ni kan få syn på fler?

*

Tre flygande en sittande

*

*

Fyra sittande

*

*

En flygande tre sittande

*

*

Fem el möjligen 6 sittande

*

*

Tre sittande

*

*

***

NU ÄR VI HÄR....

***

.....alltså ute i Risinge, färdiga för en promenad. Alla skulle kanske inte kalla det promenad, idag kom vi kanske 50 meter. I får allt svårare att gå, dom här 50 metrarna tog kanske 10 minuter. Det verkar som det vore muskelsvaghet, fast jag vet ju, det är herr A som är ansvarig. Men det ger I frisk luft och det blir ett avbrott i stillasittandet. Det tar såklart längre tid att ta på kläderna och bli klar än att promenera, det är definitivt mkt svårare att klä en vuxen än ett barn, även om I klarar vissa plagg ibland. Väl på plats ute i Risinge är det inte svårt att få I att le och dra några djupa andetag. 

*

Men vi är också här, efter snart sex år, i det som kallas Sena stadier härnere. Allt stämmer hela vägen så när som på några undantag - I känner oftast igen barnen (fastän blandar namnen), hon klarar oftast att äta själv och är inte immobil - 50 meter idag som sagt. Jag har länge vetat hur Alzheimer grovt utvecklas, men ofta undrat hur ser dom typiska stegen ut? Det googlade jag rätt på idag och istället för att beskriva vår vardag räcker det med att säga att vi är mitt i det sena stadiet. Allt stämmer förutom att hon fortfarande kan röra sig. Plus att hon fortfarande är väldigt medveten om hur allt är  

*

Samtidigt är det konstigt, vi har så mkt kontakt. Vi pratar, vi skojar med varandra, vi tittar på varandra. Inte jämt förstås, det finns många tysta stunder också, men ingen tung tystnad. Man kan ju ändå inte prata jämt med varandra. Hon ser mig och kan på många sätt bekräfta mig, och jag ser ju i hennes ögon att hon är med, att det är I jag ser. Barnen och inte minst barnbarnen vet precis hur det är och det är ingen konst att umgås och glädjas tillsammans.

Hur det blir vet jag ungefär, men inte när. Jag känner mig trygg med den kontakt jag har på kommunen, jag vet att mer hjälp finns att få när det är dags. Jag funderar ofta kring det här innan jag somnar, men det håller mig inte sömnlös. Som ni vet har jag avlösning en vecka varannan månad tills vidare, det känns bra. Också några timmar då och då när det behövs. Nästa steg? Vem vet? Vem vet om något imorgon? Samtidigt säger förnuftet att när immobiliteten blir tydligare och det inte räcker med min hand som balansstöd utan det krävs lyft för att ta sig från rum till rum krävs mer hjälp.

*

*

Från dagens promenad ute i Risinge

*

***

SNÖFALL

***

Jovisst kom det, snöfallet, under eftermiddagen. Jag gjorde en vända vid halvfemtiden för att ta några bilder. Det snöar fortfarande men inte särskilt mkt. Kanske har vi fått en decimeter, vi får väl se i morgon. Nåt säger mig att det inte blir så farligt som man spått, men visst var det tätt en stund.

*

*

*

*

*

*

***