BRUKSGATAN

***

Oftast är det slottet och slottsparken liksom dom gamla byggnaderna som hörde till själva bruksverksamheten som får mest uppmärksamhet i Finspång. En verklig klenod är också Bruksgatan.  I går i snövädret gick jag runt husen utefter just Bruksgatan. Om jag börjar från söder, alltså från den gamla genomfartsvägen, kommer det äldsta huset först, byggt 1764, i en rad bestående av 6 nästan identiska hus. Just detta första med nummer 5 har dock ingången från andra sidan

*

Äldsta huset i raden, nr 5

*

Nästa hus, nr 7, från 1767 med ingången som de övriga, mot bruksgatan

Så följer nr 9 från 1770 och nr 11 från 1772, därefter komme nr 13 från 1776

*

Bruksgatan 13 från 1776

*

Sista huset , dvs 6:e huset med detta utseende, är nr 15 från 1778

*

Detta står mellan dom 6 och värdshuset och är högre eftersom det fått en källare, från 1815 och alltså byggt nästan 40 år efter det senaste av dom övriga.

*

Här syns längan med dom sex nästan likadana husen, därefter det högre huset med källare från 1815 och längst bort Värdshuset  (numera helt nyrenoverat och huserande kommunens fastighetsbolag Vallonbygden)

 *

Det bästa på allt är att så vitt jag vet är vartenda ett av husen i fullt bruk!

***

GAMLA BADHUSET - ELLER TIDEN OCH BILDERNA?

***

Perspektiven ändras med tiden. Undrar hur många tiotusen bilder på blommor, vattendroppar, spindelnät, landskap, rostiga spikar och okända människor jag tagit, alla med större eller mindre ambitioner att utveckla min fotografi till något mer allmängiltigt. Till skillnad mot familjebilderna, bilderna på kompisar och flickvänner, bilderna från första lägenheten och samhällena som sådana som jag fotograferade utan några andra ambitioner än att dokumentera det som var då. Bara för att så där sextio år senare upptäcka att jag saklöst sorterar bort alla blommor, grässtrån, vattendroppar och spindelnät när jag tittar på gama bilder. Och rostiga spikar. Däremot fastnar jag hela tiden för familjebilderna, bilderna från skolan och kompisarna, lägenheten eller huset och inte minst miljöerna som försvunnit. Förstå mig rätt - jag tar fortfarande bilder på grässtrån, vattendroppar och landskap. Men såna bilder har kortare livslängd. Möjligen har dom en bredare publik i stället, åtminstone om dom verkligen är bra. Familjebilderna är ju bara intressanta för familjen. Men å andra sidan är det ju ganska många som bor i Finspång. Typ 20 000. Kanske nån där gillar såna här gamla badhus.

*

Det här är gamla badhuset i Finspång. Alltså, det gammelgamla badhuset. Det som fanns före det dom nu kallar det gamla badhuset. Förbaskat vad gammal jag blivit, det folk nu kallar gamla badhuset, det är ju det nya badhuset. Fast jag vet, det är också rivet, för att ge plats åt växande Siemens i Finspång. Men det här det revs samma år, eller året efter vi kom till Finspång. Vi kom hit hösten 1965 och jag jobbade på Metallverkens laboratorium som låg (ligger) alldeles bredvid det här  gamla badhuset. Och det revs redan första vintern vi var här

INDUSTRILANDSKAPET NORRKÖPING

***

Utan att på minsta sätt vara ironisk är några av Finspångs fördelar att ha så nära till Norrköping och Linköping, två rimligt stora städer med bra utbud av utbildning och affärsliv. Och att få gå runt inne i industrilandskapet i Norrköping är en fröjd. Jag glädjer mig varenda gång jag är därinne åt att staden har tagit så fantastiskt väl vara på alla gamla byggnader och hela strukturen vid Strömmen. Bäst av allt är att byggnaderna inte renoverats till muséer utan används, suveränt! En stor del av byggnaderna är nu lokaler för Linköpings universitetscampus i Norrköping och det fyller innerstan och industrilandskapet med ungdomar, suveränt! Dom flesta av de gamla fasaderna har renoverats och är i utmärkt skick, andra har man (medvetet antar jag) låtit behålla en del av den gamla patinan även om de (av fönstren att döma) säkert är helt moderna inuti. Och här och där möts det nya och det gamla och skapar spännande arkitektoniska uttryck - se bara!

