SISTA KVÄLLEN - ETT TIPS

***

 Dansa. Skruva upp musiken högt. Nej, HÖGT sa jag. Mycket bas förstås. I Korsheden kan jag skruva upp riktigt högt. Bara jag här och grannarna är minst hundra meter bort.   Tungt gung skrev Gunte nånstans idag. Idag blev det Veeresh and the Humaniversity. Finns på Spotify, prova tex med Mother Earth, jag lovar, perfekt för ensam dans. Dansa med hela kroppen, sträck armarna högt mot taket, gör vad du vill. Ingen ser, låtsas att du 20, inte 80. Perfekt för att hitta glädjen när den saknas. Dans och glädje hör ihop. Dans och liv hör ihop. Musik och liv hör ihop. Dansa som du aldrig gjort förr. Tidigare har jag ibland då och då whirlat, virvlat, som dervischerna. Den som kan, kan hålla på timmavis, jag kanske gjorde det fem minuter då och då men nu törs jag inte göra det ensam, man kan ramla, det svåra är att stanna. Men dansa är inget problem. Dans är en form av meditation, inte minst whirling. Glädjen kommer när jag dansar, riktigt varifrån vet jag inte, men den kommer. 

*

En perfekt avslutning på en helt fantastisk dag. En lång promenad ute på det milslånga upplogade spåret på Barken. Det var vindstilla, helt vindstilla. Och nollgradigt. Därute på isen startade glädjen som ikväll fick mig att dansa  och det går inte att dansa utan att vara glad, utan att bli glad. Nu är klockan ett och jag tackar för mig. I morgon åker jag hem till Finspång igen.

*

*

Bilden tog jag med nya mobilen ute på Barken

***

PIANOT

***

Det blir allt längre mellan gångerna. Pappas gamla piano, det han köpte på ett musikcafe´i Göteborg nån gång på 30-talet, står där och undrar var jag tog vägen. En timme då och då, nästan varje dag, brukade jag spela. Det har jag gjort ungefär lika länge som jag fotat. Nu stelnar fingrarna, inte bara dom förresten, i allt snabbare takt. Men det händer fortfarande, med någon månads mellanrum. Stelheten handlar nog också om oträning. Men det är fortfarande roligt.

*

Trogen min uppfostran spelar jag fortfarande bara klassiskt, efter noter. Eftersom både mamma och pappa spelade, och så jag då, finns det typ en och en halv meter noter. Ja, om man lägger alla notblad och notböcker på hög alltså. Kanske två meter förresten. Och börjar jag bläddra i dom så....ja den ja. Och den. Och den som är så fin! Numera blir det ofta fel, fingrarna lyder helt enkelt inte. Men tredje, eller fjärde gången blir det nästan rätt. Och att det blir fel gör egentligen ingenting, eftersom jag har det mesta i notväg också på skiva vet jag ju hur det låter när dom spelar, dom riktiga pianisterna, jag har det i huvudet när jag själv spelar. Såklart har jag aldrig kunnat spela dom virtuosa delarna oftast har jag valt dom lite långsammare satserna, typ Månskenssonatens första, långsam klassiker. Men just den lärde jag mig också efter hand dom snabbare satserna, På bilden härnere finns hörnet av en annan favorit på notstället, Schostakovitch, Dmitri. Den långsamma mittsatsen av hans pianokonsert är underbart melodisk och vacker, fullt spelbar för en amatör. Har ni inte lyssnat på den pianokonserten tycker jag ni ska göra det!

*

*

***

FRERE JACQUES, FRERE JACQUET, DORMEZ VOUS, DORMEZ VOUS?

***

Lovisa hade lärt sig dom första tonerna av storasyster Vilma, men fick inte till fortsättningen, så  vi körde tillsammans några gånger. Och morfar passade på att försiktigt påpeka att hon har fem fingrar på varje hand så man kan använda fler än pekfingret.....Ska jag säga, tänker jag nu, som själv skriver om inte med ett pekfinger så med pek- och långfingrarna på mina två händer.

*

Lovisa och morfar vid pianot

*

Asch, nu blev det fel igen. Gör inte ett dugg, vi har roligt i alla fall....

*

Bilderna har mamma Annika tagit!

***

MUSIK FÖR LIVET

***

Musiken har följt mig genom livet, som så många andra. Mest lyssnar jag förstås, och min musiksmak har ändrats ganska mycket, till det sämre skulle nog många förståsigpåare säga. Nu är det ganska mkt pop, eller kanske min musik heter soul, jag vet inte så noga men ganska lite klassiskt. Dessutom mycket meditativ musik. Men gärna orgel, Messiaen och Cesar Franck tex, och så piano förstås. Jag har själv spelat piano sen jag var nånstans 10-11 år. Jag sätter mig fortfarande vid pianot då och då men alltmer sällan, Fingrarna börjar stelna, jag kan inte spela det jag har kunnat. Och så är det med mycket nu förtiden. Läpparna är också stela, jag kan knappt vissla tex. Med desto större glädje ser jag att det är andra som tar vid. Vad dom spelar är helt ointressant så länge dom tycker om det dom spelar. Och har man en gång börjat tycka om musik följer det nog med resten av livet. Och steg för steg blir man intresserad av ny musik. Världen är så stor. Och så vacker! 

*

*

***

NI MISSADE VÄL INTE KVÄLLENS NOBELKONSERT?

***

Nobelkonserten i kväll sändes i TV på bästa sändningstid. Världens bästa pianist, Daniil Trifonov, spelade Rachmaninoffs 3:e pianokonsert. Ni vet Rach 3, det svåraste och vackraste som finns för piano. Trifonov anses av många vara den bästa pianist som någonsin funnits. Fullständigt lysande virtuos men samtidigt med total inlevelse och känsla. Det är en upplevelse att höra honom men det är också en upplevelse att se honom, han spelar med kroppen och ansiktet visar att han är i en annan värld när han spelar. Jag blir sällan rörd när jag lyssnar på klassisk musik men ikväll var jag tårögd.

*

Panegyrik säger ni efter att ha läst. Lyssna säger jag, ni kan googla på honom och ni hittar honom på Youtube.

Fortfarande uppe vid Lillskiren och har inget med Rach 3 eller Trifonov att göra

*

***