HEMMA HOS- OCH PAPARAZZI-FOTOGRAF 1955 I LUDVIKA

***

1955 hade jag redan fotat i 2 eller 3 år, jag var 15 det året. Bilder på familjen och hemmiljön var självklara från början och fanns fortfarande med, men jag letade också efter andra motiv. Jag hade börjat läsa Nordisk Tidskrift för Fotografi och Foto på bibblan, köpa hade jag inte råd med. Där såg jag en ny sorts bilder, bilder på broar och akvedukter och kraftlinjer, gator och byggnader med grafiska  mönster av linjer och ytor och ofta med stark kontrast. Jag såg också porträtt och närbilder men vet att jag tänkte att då måste jag ha en Leica eller en Hasselblad, själv lyckades jag dåligt med det. Men så fanns förstås alla motiv där drivkraften var alldeles egen och självklar för en 15-åring, tjejer tex. Här kommer ett axplock från det året

*

Pappas rum, han hade kontoret hemma (skolinspektör), men det var också hans sovrum. Det här är den gamla lägenheten på Carlavägen, högt i tak , 3,40 tror jag, och med höga fönster. Innanfönstren är inte isatta här, alltså är det under sommarhalvåret. Jag fick bära upp alla lägenhetens  innanfönster på vinden på vårarna och ta ner dom på höstarna, ett styvt jobb. Till höger sitter en karikatyr av mig och en av pappa, antagligen gjorda på någon semesterresa i Tyskland eller Frankrike

Pappas rum på Carlavägen 31, Ludvika

*

Som skolinspektör reste han mycket, alla skolor i hans distrikt, västra Dalarna,  skulle besökas. I början reste han med buss och tåg, men efter att ha skaffat egen bil 1952 blev det lättare. Ibland när det passade fick jag följa med, jag har för mig detta är en bild från en av hans tjänsteresor, han har åtminstone typiska kläder för det.

Pappa

*

Här var vi i Blötberget och jag passade på att ta några bilder på gruvlaven där, en av bilderna tävlade jag sen med i den lokala fotoklubben, tyckte att den passade  som lite grafisk bild

Gruvlaven, Blötberget

*

Bästa och närmaste badstranden i Ludvika var Hällarna vid Väsman men så fanns också Haggen, lite längre ut från stan. Det här är från Haggens badplats

Tjejer på Haggens badplats

*

Flera tjejer

*

Och ännu fler

*

Skannat från 6x6-bilder. På just dom här är anteckningarna inte så tydliga, själv hade jag en Zeiss Ikon Nettar, men på ett av negativbladen står Ikoflex Favorit Tessar 1:3,5 så antagligen hade jag lånat den på fotoaffären där jag jobbade extra ibland

***

ÅR 1959

***

Årtalet är 1959. Lillebror Dag står bredvid pappas nyinköpta Simca Vedette. Det är svårt att inte tänka på James Dean och Ung rebell. Först trodde jag det var pappa som sitter i bilen men när jag tittar närmare ser jag att det är morfar Andreas, född -72 (ja, 1872 alltså). Här är han alltså 87 och jag vet att jag brukade köra honom på "biltur" ibland, han bodde då hemma hos oss. Jag har körkort sen några månader och körde nog mer än gärna. Ni ser honom inte såklart, men jag behöver bara veta att han sitter i bilen för att komma ihåg vad han brukade prata om och hur han var. Tiden - som ju egentligen inte finns - är fascinerande. Morfar -  idag är han liksom från en annan värld. 1872, det är 143 år sen, och på nå´t sätt står jag genom honom ändå i direktkontakt med den tiden. Inga appar, inga mobiler, inga laptops, inte tv, inte radio. Inga flygplan, inga bilar. Inga pixlar heller. Knappt analoga foton (obs, jag säger knappt).  Bara allt det som är viktigt och som vi håller på att glömma bort - kärlek, glädje, frihet, kroppsarbete, kvällsvard, tacksamhet, förnöjsamhet - fanns i överflöd (särskilt arbete) och hela tiden. 

*

*

***

OM TIDEN, SVART/VITT OCH Tri-X

***

Tiden är en märklig företeelse. Den går inte att ta på, som man kan göra med rummet. Frågan är om den finns alls. Jag har ju min guru, han den indiske mystikern, som jag lyssnar mycket på. Han har sagt , som jag tycker, mycket klokt. Om tiden har han sagt så här:

Vanligtvis brukar man dela in livet och tiden i dåtid, nutid och framtid. Det är fel. Om vi håller oss till tiden, finns bara dåtid och framtid. Om vi istället håller oss till livet, finns bara nutid. Livet pågår i ett ständigt nu. Vi kan tänka på dåtid och framtid, men vi kan aldrig leva i nåndera. Leva kan vi bara göra i det ständigt pågående nuet. Om vi låter vår uppmärksamhet vara i dåtid eller framtid, är vi inte här i nuet och missar livet, vi tänker på något som redan varit och inte längre finns, eller vi hoppas på eller fruktar en framtid som kanske aldrig kommer. Enda sättet att leva är att vara närvarande i nuet, här och nu.

