LILLSKIRENTUREN IGÅR

***

Som sagt, när jag kom upp till det fina området runt Lillskiren igår började det regna, och som jag gick i skjortärmarna och var i andra änden av sjön i förhållande till fiskestugan fick jag vackert stå under en tall tills det värsta gått förbi. Men så tittade solen så småningom fram ändå och gav det där fina, sneda eftermiddagsljuset

*

Pssst, det blir bättre förstorat!

*

Nu är allting vått och som jag bara orkar sitta på huk en ganska kort stund (jag måste stå på knä eller sitta när jag kör med makro)

 blir det bara nån enstaka bild på det som jag tänkt ägna mer tid åt, mossan

*

Innan jag ger mig blir det också nån bild på dom där pyttesmå svamparna som finns nästan överallt. Ni kan ju jämföra med tallbarren för att få en känsla för storleken

*

Jag fortsätter och färger finns det överallt, på ljungen och på björklöven

*

Ljungen får mig att gå ner på huk igen......

*

.....och när jag går riktigt nära ser jag alla detaljer lite bättre

*

Så går jag ett stycke igen och det räcker med att titta neråt för att hitta nya fotomotov

*

Ormbunkarna är oemotståndliga....

*

....och ställer jag mig på huk igen och går närmare känns det som att komma in i en tät sagodjungel

*

Så är det så småningom dags att använda spängerna för att mig tillbaka mot bilen...... 

*

.....och så dags lyser solen intensivt på nya moln över myrmarken

*

Kanoneftermiddag var det!

***

LILLSKIREN - ORMBUNKAR

***

Det var ett tag sen jag var uppe vid Lillskiren men idag blev det av. Fint och växlande väder - det började med att jag fick ta skydd under en tall medan regnet sakta drog förbi, jag gick i skjortan bara, det tog nog en dryg halvtimme. Men sen kom solen som kompensation, det passade bra eftersom jag var ute med makrot och behövde så mkt ljus som möjligt. Det blev bilder på lite av varje, men nöjer mig med ett par ormbunksbilder här.

*

Och som vanligt blir det bättre förstorat!

*

*

***

EKAN I LARSBOSJÖN

***

Jo, visst ligger den kvar, Bengts eka. Det är många år sen jag gick ner här vid Larsbosjön. Den ekan som vi alltid fick låna när vi skulle fiska, Stefan och jag. När han var som mest intresserad var han väl  i 8-10-årsåldern, kanske upp mot 12. Och var han på humör för fiske, och det var han var och varannan dag, klev han gärna upp vid femtiden, gjorde en macka och tog ett glas mjölk och stack iväg på cykeln hit bort, kanske 3  km. Dom flesta av dom gångerna orkade jag inte upp, jag hade ju semester och ville passa på att sova ut. Det ångrar jag förstås idag, även om vi var ut massor av gånger tillsammans på dagarna också.  Och jag minns när han kom hem med stora gäddor, första var på nästan 5 kg, andra var väl uppåt nio, på sin cykel - kastspö, krok, håv, lådan med dragen, flytväst och så gäddorna i en plastpåse, han hade fullt sjå så att säga. Att han var ute på sjön ensam redan när han var åtta var jag egentligen aldrig orolig för, dels visste att  jag  han alltid använde sin flytväst, dels hade han redan simtränat i simklubben sen flera år. Dom flesta gångerna blev det ju inte storgäddor, varken för honom eller oss tillsammans, men det blev nästan alltid något. Vardagsgäddorna låg väl kring kilot, och så lite abborrpinnar förstås. Rensade gjorde han alltid själv när han kom hem men för det mesta var det mormor som  stekte abborrarna eller fixade gäddan i ugnen.

*

Det ser ut att vara några dagar sen den östes men den ser fortfarande omskött ut, fast jag vet att han (Bengt) inte kommer ut så ofta nu för tiden. Den ligger exakt där den brukar ligga - det är drygt 30 år sen Stefan var 10 år - och är still going strong, roligt!

*

***

FRÅN KORSHEDEN TILL KOREA - FUNDERINGAR

***

Korsheden är en fridfull plats. När jag är här går jag nästan varje dag någon timme eller två nånstans, kanske inte precis i Korsheden, det kan vara Saxevägen, Söderbärke eller på fälten utanför Västerbyhyttan. Här är det Saxevägen, straxt efter den lilla träbron, vid våtmarkerna där. Nu är det tyst, fåglarna har förvunnit, eller i varje fall tystnat

*

Det passar bra att fundera när jag är ute och går, tankarna kommer liksom av sig självt, ingen ansträngning behövs. Ute i världen är det ju inte lika lugnt och jag lyssnar med stigande oro på nyheterna  om utvecklingen på koreanska halvön. Mina farhågor från dagarna efter presidentvalet i USA verkar besannas. Det finns mkt jag ogillar hos Trump, det mesta faktiskt , men det riktigt oroande jag upplevde då var att presidenten i USA också är överbefälhavare över världens största krigsmakt. Och när världens kanske två mest outvecklade, narcissistiska och naiva  ledare råkat i konflikt med varandra är situationen inte att leka med. Den här situationen tror jag aldrig uppkommit med Obama kvar som president även om naturligtvis Nordkorea fortsatt sitt kärnvapen- och robotprogram.  Jag är inte pessimist och inbillar mig att det fortfarande finns tillräckligt med kloka människor runt Trump för att förhindra faktiska stridsåtgärder men just egocentriciteten hos båda ledarna gör risken för misstag stora. Jag kommer ihåg tidningsrubrikerna från Koreakriget i början av 50-talet, inte roligt. Och det kriget avslutades aldrig, det blev aldrig fred, man kom bara överens om vapenstillestånd. Så i princip är det fortfarande krig, fast det just nu är vapenstillestånd. Just nu.....

*

En annan fundering är att demokrati inte är en universallösning mot allt, i alla fall inte mot dumhet och ovidsynhet. Det tål att tänka på. Jag har inget förslag till bättre system såklart men vartenda demokratiskt beslut kanske inte är höjden av klokhet på närmare håll heller......

* 

*

***

KVÄLLSLJUS

***

*

*

***