STJÄRNSTOFT

***

Barnslig som jag är glädjer jag mig mycket åt att kvällarna börjar bli mörkare så mycket att jag nu kan se stjärnorna igen. När jag var yngre läste jag allt om dom röda jättarna som Betelgeuze och dom heta vita dvärgarna och allt däremellan, om Olber´s paradox och senare om pulsarer och svarta hål bortanför händelsehorisonten. Det enda jag numera riktigt bryr mig om är att jag liksom du är gjorda av samma stoft som dom och vetskapen att allt stjärnstoft har sin egen lyskraft bara vi bryr oss om att se efter 

*

Måste förstoras!

*

***

VID DAGENS SLUT

***

*

Förstoras!

*

***

DET VÄLVER MED MIG, SA MAMMA.

***

Just så kunde hon säga ibland, mamma, när hon var äldre.  Mamma var värmländska, född i lilla Sunnemo. Inte för att jag tror det är ett värmländskt uttryck, det är nog bara ett lite ålderdomligt uttryck för att det gungar till ett ögonblick. Inte precis yrsel, men för ett ögonblick var omvärlden inte så stilla som hon  önskade. Och så tog hon tag i något i närheten, en köksbänk tex.

*

Av någon anledning har jag kommit att tänka på det de senaste dagarna. Nä förresten, inte av någon anledning, jag vet precis varför. Häromdagen, i förrgår, råkade jag ut för något som känns skämsigt. Sånt borde jag ha vant mig av vid, alltså att känna mig skämsig. Så här var det. Jag var in till Bärkehallen och handlade. Tog en av dom mindre varuvagnarna, handlade inte speciellt mycket, men ett antal liter mjölk och fil och lite potatis, så vagnen var befogad om än inte fullastad. Efter att ha betalat gick jag ut på trottoaren utanför, och eftersom jag hade bilen på andra sidan drar jag vagnen över trottoarkanten ner på gatan. Dvs, det var vad jag tänkte göra. Trots att jag var medvetet försiktig när jag drog vagnen över kanten var jag inte beredd på att framhjulen låste sig perfekt och totalt och jag hade redan tagit steget ut i gatan och flyttat balansen över vagnen. Det gick inte att parera, jag stöp som en fura framåt, över vagnen som jag drog omkull i fallet och i gatan. 

*

Det gick bättre än man kunnat tro. Ingenting brutet, slog inte i huvudet alls men vänster hand och handled är ömma, liksom skrapat ben. Och diskbråcket fick sig en törn till, ryggen har gjort sig extra märkbar ett par dar. Men jag kunde plocka upp mina utspillda varor, lasta in i bilen och åka tillbaka, tacksam för att inget var brutet, glasögon och tänder hela och så där.

*

Men så är det det där med skämset. Jag är inte särskilt fumlig av mig, inte än. Går både lätt och (ganska) långt. Och jag hade ju redan flyttat över tyngdpunkten....Men ändå växer vetskapen allt starkare i mig , Det där hade inte hänt för 20 år sen. Ärligt talat, det hade inte hänt för 5 år sen. Benstyrkan hade räckt för att parera den flyttade tyngdpunkten......Och självklart vet jag att det inte är det minsta skämsigt att bli gammal. Det är bara det - fullt ut tycks jag ännu inte accepterat att själv bli gammal. Jag som så gärna vill tro att jag lärt mig acceptera det som kommer. Inte allt tydligen, inte än....

*

***

ÄNTLIGEN, SKÖNT!

***

*

*

***

NYSTART

***

Innan jag gav mig iväg från Finspång i går eftermiddag svängde jag ut till kolonilotterna som Rotaryklubben ordnat till nyanlända. Där har närmare tjugo kolonilotter fördelats till intresserade nyanlända och klubben betalar kommunens årshyra, rimliga 200:-/ lott. Och det växte för fullt.  Men roligast var att träffa pappa Rabia och sonen Abdullah, från Damaskus i Syrien där nu kriget pågått i över fyra år. Med stor glädje och entusiasm berättade dom på lite knagglig svenska om det dom jobbade med, just nu att göra ett skjul av spillvirke. Stängsel mot rådjur som klubben också skaffat material till var redan uppsatt och på plats. Och vi hade knappt börjat prata förrän dom frågade om jag ville ha en kopp kaffe de tagit med hit men när jag sa jag inte hann fick jag ett äpple istället, gästfrihet!

*

*

Det växer på lotterna

*

*

En närbild på Abdullah

*

Pappa Rabia

*

Sen åkte jag till Korsheden och baden i Bartjärn med glatt sinne!

***