NU ÄR VI HÄR....

***

.....alltså ute i Risinge, färdiga för en promenad. Alla skulle kanske inte kalla det promenad, idag kom vi kanske 50 meter. I får allt svårare att gå, dom här 50 metrarna tog kanske 10 minuter. Det verkar som det vore muskelsvaghet, fast jag vet ju, det är herr A som är ansvarig. Men det ger I frisk luft och det blir ett avbrott i stillasittandet. Det tar såklart längre tid att ta på kläderna och bli klar än att promenera, det är definitivt mkt svårare att klä en vuxen än ett barn, även om I klarar vissa plagg ibland. Väl på plats ute i Risinge är det inte svårt att få I att le och dra några djupa andetag. 

*

Men vi är också här, efter snart sex år, i det som kallas Sena stadier härnere. Allt stämmer hela vägen så när som på några undantag - I känner oftast igen barnen (fastän blandar namnen), hon klarar oftast att äta själv och är inte immobil - 50 meter idag som sagt. Jag har länge vetat hur Alzheimer grovt utvecklas, men ofta undrat hur ser dom typiska stegen ut? Det googlade jag rätt på idag och istället för att beskriva vår vardag räcker det med att säga att vi är mitt i det sena stadiet. Allt stämmer förutom att hon fortfarande kan röra sig. Plus att hon fortfarande är väldigt medveten om hur allt är  

*

Samtidigt är det konstigt, vi har så mkt kontakt. Vi pratar, vi skojar med varandra, vi tittar på varandra. Inte jämt förstås, det finns många tysta stunder också, men ingen tung tystnad. Man kan ju ändå inte prata jämt med varandra. Hon ser mig och kan på många sätt bekräfta mig, och jag ser ju i hennes ögon att hon är med, att det är I jag ser. Barnen och inte minst barnbarnen vet precis hur det är och det är ingen konst att umgås och glädjas tillsammans.

Hur det blir vet jag ungefär, men inte när. Jag känner mig trygg med den kontakt jag har på kommunen, jag vet att mer hjälp finns att få när det är dags. Jag funderar ofta kring det här innan jag somnar, men det håller mig inte sömnlös. Som ni vet har jag avlösning en vecka varannan månad tills vidare, det känns bra. Också några timmar då och då när det behövs. Nästa steg? Vem vet? Vem vet om något imorgon? Samtidigt säger förnuftet att när immobiliteten blir tydligare och det inte räcker med min hand som balansstöd utan det krävs lyft för att ta sig från rum till rum krävs mer hjälp.

*

*

Från dagens promenad ute i Risinge

*

***

DAGENS BILDER

***

I går var nog mörkaste dagen hittills i vinter. Desto ljusare idag, skönt att hon ändå finns där, solen. En kort promenad på förmiddagen och en tur runt Dovern på eftermiddagen gav några bilder.

*

Den vanliga vägen vid S:ta Maria

*

*

Glittret i träd och buskar syns bättre med fokus på bakgrunden

*

Ute vid Risingefälten, sångsvan därborta

*

Åtminstone sex av dom

*

Dovern norrut

*

*

Dovern norrut

*

Söderut mot sundet

*

Fortfarande norrut

*

Från Linköpingsvägen österut, det är järnvägen till Kimsta som syns

*

Väl hemma mörknade det redan

*

För den som är intresserad avvek den globala medeltemperaturen för dec från medelvärdet 1991-2020 med +0.05 C, den mörkblå punkten längst till höger i diagrammet nedan.

*

***

FOTOKOMPISAR

***

Fotosidan är bra på många sätt. Viktigast för mig är att den gett flera nya vänner. Som ni redan vet kan man prata om mycket mer än kameror och bilder när man träffar fotokompisar. Livet tex. Idag hade jag glädjen att träffa Måns H i Norrköping igen. Andra gången den här veckan. I är på annat boende denna vecka, det har gett mig frihet att röra mig mer än vanligt. Denna gång har jag valt att stanna i Finspång i stället för att åka upp till Korsheden, det känns bra. Mer vilsamt. Och jag sparar ganska mkt el, däruppe är det bara el som gäller, huset är ju en om- och tillbyggd sommarstuga och isoleringen är inte så bra som jag nu önskat. Men som sagt, Måns och jag träffades ett par timmar i Norrköping, mycket trevligt. Wallins konditori om någon undrar. Lite senare undrade Måns om jag sett Daniel Björkerts utställning som han visade i bloggen för någon dag sedan. Det hade jag inte varför vi gjorde en sväng till Galleri Kronan också. Mycket fin utställning, det vet ni efter Måns blogg.

Tack för trevliga timmar Måns!

*

Det första jag gjorde när jag kom till fiket var att ta en bild, tyckte bordet med ljuset och den lilla julstjärnan såg trevligt ut. Knappt hade jag tagit bilden innan Måns dök upp.

*

Vi pratade om mycket, livet mest, men lite kameror också, och såklart tog jag ett par bilder på Måns, här med K1-an

*

Måns inne på Galleri Kronan

*

***

COQ AU VIN

***

Återigen har vi haft Annika och Vilma här ett dygn, till glädje både för I och mig. Till middag i går kväll blev det en Coq au vin, passar perfekt i höstmörkret, även om det var en höna och ingen tupp. Vilma som är fena på matlagning kokade dessutom potatis och pressade den. I botten på varje tallrik fick vi därför pressad potatis med smör ovanpå innan vi slevade upp soppan i tallrikarna, mums. Det finns som bekant lite olika syn på om familjebilder och solnedgångar hör hemma på Fotosidan, för mig är det självklart Tillsammans med Leicastudier och (akademiska?) bildanalyser och natur blir det en alldeles utmärkt blandning! Livet är mer vardag än något annat och såklart måste också vardagen få plats.

*

Tre generationer på tjejsidan i köket i Finspång. 14, 47 och 79, ni får gissa i vilken ordning

*

*

***

MÅNEN, JUPITER OCH KORSHEDEN

***

Straxt före tolv i går kväll gick jag ut, fullmånen stod straxt över skogen och Jupiter lyste klart straxt intill. Det hade regnat under dagen och det kändes skönt att lyfta blicken från den fuktiga marken och se hur molnen började skingras och låta blicken söka sig längre ut i rymderna. Dunkelblå skymningar och klara stjärnenätter gör det lättare att känna suget från evigheten och övertygelsen att vi ingår i helheten och inte är separerade. 

*

1/ 20 s  bl 1,4 och ISO 200

*

1/20 s  bl 1,4 och ISO 6400

*

***