MED ADOX R14 I GÖTEBORG 1957

***

Det var inte alltid jag gjorde det lätt för mig. Filmkänsligheten 14 DIN motsvarar ISO 20 och med 3,5 som största öppning på min Yashica-Mat var det nog tider på 1/25 eller 1/50 som gällde när det var mulet. Adox var  ju känt för sina finkorniga filmer men med så långa tider blev det inte mkt till skärpa ändå. Jag ser att jag inte heller hanterat filmen så bra, jag har fått in lite ljus i ytterkanterna på filmen, hade den väl lite för löst spolad vid något tillfälle.  Men det är ju också så här man lär sig som självlärd, genom alla otaliga misstag. 

*

Jag kommer bara svagt ihåg just den här Göteborgsturen men det är lätt att följa bildserien. Bilderna är i princip obeskurna.  Kommentarer till varje bild finns under bilderna. Här var jag 16 år och tydligen gillade jag Göteborg, fyra år senare blev det Chalmers. Men det var nog främst att jag kom in på den linjen jag helst ville gå som avgjorde. 

*

Första bilden - är väl utsidan på Centralen?

*

Så över till Trädgården inte långt från Centralen

*

Så ut och badade nånstans, här kommer lillbrorsan Dag. Men var, inte Näset, knappast Långedrag?

*

Hamnen förstås, med fartyg som ser ut som fartyg

*

Före containertiden, då när det var styckegods, behövdes många kranar för att få ner liggtiderna i hamn

*

Hagakvarteren nånstans?

*

Detta är väl Kungsgatan, lite åt Järntorget till?

*

I alla fall ligger domkyrkan vid Kungsgatan

*

Mamma hade en syster i Göteborg, Olga, som då bodde på Gyllenkrooksgatan. Alldeles vid Carlanderska gick det trappor ner till Mölndalsvägen

*

Olga bodde på 6:e våningen och hade fin utsikt över Liseberg och bort mot Delsjöområdet

*

Inlagd för att Stephan A ska kunna kolla mc:n bättre

*

***

LÄTTSKRÄMD?

***

Alla -ismer, höger eller vänster, skrämmer mig. Alla religioner skrämmer mig. Fanatism är bara en gradskillnad. Alla som redan vet, är bergfast övertygade om hur det är, skrämmer mig. Alla som generaliserar skrämmer mig, alla som inte utgår från den enskilda människan i det aktuella ögonblicket utan redan vet, skrämmer mig. Ändå är jag inte rädd. Det är bara nuet som finns. Gårdagen finns inte. Världen ändrar sig kontinuerligt. Alla människor är olika men lika mycket värda. Varje människa svarar för sig själv.

*

Frankrike 1960

*

***

HAMNEN HAMBURG 1956 - CONTAINERFRITT

***

Sommaren 1956 (eller var det -57?) tillbringade jag ett par veckor på egen hand i Tyskland, jag deltog i ett ungdomsutbyte och bodde en vecka hos en familj i Hamburg, därefter ett läger i Eckenförde. Det mest intressanta  under Hamburgveckan var ett besök i hamnen.  Det slår mig direkt när jag nu tittar på bilderna - det här är före containertiden. Kranarna reser sig högt mot himlen och dom har nog aldrig lyft en container. Fartygen har mjuka vackra linjer, det är fortfarande gott om rep och vajrar för vinchar och kranarna ombord

*

*

*

*

*

*

***

LUDVIKA 1957 - RIVNINGEN AV GAMLA FOLKETS HUS

***

1957, eller möjligen 1956, revs gamla Folkets Hus för att ge plats åt Aveny och nya Folkets Hus. En serie som jag tycker passar bra in i Gun-Ingers upprop om arbetsbilder.

* 

Tegelväggen ger sig inte på en gång

*

Ett tag till med grävskopan

*

Uppmärksamheten är stor

*

Men så händer det

*

Det var det det!

*

Jo, jag vet, ett par av bilderna har jag visat förut!

***

BLIXT, FAMILJEBILDER OCH ANNAT OTILLÅTET

***

Otillåtet? Nej, inte här på bloggen, på Fotosidan. Men i alla seriösa fotosammanhang, där man vill visa riktig fotografi. Riktig fotografi är ett vanligt uttryck, fast jag har aldrig sett nå´n som berättat vad det är, om det är alla tysta som möss. Dom som verkar veta är lite hemlighetsfulla just på den punkten.

*

Nu har jag inte tänkt att fastna där, jag har fler funderingar. Tex har jag en känsla av att uppmärksammad fotografi gärna ska vara i svartvitt och gärna visa utsatta människor och livets mörkare sidor. Och nej, jag är inte avundsjuk eller missbelåten, jag vet på ett ungefär var jag platsar och inte platsar som fotograf. Men ibland känner jag det som att det bara är halva livet, halva världen, som berättas i riktiga fotosammanhang. Eller är glada människor, kanske rent av lyckliga människor, inte lika "konstnärliga"? Eller är glädje och lycka banala känslor? Rätt många verkar ändå sträva efter det, i verkliga livet alltså. Det slår mig direkt att jag tror att Mona-Lisa ler, men om hon var lycklig eller inte är det ingen som vet. Tror jag. Undrar förresten hur hon sett ut i svartvitt?

*

Nu är jag inte ute efter att häckla svartvitt, jag gillar svartvitt, också. Och kanske jag som så ofta mer skriver om mig själv än om andra. Jag menar, det händer att jag tänker kanske den blir bättre i svartvitt, lite konstnärligare liksom, senast häromdagen när jag la ut en svartvit variant av bilderna på sångsvanarna. Här är i alla fall en svartvit bild jag gillar, tagen med blixt på kameran. I förstås, festklädd och glad. Vi är hemma hos mina föräldrar på Tre Krokars Gata i Ludvika, på min storasysters bröllop. Inte helt säker, 1961-62 typ.

*

I, knappt tjugo. Lycklig kan jag ju inte veta men i alla fall glad!

*

Bilden jag croppat fram porträttet från. Inget studioporträtt precis, vi är i det sovrum som brorsan och jag delade några år tidigare. Jag ser hörnet av ett schema där på väggen längst till höger. Och båda rökte vi då.........

*

***