GÖTEBORG OCH LANDSVÄGSGATAN 35 6 TR - 1961

***

Hösten 1961 började jag på Chalmers i Göteborg. Studentlägenheter fanns men det fick man efter ett par år, inte så här i början. Jag hittade ett möblerat uthyrningsrum på Landsvägsgatan 35, 6 trappor upp och såklart ingen hiss. Min budget var knapp, studentlånet var på 4000 kronor för höstterminen och lika mycket för vårterminen och det skulle räcka till allt - hyra, mat, kläder, böcker, resor i stan och hem en gång per termin och nöjen (?). Det här rummet var billigt, det kostade 135:-/ månad. Den ensamstående gamla damen som hyrde ut hade alla karakteristika som den klassiska uthyrningstanten har, framförallt snål. Hon hade nån slags lås på sin telefon så att jag inte skulle kunna komma på idén att ringa på hennes telefon när hon inte var hemma.

*

Det fanns en del olägenheter med rummet. För att komma in i mitt rum från trapphuset fick man antingen först gå in i hennes kök och så in i mitt rum, eller gå in i hennes hall, genom hennes vardagsrum (som också var hennes sovrum) och så via köket in i mitt rum. Flickor på rummet var strängeligen förbjudet, ett förbud som inte gjorde så mycket eftersom jag redan hade sällskap med I som då pluggade i Falun. Men varje gång jag behövde låna toaletten fick jag passera hennes kök och vardagsrum, eller kvällstid kök och ut i trappen eftersom vardagsrummet då var sovrum. Bökigt och inte mycket till privacy!

*

Och här har vi en del av rummet med sängen, inte någon 120-säng precis. Transistorradion jag fått i studentpresent var viktig. TV var just i startgroparna men inte något som fanns nästan någonstans.  Foto av I hänger trösterikt precis bredvid sängen. Men rummet var just, solen lyste in på förmiddagen.

Förstora!

Sovhörnan

*

Rummet var ett hörnrum så det fanns fönster i två väderstreck, ljust och fint. Och ser man på, här står ett porträtt till på I, jag vet att jag kände mig väldigt ensam. På den tiden rökte jag, mest pipa, därav askfatet. På bordet ligger också några - vad ska jag kalla det - statusprylar eller grupptillhörighetsprylar, dokumentportfölj och räknesticka. Och när jag nu tittar närmare ser jag också det dubbla objektivlocket till YashicaMaten ovanpå dokumentportföljen.

Det andra fönstret med fönsterbordet och "status"prylarna

*

Tittade jag ut från det här fönstret såg jag en liten del av Landsvägsgatan strax innan den mynnar ut på Linnévägen oh Skansen Kronan ligger här upp till vänster.

Utsikten från mitt rum på Landsvägsgatan 35

*

Så började mina fyra ganska slitsamma och rätt ensamma år på Chalmers.

***

HENNE GLÖMMER JAG INTE - 1959

***

Det är i dagarna 70 år sen 2:a världskriget i Europa slutade i och med Tysklands villkorlösa kapitulation. Av en händelse sitter jag ikväll och skannar gamla bilder från 1959 och hittar ett helt gäng bilder från en större fest. Det visar sig vara mammas 50-årsfest som hölls på hennes födelsedag den 27 februari 1959. Middag på gamla fina Stadshotellet i Ludvika och sen efterfest hemma i lägenheten. Jag var både deltagare och fotograf förstås, 18 år, skulle bli 19 i november.

*

Det visar sig att jag känner igen i stort sett alla gäster som ju är pappas och mammas närmaste bekanta plus mammas släkt. Men ett ansikte fångar mig direkt jag ser det - Carmen Forsells. Hennes historia är starkt kopplad just till 2:a världskriget och både hennes historia och hennes person har gjort ett starkt och oförglömligt intryck på mig. Alltid glad, alltid sprudlande, talade alltid med hög men behaglig röst. Här sitter hon

*

Hon bodde då i samma hus som vi, två trappor upp, med man och barn som jag återkommer till. Liksom jag spelade hon piano, men medan vi hade ett vanligt piano hade hon en flygel däruppe, en flygel som jag älskade att spela på. Det lät både mer och vackrare på den, särskilt när man öppnade locket.