*

Den här bilden födde kvällens funderingar. Äldsta barnet, ungefär ett år, tagen för 46 år sen. Svart/vitt förstås, jag körde mest med Tri-X, minns jag rätt tog jag den i köket. Jag förstod det inte då, men idag tror jag jag förstår. Hon ser mig. Hela mig. Inte igenom mig, hon ser in i mig. Eller ser och ser, hon känner in mig. Alldeles allvarlig, alldeles lugn, betraktar hon mig. Med hela existensens vishet levande i sig själv, den som aldrig kan - eller behöver -  förklaras.

*

I morgon åker jag till Stockholm för läkarbesök och en del annat. Har tex nappat på en begagnad  Sony Carl  Zeiss 55/1,8, har förstått att det är en riktig superoptik. Tveksamt om min A7S kan göra den full rättvisa. Antagligen måste det till en A7RII för det. Så när jag köpt den här misstänker jag att jag är så illa tvungen att också skaffa en sån. Jag menar, jag kan ju inte ha en Carl Zeiss 55/1,8 och sen ingen kamera som utnyttjar den optiken fullt ut. Eller - vad tycker ni?

***

LEENDET - 1959

***

Förstoras!

***

HENNE GLÖMMER JAG INTE - 1959

***

Det är i dagarna 70 år sen 2:a världskriget i Europa slutade i och med Tysklands villkorlösa kapitulation. Av en händelse sitter jag ikväll och skannar gamla bilder från 1959 och hittar ett helt gäng bilder från en större fest. Det visar sig vara mammas 50-årsfest som hölls på hennes födelsedag den 27 februari 1959. Middag på gamla fina Stadshotellet i Ludvika och sen efterfest hemma i lägenheten. Jag var både deltagare och fotograf förstås, 18 år, skulle bli 19 i november.

*

Det visar sig att jag känner igen i stort sett alla gäster som ju är pappas och mammas närmaste bekanta plus mammas släkt. Men ett ansikte fångar mig direkt jag ser det - Carmen Forsells. Hennes historia är starkt kopplad just till 2:a världskriget och både hennes historia och hennes person har gjort ett starkt och oförglömligt intryck på mig. Alltid glad, alltid sprudlande, talade alltid med hög men behaglig röst. Här sitter hon

*

Hon bodde då i samma hus som vi, två trappor upp, med man och barn som jag återkommer till. Liksom jag spelade hon piano, men medan vi hade ett vanligt piano hade hon en flygel däruppe, en flygel som jag älskade att spela på. Det lät både mer och vackrare på den, särskilt när man öppnade locket.

*

Tror att hon var några år yngre än mamma, kanske är hon 45 här. Och då, 1959, hade jag sällskap (som det hette) med hennes dotter, Irmelin. Irmelin von Maydell, baronessa. Men låt mig ta det från början

*

Carmen kom från Estland och hette före kriget Carmen von Maydell och var mycket riktigt baronessa med stort gods. Och utan att komma ihåg några detaljer levde hon ett liv som man kan tänka sig att en baronessa på ett stort gods i Estland gjorde före kriget. Två barn fanns i äktenskapet, en son född 1939 och en dotter Irmelin född 1941 eller -42. Hennes man dödades under kriget och godset beslagstogs. Utan tillgångar överhuvudtaget flydde hon, som jag kommer ihåg av vad hon berättat till stor del till fots. Under flykten  dog också sonen och så småningom kom Carmen och Irmelin till Sverige.  De kom först till Göteborg och där träffade hon en svensk flygare och resultatet blev ett barn till. Så småningom tog dom sig till Ludvika där Carmen arbetade som hushållerska och bodde med Irmelin i ett rum bakom köket i det första hushållet. Och Carmen tvättade, skurade, städade, lagade mat för i stort sett boendet, lön var knappt någon.

*

Om det var samma hushåll hela tiden vet jag inte, kanske bytte hon hushåll, men så småningom blev hon hushållerska för den man hon senare gifte sig med och blev Carmen Forssell, så som vi kände henne. Han var skild men hade tre barn i sitt tidigare äktenskap och tillsammans fick dom så småningom också ett, där fanns alltså många konstellationer.

*

Jag har skrivit om den livsglädje jag ser hos barn, här fanns den obruten hos Carmen efter att ha förlorat man och barn, en fantastisk tillvaro och samtliga ägodelar över huvud taget, och flera år var ensam med ett barn i en jungfrukammare bakom köket i någon annans hushåll. Det fixar inte alla.

Hon älskade fester och hon älskade att sjunga och gärna uppträda på fest, alltså sjöng hon också på mammas 50-års fest, här vid pianot som nu står hemma hos oss

*

Eftersom jag tar mammas 50-års fest som utgångspunkt visar jag några bilder till därifrån, först mamma såklart

*

Här är pappa, längst till höger av männen, med en cigarr i handen

*

Tror att alla män här rökte cigarr, kanske inte så nyttigt, men det ser ut som dom har trevligt

*

Och det ser ut att kunna vara trevligt också utan cigarr, här är min storasyster Sigbrit längst till vänster

*

Sist vill jag gärna visa en bild av ytterligare en person jag beundrar, min morfar Andreas. Såklart var han med, född 1872 och alltså här 87 år

Tack för ikväll!

***