BEVARE MIG (OSS?) FÖR DET PERFEKTA

***

Ibland tänker jag att jag inte borde tycka till om foto och bilder -  amatör och autodidakt som jag är,  dessutom rätt konventionell i både motivval och bildstil, kanske en smula gammalmodig rentav. Jag tänker att det är lätt att uppfatta min kritik mot sånt jag inte riktigt gillar som ett slags egenförsvar, att jag ogillar sånt som får uppmärksamhet men som jag inte själv kan göra. Kanske finns det ett sånt inslag, inte vet jag. Men såklart har jag också rätt att tycka, allrahelst som jag med stor bestämdhet och lika stor ihärdighet hävdar att all bilduppfattning är personlig, subjektiv.

. *

Det jag tänker på idag är utvecklingen mot allt mer tekniskt perfekta bilder med superskärpa, gnistrande intensitet och färger som, ja, jag vet inte riktigt. Låt mig på en gång säga att jag inte ser så mkt av dom här på FS, men desto mer om jag studerar bildflödet på Instagram eller Nordiska Fotoklubben för att inte tala om alla fototidskrifter, Fotosidan Magasin inkluderat. För mig är det så att bilderna liksom dör i samma grad som dom blir alltmer perfekta. Också jag kan i första ögonblicket imponeras av sådana bilder men jag skulle aldrig vilja ha en sån bild på väggen hemma. En "perfekt" bild är avslutad, färdig, det finns inget att tillägga och inget att fantisera eller drömma om och framstår därför som död. Livet är både frodigt och färgrikt, men alltid på väg och under förändring och aldrig perfekt, aldrig färdigt.

*

För säkerhets skull lägger jag gärna till att oskärpa i sig inte gör en bild "bra", lika lite som skärpa förstör en bild med budskap och innehåll.Och jag talar inte bara om skärpa, jag talar om när det tekniskt perfekta blir viktigare än innehållet,"budskapet" i bilden.  

*

Och mina egna bilder då? Jag försöker berätta om mitt eget, ganska vanliga, liv och om vad jag känner och inte så enkelt kan beskriva i ord. I tron att det är det egna, det personliga och subjektiva som  egentligen är det allmänmänskliga. 

*

***

FIELDS

***

*

*

***

SPELHÅLAN I KORSHEDEN

***

Under dagarna efter jul när vi hade Stockholmsfamiljen här i Korsheden var det spel och dobbel om kvällarna. Stora pengar var i omlopp och pengar som genast omsattes i realvärden som fastigheter och hotell. Och vilken träning, vad ska man ge tillbaka om man ska ha 1350 och får 1500 tex?

 *

För mig blev det fin anledning att ta fram älsklingsobjektivet, Minolta-85:an. 

Vilma funderar och jag fotar 1/100 s  bl 4 och ISO 5000, handhållet förstås

*

***

SNÖÅN/ LUDVIKA

***

Under dagens korta fototur passerade jag Snöån, en knapp mil från Ludvika. Trots att jag är uppvuxen i Ludvika och har passerat Snöån massor av gånger vet jag ingenting om dess bakgrund och historia. Att det varit ett bruk verkar uppenbart, men som sagt, jag känner inte historien. Det blev ändå en bild  på ett av de vackra husen på andra sidan ån där jag kom från Klenshyttan. 

*

Medan jag står där och fotar huset kommer en kvinna i bil och stannar och frågar varför jag fotar huset. Därför det är vackert blev mitt svar. Har du tillstånd till det då frågar kvinnan i snäsig ton. Faktiskt fotar jag det jag vill blev mitt svar, väl medveten om vad som gäller. Längre diskussion blev det inte men jag har hittills i mitt fotograferande runt om i Dalarna inte mötts av så negativ inställning någonstans. Dom allra flesta är positiva och nyfikna. Men i alla fall, ett vackert hus vid Snöån.....

*

***

LANDSKAP, LJUS OCH FOTOTEKNIK

***

Antagligen börjar ni känna igen er utan att se vad jag skriver - det här är fälten ute vid Västerbyhytta. Visst, just här har jag tagit och visat många bilder tidigare. Och för några år sedan skulle jag tänkt att det kan jag inte visa igen, men så tänker jag inte nu. Det är ju ljuset jag fotar, och det är olika varenda årstid, varenda väder- och molntyp och vartenda klockslag på dygnet. Jag skulle kunna fota samma vy hundra gånger och få hundra olika bilder ändå. Lite trög är jag nog, trots att jag fotat i en bra bit över 60 år så är det inte så länge sen jag började förstå att det inte är motiven i sig jag fotar utan ljuset. Lite förenklat skulle jag påstå att motivet inte spelar så stor roll, det är ljuset det beror på om det blir en bild jag gillar.

*

Har just insett att jag är lite trög på andra sätt också.....Så länge jag fotograferat digitalt har min grundinställning varit A= bländarförval. Har alltså valt bländare och ISO och därefter har det fått bli den tid det blir, även om jag (för det mesta) checkat också tiden innan jag trycker av. Och digitalt har jag kört sen 2005, alltså i drygt tio år. På den analoga tiden kommer jag knappt ihåg, först var det såklart helt manuellt i många år, först utan exponeringsmätare att checka ljuset med, erfarenheten fick tala om vilka inställningar jag skulle ha. Sen köpte jag min Zeiss Ikophot, fortfarande fullt funktionsduglig. Så småningom kom dom inbyggda exponeringsmätarna fast man fick göra kamerainställningarna manuellt ändå. Och sen nån gång kom exponeringsmätare som också ställde in bländaren efter den tid jag ställt in, alltså det jag nu kallar tidsförval. Nu äntligen, efter typ femtio år analogt och tio år digitalt, känns hög-ISO-egenskaperna så bra att det fungerar med auto-ISO. Alltså manuell inställning av både bländare och tid, därefter får kameran välja ISO. Det har jag kört senaste kamerabytet för någon månad sen och jag är väldigt nöjd hittills. Inte så att det gör någon skillnad på slutresultatet, bilderna, men det blir väldigt bekväm fotografering. Och jag håller mig till RAW, där trivs jag bäst, också efter att ha testat jpeg några veckor, men det är jag det.

Björkdunge i kanten på fälten vid Västerbyhytta

*

***