NORTHBOUND

***

*

*

***

100/39 - STOCKHOLM 1957 OCH WOZZECK

***

Stockholm 1957. Om tio år lägger vi om till högertrafik. Nån gång på våren 1957 gjorde vi - mina föräldrar och jag och kanske något av mina syskon, kommer inte säkert ihåg - en tur till Stockholm. Kanske skulle vi hälsa på min storasyster Sigbrit som nån gång på 50-talet gick på Hasselbackens restaurangskola där. Eller så var det bara för att se Stockholm, jag kommer inte ihåg som sagt. Må vara förlåtet, att det var -57 ser jag på negativbladen. Det är drygt ett halvsekel sen, 59 år för att vara exakt. Kanske var det den gången jag var på min första opera, mamma och pappa tyckte jag skulle se en opera, jag gillade musik ju. Och dom köpte biljett till det som gick just då. Det visade sig vara Wozzeck, komponerad av den österrikiske tonsättaren Alban Berg. Och Alban Berg, han var tolvtonsfanatiker. Atonal musik ni vet, Schönberg och dom där. Provlyssna, den finns säkert på Spotify fastän jag inte kollat. Jag gillar fortfarande en del klassisk musik, men har nog inte varit på någon mer opera. Lyssna så tror jag ni förstår.

*

Men Stockholm nå´n gång på vårkanten 1957, det ser ut som mars eller april på bilderna, ingen snö men heller inga löv. Ungefär som just nu. Jag kommenterar inte bilderna, ni känner säkert igen miljön bättre än jag, dom flesta av er. Det är bara stadsbilder, inget på familjen, förutom att min mamma står längst ner i högra hörnet på bild 5.

*

*

*

*

*

*

*

*

*

Så såg det alltså ut, för nästan 60 år sen. Hoppas det blir mer sol  Stockholm i morgon än det är på dom här bilderna. Det ser grått ut och beror nog inte bara på att det är gamla bilder, ser rätt gråmulet ut. Trevlig helg!

***

100/29c - DÅ, NÄR TIDEN INTE FANNS

***

Då, när tiden inte fanns, var alla somrar förtrollade. Solen lyste från en evigt blå himmel och tornsvalorna svirrade där uppe, alldeles särskilt runt balkongen där mormor och morfar drack morgonkaffet och jag min choklad. En alldeles lagom vind satte björklöven i rörelse så att dom glittrade i solskenet och efter alla dikeskanter och vägrenar böljade knähögt mjukt gräs som kittlade benen. Mats och jag utforskade  alla småvägar och stigar runt omkring och  grönskan var som ett grönt, gnistrande rum. Smultron behövde vi inte leta efter, dom fanns vid just dom vägkanter där vi gick och det fanns alltid timotejstrån att trä upp dom på. När vi ville ha riktigt mycket smultron gick vi efter banvallen på den lilla smalspåriga järnvägen. Hemma igen hällde vi dom på filbunkarna som stod uppradade på fönsterbrädan i köket och ibland fick vi tillåtelse att springa ner till isdösen och hämta gräddkannan. Nån enstaka gång per sommar regnade det, men aldrig mer än tio minuter och alltid ett sånt där varmt sommarregn med en intensivt lysande regnbåge efteråt.

Vattnet i Skivtjärn var grönblått och sanden vid stranden var mjuk och len och varm att ligga i. Där smakade hallonsaften och bullarna allra bäst. Efteråt kunde vi plocka lite blåbär mellan tallarna. Efter middagen gick vi antingen och metade, Mats och jag, nere vid älven, eller så gick vi till biblioteket och lånade böcker. Då gick vi oftast barfota på dom fortfarande solvarma träsyllarna utefter järnvägen, dom få tågen hörde vi på långt håll, och luften dallrade lite i den sköna värmen. Kontrasten blev stor när vi kom in på det kalla betonggolvet i biblioteket. Jules Verne var favoritförfattare och jag glömmer aldrig kapten Nemo och En världsomsegling under havet. På kvällarna läste jag tills morfar dragit upp moraklockan i köket och hört nyheterna och väderleksrapporten i deras rum, det enda sovrummet, jag och mina syskon och mamma sov i vardagsrummet. Så trygg har jag aldrig somnat som där.

*

*

Åren runt 1950 i Deje, Värmland. Bilden tagen omkring 1955, flera år efter att mormor dött.

***

100/9 - PAPPAS ARBETSRUM 1958

***

Pappa arbetade ju som skolinspektör och reste mycket i sitt distrikt, Västerdalarna. Först med buss och tåg, efter 1952 md egen bil. Kontoret hade han hemma, i samma rum som han också sov i. Jag gillade det rummet, det var ett ljust hörnrum och med högt i tak precis som i resten av lägenheten, 3,40. Här har jag uppenbarligen klättrat upp på en stol eller något för att ta bilden, fick väl lite bättre överblick. Finns många detaljer jag minns väl, pappas askfat - han rökte en cigarrcigarett då och då (Rio), någon enstaka gång något större som här, den gamla telefonen (innan den hade vi en riktigt gammal som man fick veva på när man skulle ringa resp ringa av), korgstolen...... Det här är fortfarande 1958

*

*

***

100/8b - ÖLANDSKUST 1958

***

*

*

*

*

*

*

*

***