STRÄNGT TAGET

***

*

*

***

KORSHEDEN - SAXE I GÅR MED 135:AN

***

På eftermiddagspromenaden i går hade jag två kameror med mig. Bilderna från A7RIII:an med normaloptiken 55 mm på har ni redan sett, den bloggen la jag ut i morse (här ). Men jag hade 99:an med 135:an med mig också, på samma promenad alltså. Dom bilderna kunde jag inte göra i går kväll för jag hade glömt en av överföringssladdarna. Men det gick att skaffa en ny (80:-) i Smedjebacken i dag. Här kommer alltså en serie tagen med 135:an på precis samma promenad.

*

Tanken var inte alls att göra någon slags jämförelse, jag hade tänkt mixa ihop bilderna från båda kamerorna till en serie. Men utan överföringssladd gick inte det. Men eftersom dom nu kom i olika bloggar går det att jämför hur promenaden ter sig med 55:ans perspektiv och med 135:ans

*

Först en bild ner mot ladan hemma på tomten

*

Här börjar promenaden på Saxevägen. En bild på precis samma lada jag hade med förra bloggen

*

Med 135:an "når" jag bättre över ängarna så utsikterna blev mer meningsfulla

*

Löv, löv, löv

*

Här syns Saxesjön till höger

*

Ungefär samma vy hade jag med i morse

*

Innersta viken på Saxesjön

*

Här närmar jag mig Spången, ungefär den vyn hade jag också i morse

*

Den här också, fast annorlunda såklart

*

Hästen på bete blev aldrig meningsfull med 55:an

*

Här blev fokus på alsnåret i st f himmelsvyn och speglingarna

*

***

ÄR DET DU SOM VET?

***

Kanske är det du som vet? Jag gör det inte.  Varken vilken väg som är den rätta eller om det är analogt och svartvitt som är bäst. Eller Leica då. Själv tror jag Leica är en lyckad marknadsploj, ungefär som Rolex eller RR. Pris/ prestanda ligger skyhögt över det mesta. Fastän få är bilderna som höjer sig över mängden. I varje fall idag, och av dom jag sett. Det var nu inte elakt menat, men jag har svårt att skilja Canonbilder från Nikonbilder, Leicabilder och Fujibilder. Inte ens Sonybilder känner jag igen. Men jag är i Korsheden, långt från kulturcentra och mediafokus. Verkligheten är mest vardag, gråväder och vattenpölar. Säkert är mitt fokus deformerat av den utbredda vanligheten som råder här. Det unika, det märkvärdiga och det extraordinära läser jag om i tidningarna, det är inte här det finns. Här finns bara vanliga människor, såna som handlar i Bärkehallen, gör sitt jobb och försöker få tillvaron att gå ihop. Under tiden samlas asplöven på marken på Saxevägen.

*

*

***

ANOMALIER OCH TIDSKAPSLAR

***

Tidskapslar har ni säkert hört talas om. I SF-böckerna sätter man sig i en tidskapsel när man vill förflytta sig i tiden. Dom finns, fastän fungerar på ett annat sätt än i SF-romanerna. Jag passerar några varje dag på Saxevägspromenaderna. Det är små avsnitt av verkligheten där tiden är avstängd, tidknappen är ställd på Off helt enkelt. Så har den varit ställd rätt länge. Som här tex. Allt ser ut som vanligt för den som är van vid landet (fast det ser inte alls ut som i City, det varken låter, luktar eller ser ut som i City). Men som sagt, på landet är det som vanligt. Korna betar, idisslar, råmar och kliar sig mot det döda trädet. Just så har det sett ut inte bara de sista tjugo åren utan de senaste  200 åren, minst. Kanske var grusvägen lite lerigare förr, i varje fall när det regnat. Men annars lika.  

*

Såna här tidskapslar är sköna att gå i. Den avstannade tiden gör gott i själen, var den nu sitter, i alla fall känns det skönt, både i knoppen och själen. Det är inte bara det att jag flyttas 200 år bakåt i tiden, det är just det här med Off-knappen.Tiden "går" helt enkelt inte här. Då försvinner jäktet och pressen, alla jämförelser blir meningslösa och begreppet konkurrens har ingen mening. I stället finns plats för annat som har ont om plats när tidsknappen står på On - frihet, glädje, kärlek till livet, längtan.

*

*

***

PERSPEKTIVET

***

Allting beror på perspektivet. Gräset är ju som bekant grönare på andra sidan, oavsett vilken sida man är på. Bor man i Korsheden är närmaste centralort Smedjebacken, där finns både Systembolag och apotek (och vårdcentral med beredskap för stickor i foten). I Stockholm är det inte så många som hört talas om Smedjebacken, på Manhattan ingen. Har man rosa glasögon verkar det mesta rosa, har man blå är allt liksom ljusblått. Och vilken kamera som är bäst beror uteslutande på  vilken man själv har. Det är dessutom enkelt att bevisa, det blir ju alltid bäst bilder med den egna kameran. Och står man  på huvet blir världen upp och ner....

*

*

Natti natti!

***