NU VET JAG - LUDVIKA 1952

***

Insteget till fotograferingskonsten gjorde jag med pappas lådkamera i början av 50-talet, men jag har varit lite osäker på om det var 1951, -52 eller -53.  Nu vet jag att det i  alla fall inte var senare än 1952. Det slår mig att det är lätt att räkna ut när jag tittar på bilden på mamma och storasyster Sigbrit, tagen på Sigbrits konfirmationsdag. Sigbrit var född i okt 1937, alltså fyllde hon 14 hösten 1951 varför  konfirmationen  var våren 1952. Båda bilderna i princip ocroppade.

*

Tyvärr blev kameran aldrig sparad (inte har jag nå´n mobilbild på den heller). Minns jag rätt sa pappa att han köpt den till hans och mammas bröllopsresa 1936. Men en klassisk lådkamera som gav 8 bilder 6x9 på vanlig 120 rullfilm var det.  Fixfokus var det, möjligen två bländare (8 resp 11 kanske), fast slutartid och så B förstås 

*

Storasyster Sigbrit 14 och mamma 43 i trädgården på Carlavägen 31 på Sigbrits konfirmationsdag 1952. Typiskt lådkamera-perspektiv, taget i maghöjd!

*

Kompisen Paavo Silvenoinen framför garagen Carlavägen 31, sannolikt vintern 1952. Här måste jag stått på husets kökstrappa och tagit bilden

*

***

FAMILJETRÄFFEN

***

Ingen familje-träff i Påsk!  Tur att vi har bilder att trösta oss med. Bilderna är från ett och samma tillfälle i juni 2017 hemma i Finspång. Fokus på barnbarnen förstås. Fast på sista bilden är dom inte med, inget av dom, bara vi vuxna, mer eller mindre i alla fall........

*

Här kommer Täbygänget, kusinerna från Göteborg kom dagen innan och väntar redan därinne, spännande

*

Vilma och kusinen Agnes får kontakt direkt i hallen

*

Undrar vad dom jämför eller tittar på

*

Vilmas lillasyster Lovisa ansluter

*

Agnes

*

Lovisa

*

Lovisa

*

Den gamla lådan med "utklädningskläder" åker snart fram. I tur och ordning från vänster Agnes 12, Vilma 9, Hilda 14, Elias och Lovisa båda 7

*

*

Vilma och Lovisa

*

*

Elias och Lovisa gillar att ses

*

Lovisa

*

I

*

Lovisa

*

"Kärnfamiljen"  Ingemor, Annika, Katarina, jag och Stefan

*

***

DEN LILLA VÄRLDEN

***

Medan världen utanför på ett par veckor förändrats mer än dom flesta av oss kunnat föreställa sig är den lilla världen sig väldigt lik. Vi har Täbybesök av mamma  Annika och Lovisa tio och har njutit av vädret och av att ses i fulla drag. Promenad i solskenet, en stund i utehörnan, kortspel och Yatzi på eftermiddan , middag och så Miyazakis Det levande slottet. Det är Lovisa som ofta vill se Det levande slottet och det glädjer mig. Flödande och osannolik fantasi i helt underbart vackert animerad  film under två timmar. Och alldeles medvetet men nästan osynligt låter Miyazaki våra drömmar och barndomsminnen liksom våra svagheter och styrkor blandas och röras om i allt det vackra......    

*

Kanske en sexa till......?

*

Vad tar du, fyrorna eller tretal?

*

***

BLIXT, FAMILJEBILDER OCH ANNAT OTILLÅTET

***

Otillåtet? Nej, inte här på bloggen, på Fotosidan. Men i alla seriösa fotosammanhang, där man vill visa riktig fotografi. Riktig fotografi är ett vanligt uttryck, fast jag har aldrig sett nå´n som berättat vad det är, om det är alla tysta som möss. Dom som verkar veta är lite hemlighetsfulla just på den punkten.

