ÄNTLIGEN KOMMER HÖSTEN.........

***

*

*

***

VARFÖR ÄR DET INGEN SOM VET NÅNTING?

***

För varje dag, för varje år blir jag mer och mer vilsen, det finns ju ingen att fråga. Jag tittar mig runt över allt där jag går - i Finspång, i Korsheden och i Stockholm, men det spelar ingen roll, det finns ingen att fråga. Rest har jag också gjort under livet, långt bort och många gånger, men det fanns ingen som visste något där heller.  Jag tittar på alla ansikten, jag tittar på alla miner och jag känner in utan att fråga men jag vet redan, dom letar som jag. Ansiktena har jag glömt men leendena minns jag. Några låtsas dom vet, men mig lurar dom inte. Några samlar fakta, massor av fakta, hur många stjärnor eller sandkorn eller grässtrån det finns eller annat som ingen vill veta. 

*

Nu tittar jag mest på blänket i regndropparna och stjärnljus i mörka nätter och lyssnar på suset i löven. 

Vad jag undrar? Det har jag glömt.

*

*

*

*

*

*

*

*

***

SOLNEDGÅNG MED KRISTINA

***

Efter nästan en veckas gråväder med duggregn  kändes det fint att se solen igen idag. Dessutom en strålande kväll vid Dovern ute i Lundby. Och länge hade jag inte suttit där förrän ångbåten Kristina kom glidande nästan ljudlöst. Ursprungligen en klassisk lite ångbåt men jag undrar om inte energikällan är bytt, har för mig jag hört något om det, det är säkert nån som vet här, tyst gick det i alla fall och inga svarta puffar heller. Alldeles lagom när solen sjönk ner mot horisonten passerade hon.

*

*

På väg tillbaka från udden mörknade det redan över ängarna

*

Fortfarande synts dock den vackra gamla vägen som vindlar sig fram i det östgötska landskapet bra

*

Natti

***

REN NOSTALGI

***

I går kväll när jag skrev ut verksamhetsberättelsen för Rotaryklubben i Finspång kunde jag inte låta bli att plocka fram reservoirepennan när det var dags att skriva under. Jag skaffade den på slutet av jobbtiden, nostalgi redan då. Jag hör ju till den generation som lärde mig skriva med bläckpenna (utan reservoire!), ett enkelt pennskaft med ett bytbart stift som fick doppas i bläckhornet var tredje ord ungefär. Första lärdomarna var att inte spilla bläckplumpar på papperet eller bänken, den andra att läska det nyskrivna med läskpapper så man inte drog handen eller ärmen över det nyskrivna, fortfarande våta bläcket, då blev det inte så snyggt. Reservoirepennor var dyra, helt otänkbara för en skolelev. Under skoltiden kom dock så småningom kulpennorna men först fick vi inte använda dom i skolan då lärarna inte ansåg att dom gav en vacker skrift.  

*

Nåväl, den vanliga bläckpennan försvann ganska snart efter kulspetspennornas intåg men enstaka reservoirepennor har ju alltid funnits kvar, till stor del som statussymboler skulle jag säga. En Mont Blanc får man väl fortfarande betala minst 5000:-, kanske mer för. Nåväl, jag föll ju för att också ha en reservoirepenna för  Viktiga Underskrifter nån gång på 90-talet, men nån Mont Blanc blev det inte, en som jag tyckte distingerad mattsvart Cross för några hundra, kanske 400 rentav. Men kvar är den och eftersom jag också hade kvar två patroner med bläck fick jag den snart att funka. Och det kändes nästan lite högtidligt att skriva under, trots att papperet inte precis handlar om statsbudgeten eller världsfreden

*

*

***

I STÄLLET FÖR MAKRO - GINNALALÖNNEN EFTER REGNET

***

Fascinerad av färgerna på bladskaften på ginnalalönnen blev det några bilder med 70-200 på 200, och så en lätt croppning från 42 till 2 Mpix, vips nästan en makrobild. Inte så mkt till komposition med spretiga grenar och så, men färgerna.....

*

*

Natti

***