LOVISA 10 OCH ZEISS-135:AN

***
Oftast tar jag fram 99:an när det är dags för något som liknar porträtt. Egentligen är det inte kameran jag är ute efter utan Zeiss-135:an. Den har ju A-fattning och passar 99:an utan adapter, den sitter dessutom nästan alltid just där, på 135:an. Jag har adapter så den funkar på A7RIII:an också men skönt att slippa byta objeytiv, det gör jag för det mesta flera gånger om dagen ändå. Här Lovisa 10, på besök med mamma Annika

*

Lovisa 10. A99 + Zeiss 135. 1/250 s bl 4 ISO 800

*

***

LJUSET

***

Knappt har vi gnuggat vintergruset ur ögonen innan sommaren når sitt max. Midsommar är tre veckor bort, mycket ljusare blir det inte, och ängarna är redan slagna en första gång. Inget sorgligt men aning vemodigt. Det påminner mig också om hur otroligt svårt det  är att vara  här och nu, vara fullständigt aware, hela tiden.  Vore jag det skulle det aldrig kännas som jag inte hunnit med, som att det gått lite för fort.  Jag vet av egen erfarenhet att det jag gjort med full medvetenhet ifrågasätter jag aldrig, ännu mindre ångrar. Det känns heller aldrig ofullständigt eller ofärdigt, det jag gjort med medvetenhet är alltid helt.

*

*

Bilderna är från fälten vid Dovern, tagna ungefär kl nio i går kväll

*

***

TJÄRBLOMSTER OCH FÖRGÄTMIGEJ

***

Helt plötsligt är dom där igen, försommarängarna och blomsterbackarna. Det är hundkäx och smörblommor, utanför kyrkmuren har prästkragarna dykt upp och till sist har också asparna slagit ut med sina i början brungröna blad. Brännässlorna har redan handflatestora blad och växer i  meterhöga täta bestånd som inte längre duger till nässelsoppa.

*

Fortfarande drillar lärkorna för fullt  i skyn när vi går därute vid S:ta Maria, där solen och blommorna, fåglarna och sommarvinden gör promenaden och hjärtat  lätt och följsamt. Långsamt, långsamt, dag för dag och år efter år lär jag mig sakta att inte alltid prestera utan baravara, inte helt lätt efter drygt 40 år i industrin.....Och det är lugnare och vilsammare och ger tid för eftertanke och plats för själen. Själen som jag inte tror på, inte som en från kroppen separat entitet i alla fall, men som ändå finns där på något sätt, kopplad mera till hjärtat än till förståndet. Förståndet är nog bra att ha, på jobbet och så där, men i allt som är riktigt viktigt i livet, som i glädjen och kärleken, i friheten  och livlusten är det hjärtat och den inre rösten  jag lyssnar på, inte förståndet. I början var den så svag att jag knappt hörde den, det gör jag för det mesta idag. Och inte alltid är det ens en röst, allt oftare bara en bara en längtan som berättar vad hjärtat vill. Förståndet, mindet, är till största delen en produkt av skolorna, föräldrarna, jobbet och samhället, dvs allt runt omkring mig. Hjärtat är unpolluted, rent, bara mitt, och berättar för mig vad just jag behöver.

*

Två vardagsblommor valde hjärtat från promenaden, tjärblomstren och förgätmigej. Obetydliga och vanliga ger dom mig glädje varenda gång jag ser dom

Tjärblomster

*

Förgätmigej

*

***

TÅGET FRÅN FINSPÅNG

***

Det är många år sen persontrafiken på järnväg till Finspång försvann. Det gamla spåret upp mot Ljusfallshammar (en gång i tiden ända till Örebro, smalspårigt) är också sen länge upprivet och borttaget. Däremot finns fortfarande godstrafik ned till Kimstad där spåret ansluter till stambanenätet. (Det går nog knappast efter någon tidtabell, men kanske ett par gånger i veckan.) Trodde jag, via FB-kommentarer har jag lärt mig att det går två gånger per dag, middag och kväll och att det inte transporterar för Siemens. Två gånger sista månaden har jag fått stanna för rött ljus när jag vid sex-halvsjutiden på kvällen varit på väg till Ekön. Det är storindustrierna Gränges Aluminium (och Siemens) som får en del av sitt tunga transportbehov  tillgodosett.

*

*

***

ALLT BARA ÄR

***

Naturen är aldrig snål, allt finns i överflöd. Naturen är rik. Varje träd, varje bukettapel, bär oändligt många blommor, varje blomma ger mängder med pollen. Försiktighet är ett okänt begrepp i naturen, det mesta går ju förlorat. Fastän förlorat är ju fel, allt, oavsett det ger frukt eller inte, kommer ju åter  till kretsloppet fast en annan väg. Allt kommer till nytta, alla kommer till användning, vad finns då att vara rädd för? Och ingen jämförs med någon annan, ingen blomma vägs eller mäts, ingen är ond eller god. Allt bara är.

*

Bukettapelns knoppar är ljusröda, dom utslagna blommorna helt vita. Precis så här, när knopparna är på väg att slå ut är träden som vackrast. Vi har ju just fällt våra gamla bukettaplar, den här står ovanför badplatsen kanske 50 meter från huset. Vi har några mindre träd på gång i trädgården

*.

***