*

Tror att hon var några år yngre än mamma, kanske är hon 45 här. Och då, 1959, hade jag sällskap (som det hette) med hennes dotter, Irmelin. Irmelin von Maydell, baronessa. Men låt mig ta det från början

*

Carmen kom från Estland och hette före kriget Carmen von Maydell och var mycket riktigt baronessa med stort gods. Och utan att komma ihåg några detaljer levde hon ett liv som man kan tänka sig att en baronessa på ett stort gods i Estland gjorde före kriget. Två barn fanns i äktenskapet, en son född 1939 och en dotter Irmelin född 1941 eller -42. Hennes man dödades under kriget och godset beslagstogs. Utan tillgångar överhuvudtaget flydde hon, som jag kommer ihåg av vad hon berättat till stor del till fots. Under flykten  dog också sonen och så småningom kom Carmen och Irmelin till Sverige.  De kom först till Göteborg och där träffade hon en svensk flygare och resultatet blev ett barn till. Så småningom tog dom sig till Ludvika där Carmen arbetade som hushållerska och bodde med Irmelin i ett rum bakom köket i det första hushållet. Och Carmen tvättade, skurade, städade, lagade mat för i stort sett boendet, lön var knappt någon.

*

Om det var samma hushåll hela tiden vet jag inte, kanske bytte hon hushåll, men så småningom blev hon hushållerska för den man hon senare gifte sig med och blev Carmen Forssell, så som vi kände henne. Han var skild men hade tre barn i sitt tidigare äktenskap och tillsammans fick dom så småningom också ett, där fanns alltså många konstellationer.

*

Jag har skrivit om den livsglädje jag ser hos barn, här fanns den obruten hos Carmen efter att ha förlorat man och barn, en fantastisk tillvaro och samtliga ägodelar över huvud taget, och flera år var ensam med ett barn i en jungfrukammare bakom köket i någon annans hushåll. Det fixar inte alla.

Hon älskade fester och hon älskade att sjunga och gärna uppträda på fest, alltså sjöng hon också på mammas 50-års fest, här vid pianot som nu står hemma hos oss

*

Eftersom jag tar mammas 50-års fest som utgångspunkt visar jag några bilder till därifrån, först mamma såklart

*

Här är pappa, längst till höger av männen, med en cigarr i handen

*

Tror att alla män här rökte cigarr, kanske inte så nyttigt, men det ser ut som dom har trevligt

*

Och det ser ut att kunna vara trevligt också utan cigarr, här är min storasyster Sigbrit längst till vänster

*

Sist vill jag gärna visa en bild av ytterligare en person jag beundrar, min morfar Andreas. Såklart var han med, född 1872 och alltså här 87 år

Tack för ikväll!

***

ANALOGT STORFORMAT - LUDVIKA 1957

***

Två återupptäckter ikväll:

Analogt storformat, det är grejor det!

Jag saknar dom riktigt nära kompisarna - skolkompisarna från då

*

Ikväll gjorde jag en ny djupdykning i gamla negativalbum igen. Först skannade jag lite småbildnegativ, urusel kvalitet men några av värde för mig. Men tröttnade på oskärpa och kanske dålig hanteringsnoggrannhet och hoppade istället fram till 1957 då det blivit 6x6 igen - YashicaMat, en japansk Rolleiflex. Och si, det var annan kvalitet det! Fastnade för ett gäng skolbilder från 1957, jag gick första eller andra året i gymnasiet i Ludvika.

*

Först fyra bilder på en av bästa kompisarna, jag hade två bästisar. Det här är Jan, fotokompisen. Alla bilderna är tagna i skolan, några under lektion, några som dom här fyra inte under lektion 

*

*

*

Samma bild men croppad rejält

*

Så typisk lektionsbild

*

Här gissar jag det nyss ringt ut

*

Ytterligare ett par lektionsbilder

*

*

*

Jan igen, nu på det skämtsamma humöret

*

Schema-koll och kanske skrivningsresultat. Här ser jag, jag hade tre bästisar, Bosse här till vänster glömde jag. Den tredje, Anders, är inte med här

*

Tack för mig, trevligt att få bjuda på bilder från då - 1957.

Det är bara 58 år sen

Fan va´ tiden går fort alltså!

***