ÄNTLIGEN - SOLGLITTER, SNÖ OCH KALLT PÅ LJUNGÅSEN

***

Tillsist fick gråvädret ge vika för sol och kallgrader, underbart!

*

*

*

*

***

DALAVINTER/ LJUNGÅSEN

***

Under nästan femtio år har I och jag åkt längdskidor uppe på Ljungåsen när vi varit hemma i Ludvika eller Korsheden. Sen ett par år får vi avstå från skidorna men det går fint att gå däruppe också.  Som det ligger nästan 500 m över havet finns där nästan alltid snö, även om det är klent med den varan nere i stan. Idag hade vi tänkt komma upp ur dimman som ligger tät i Korsheden men tji, lika dimmigt där. Men obeskrivligt vackert och massor med snö.......

*

Dalavinter som jag vill ha den

*

I älskar det minst lika mkt som jag

*

Naturen är nästan som fjällen med myrar och vatten....

*

....och fjällbjörk kan tänka

*

***

HOMELAND ll - KORSHEDEN FÖR EN HALVTIMME SEN

***

Ja, två grader kallt och en dm snö. Långfredagsmorgonen har bjudit in vintern igen. Och såklart bytte jag till sommardäck i veckan som gick, då var det 17 C i Finspång, och det kändes onödigt att åka tor Finspång - Korsheden på vinterdäcken......Få se nu omtag tar mig uppför backen hemmavid, jag ska in till Söderbärke för Konst i Påsk-utställningen.

*

Den vanliga utsikten över ängen och ner mot ladan i morse

*

Och att det är en dm syns ju här. Sladden? Därute under snön ligger min lilla mobila router, i en plastpåse och under en plastbytta. Det är dålig mobiltäckning i Korsheden och huset har plåttak så jag har kommit underfund med att jag förbättrar mottagningen väsentligt om routern får ligga utomhus. Routerns egen signalstyrka är inget problem, jag sitter nära altandörren genom vilkens ruta den här bilden tagits.

Minst en dm snö redan och det snöar fortfarande

*

***

DOM OBERÄTTADE HISTORIERNA

***

Det slår mig när jag sitter och går igenom bilderna från eftermiddagens promenad - Tänk så många oberättade historier det finns. Vartenda hus, varenda gård har en historia att berätta. Egentligen är det en trivial tanke. Det är ju självklart, precis varenda människa äger sin historia. Eller rättare sagt, varenda människa äger en massa historier. Och nästan alla blir oberättade.  

*

Det snöar ganska mycket när jag går, men ett finkornigt, intensivt snöfall som nästan bara syns som en dimma i bilderna . Och som alltid blir det extra tyst när snön kommer. Det rör sig inte många människor i snöfallet och tillsammans med tystnaden känns byn och landskapet nästan öde.Vore det inte för de enstaka lamporna och adventsstakarna i fönstren skulle jag lätt kunna tro att jag går i något av Ray Bradburys surrealistiska landskap.

*

En av de första gårdarna jag passerar är Martins. Han bor nu åter i det gamla boningshuset där hans hustru Gun växte upp med sina föräldrar Thea och Gunnar och syskonen trots att han byggde ett nytt tillsammans med sin Gun. Hon lever inte längre och en av sönerna har fått överta det nya huset. Gun hade många syskon, jag har glömt hur många, men några av dem känner jag. En bror bor mitt emot där man svänger ner till oss  och han hjälpte mig att bygga bastuhuset för kanske femton år sen. Och en syster som bor i Söderbärke träffade jag i affären där idag. Livet i en liten by är speciellt, dom flesta känner varandra eller vet åtminstone vilka dom är och släktnätverken har många förgreningar som vi som kommer utifrån först så småningom upptäcker.

*

När jag kommer fram till vägkorsningen (ja, det finns bara en vägkorsning i Korsheden) ser jag den gamla handelsboden rakt framför mig. Det är lite svårt att tro, men en gång i tiden fanns det två mataffärer i Korsheden.

*

Badplatsen och allmänningen ovanför är öde så klart

*

När jag vänder och går åt andra hållet noterar jag att Martin har adventsstakar i den stora lagården, det tycker jag är fint.

*

Den här promenaden blir längre än jag tänkt och går ner mot Saxe, där jag passerar Eriks gård. Erik och dom andra ogifta bröderna som bodde där med sin hushållerska har jag ju berättat tidigare om. Nu finns dom inte längre och gården har annan ägare, det är länge sen jag var in där nu. 

*

Alldeles efter Eriks gård kommer ett annat rött trähus. Det är ganska förfallet, betydligt mer än vad som framgår här i halvmörkret och snöfallet. Och det har en mörk historia. Jag vet inga detaljer, men på den tiden jag träffade Erik och hans bröder berättade dom ibland knapphändigt om den här grannen. Det var en man som jag bara någon enstaka gång skymtade, som bodde där tillsammans med sin dotter.  Efter det att hans fru blivit sjuk och dött blev han enstöring och det som gör att huset fortfarande ger mig obehagskänslor är att det aldrig var tänt ljus där på kvällarna. I många år fanns dom där och ändå såg jag nästan aldrig någon och huset var helt mörkt, bara en tunn rökslinga från skorstenen när det var kallt skvallrade om att det var bebott. Någon enstaka gång på en lång rad år vet jag att flickan kom till Bartjärn för att bada på sommaren. Var dom sen tog vägen och när huset blev tomt vet jag inte. Jag gissar att mannen inte längre lever, han var nog betydligt äldre än jag, och vart flickan tog vägen har jag aldrig hört. Huset fick förfalla redan när dom bodde där, ingen gjorde något som helst, i alla fall inte något som kunde ses utifrån, och jag har inte sett en människa där sen det blev tomt. 

*

Så kommer jag till sist in på Norstedtsvägen, den jag brukar kalla Saxevägen, och jag tar en bild ned mot ängarna som sommartid kan lysa blå av ängsklockor innan jag vänder hem mot Korsheden igen

*

***

ETT HELT ANNAT LANDSKAP

***

Ja, från bron över Barken i Söderbärke förstås, vid dagens förmiddagstur till kiosken. Och tala om svaga skiftningar i ljus och vattenblänk! I går var det klart och åtta grader varmt. Och idag - ja ni ser ju. Mulet, minus 1 och snöfall - ett helt annat landskap. Dret har vid det här laget kommit upp mot en decimeter snö. Vad fint det blev! Och vad ljust det blev, allt det svarta, mörka försvann som i ett trollslag

*

*

Trevlig helg!

***