*

Förstora!

*

***

SEVÄRD FOTOKONST I LINKÖPING

***

Väl hemkomna från Göteborgsbesöket under helgen var det I som idag i söndagens SvD såg artikeln med rubriken Fotografi blir fönster i medeltida kyrka och det lät ju intressant. Artikeln handlade om ett av de arkitektoniska inslagen i den i söndags återinvigda S:t Larskyrkan i Linköping. "Den nära 1 000 år gamla kyrkan är den första i Sverige med fönster utsmyckade med fotokonst" sägs det vidare. "Konsten är skapad av SvD-medarbetaren Staffan Löwstedt som i över 30 år har sysslat med fotografi i olika former"

*

Vi bestämde raskt att åka dit  och i eftermiddags var vi där. Det var värt besöket många gånger om. Fönstret med fotokonst var precis så vackert som artikeln beskrev men hela den nyrenoverade kyrkan var en upplevelse, här några bilder

Man kommer in på sidan av långskeppet och har då fönstret med dopfunten rakt fram

*

Bilden har skrivits ut på en plastfilm som sedan bränts in i glaset och innehåller både klassiska religiösa symboler och existentiella motiv

*

I mina ögon var själva kyrkorummet ett av de vackraste jag sett. Bara att slippa se den på korset uppspikade Kristusgestalten bakom altaret gav en annan frid åt kyrkan än vanligt. Själva altaret var ett stabilt, modernt bord i trä och därbakom en mycket vacker vägg i sten

*

Kyrkan har en utomordentligt vacker orgel och ett nyinrett sammanträdesrum i direktkontakt med kyrkorummet via en glasvägg

*

På altaret, träbordet, står ett modernt kors i sympatisk storlek

*

Utan att veta gissar jag att det är granit i väggen bakom

*

Stenväggen bakom altaret igen

*

Tom de uppställda psalmböckerna hade gjorts till ett arkitektoniskt inslag

*

Jag upprepar ju gärna att jag inte är religiös men det hindrar mig inte att se det vackra som religionen frambringar - varken det fysiska eller det innehållsmässiga. Och det glädjer mig att se ett modernt kyrkorum som betonar kärleken i stället för lidandet

***

STAIRWAY TO......

  ***

....heaven kanske? Vad vet jag? Jomenvisst, den här gången vet jag. På väg till Stockholm i går stannade jag till i Järna för att köpa lite av Nibble gårds gudomliga tomater men butiken var inte öppen. I stället gick jag till Kulturhusets restaurang och drack en kaffe (jamensåklart tog jag en bulle också). Och därinne finns alltid linjer och ljus att fota. Det glädjer mig, just nu har jag en period där själva grunden i foto, att göra bilder som ger mig något, hakat upp sig. Jag fortsätter att fota, jag tror på idén att inte ge upp, men det blir liksom inget just nu. Ändå finner jag en viss tillfredsställelse, det känns som jag fortfarande lär mig och skaffar erfarenhet trots att det är motigt. Så kan man ju köpa ett nytt objektiv om ni läste förra bloggen. Det ger ju inte bättre bilder men tillfredsställer andra behov. Den här bilden blev dock till på väg till Stockholm så den är inte tagen med det nya objektivet utan standardoptiken 55/1,8

*

Nåväl, här är en av trapporna upp till andra våningen. Och även om jag inte är någon fan av dom antroposofiska filosofierna gillar jag deras arkitektur, både inne och ute

Trappa upp till andra våningen i Kulturhuset i Järna

*

Här är för övrigt en bild utifrån som jag hade med i en blogg för ett par veckor sen, ett bra exempel på yttre linjespel

*

***