*

Nu har jag inte tänkt att fastna där, jag har fler funderingar. Tex har jag en känsla av att uppmärksammad fotografi gärna ska vara i svartvitt och gärna visa utsatta människor och livets mörkare sidor. Och nej, jag är inte avundsjuk eller missbelåten, jag vet på ett ungefär var jag platsar och inte platsar som fotograf. Men ibland känner jag det som att det bara är halva livet, halva världen, som berättas i riktiga fotosammanhang. Eller är glada människor, kanske rent av lyckliga människor, inte lika "konstnärliga"? Eller är glädje och lycka banala känslor? Rätt många verkar ändå sträva efter det, i verkliga livet alltså. Det slår mig direkt att jag tror att Mona-Lisa ler, men om hon var lycklig eller inte är det ingen som vet. Tror jag. Undrar förresten hur hon sett ut i svartvitt?

*

Nu är jag inte ute efter att häckla svartvitt, jag gillar svartvitt, också. Och kanske jag som så ofta mer skriver om mig själv än om andra. Jag menar, det händer att jag tänker kanske den blir bättre i svartvitt, lite konstnärligare liksom, senast häromdagen när jag la ut en svartvit variant av bilderna på sångsvanarna. Här är i alla fall en svartvit bild jag gillar, tagen med blixt på kameran. I förstås, festklädd och glad. Vi är hemma hos mina föräldrar på Tre Krokars Gata i Ludvika, på min storasysters bröllop. Inte helt säker, 1961-62 typ.

*

I, knappt tjugo. Lycklig kan jag ju inte veta men i alla fall glad!

*

Bilden jag croppat fram porträttet från. Inget studioporträtt precis, vi är i det sovrum som brorsan och jag delade några år tidigare. Jag ser hörnet av ett schema där på väggen längst till höger. Och båda rökte vi då.........

*

***

ANALOGT MYSTERIUM FRÅN 1981

***

Då och då plockar jag ju fram några av dom gamla analoga bilderna till bloggen. Hittills har det mest varit dom riktigt gamla från 50-talet. Här har jag gjort ett hopp fram till 1981. Mysteriet här är negativformatet, 24 x 24 mm. Visst, jag hade en Robot IIa några år mitt på 50-talet, jag tror det var 1955-1956, och den hade ju 24 x 24 på vanlig 135-film så jag är inte ovan vid negativformatet i sig. Men det här negativbladet med en hel 24 x 24 film är taget 1981, möjligtvis plus minus ett år, och jag har definitivt inte ägt någon mer kamera med det formatet, och den gamla sålde jag 1957 för att köpa min Yashica-Mat, den fanns inte kvar 1981. Alltså måste jag lånat en kamera, något jag inte kommer ihåg här men som jag gjort då och då, av fotohandlare jag kände. Men vad fanns då för 24 x 24-kameror? Tacksam för ideér, kommer inte alls ihåg.

*

Det här är en serie familjebilder från ett och samma tillfälle. Själv hade jag fyllt 40 hösten innan, ungarna är 6, 10 resp 13 och hunden är en golden som hette Teddie . Tekniskt är bilderna helt ok, mina Robot-bilder 25 år tidigare blev sällan så här pass. Samtidigt har dom ändå inte riktigt den mellanformatskvalite´n som bilderna från Yashican. Men strunt i det, jag är glad att jag hittade dom här, bilder jag inte sett på väldans länge. Dessutom tycker jag alltid att efter att ha skannat negativ och gjort dom enkla datorjusteringarna får jag bättre slutresultat än när jag förstorade själv. Jag höll väl på i ca 30 år, 1955-1985 med egen framkallning och förstoring men med enkel utrustning och utan att riktigt kunna lägga tiden och pengarna för att utveckla bra bildbehandling. Fö ser jag att bilderna inte är knivskarpa, men också kunnat skärpas mer omsorgsfullt, vissa är överskärpta. Men återigen, jag är genuint glad över att hitta bilder jag vill ta vara på. Första bilden har nog något av barnen tagit, uppenbarligen inte jag.

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

***