FRANKRIKE

***

Tre gånger Frankrike. Mamma och pappa var fascinerade av Frankrike. Pappa av den franska historien, särskilt före franska revolutionen 1793. Mamma av det franska språket. Efter att vi köpt bil 1952, eller om det var 1953, gjorde vi tre utlandsresor med bil under 50-talet - 1953, 1956 och 1959 - alla med Frankrike som mål. I tre år sparade dom till varje resa. Jag kommer inte ihåg ordningen, men en resa gick till Loiredalen och alla slotten - Chenonceaux, Tours, Amboise mfl. En till Provence - Aix-en-Provence, Nimes, Carcassonne, Namure mm. Och en till gränstrakterna mot Spanien med Andorra och ner till Barcelona. Säg det slott och den katedral jag inte sett i Frankrike - Tours, Reims, Notre Dame de Paris, Chartres. Den senare har fö ett av världens vackraste kyrkfönster. Mammas bibel på resorna var Guide Michelin, där stod allt, från beskrivningen av vilka slott och katedraler som var viktigast till vilka matställen som var lämpliga. Guide Michelin är ju känd för klassificeringen av Europas bästa restauranger, men i resebroschyren fanns också vardagsmatställena, inte minst matställena som lastbilschaffisarna sades föredra - mkt mat, bra mat och billigt. Det var ingen kedja men dom hade en beteckning  som jag glömt. Nej förresten, i samma ögonblick jag skriver att jag glömt namnet dyker det upp i minnet - Les Routiers. Vill man äta billigt och bra i Frankrike ska man söka upp en restaurang som har beteckningen Les Routiers, åtminstone gällde det på 50-talet. Men det skulle inte förvåna mig om det fortfarande gäller.

*

En detalj från de franska katedralerna är vaxljusen som alltid brinner. Där finns alltid ett helgon, ofta flera, som är förknippat med katedralerna. Och där finns alltid önskningar och förhoppningar man vill be helgonen om hjälp med. Kanske är det om något  praktiskt och konkret, kanske gäller det ett barn som förlorats i tidig ålder och som man vill ge Guds frid. Människor kommer, köper ett ljus, tänder det och sätter det i någon av mångljusstakarna och sätter sig sen en stund på en bänk nånstans i katedralen och ber tyst, eller kanske bara sitter en stund, avskilda från världens larm därute. Alla har vi något att be om, något att hoppas på. Så utövad kan jag se mig själv som religiös, trots allt jag skrivit. Utan dogmerna, utan påbuden, utan uppdelning i goda och onda, i syndare och helgon, i heligt och vackert , i profant och kyrkligt. Allt är ett.

* 

*

***

NY KLÄNNING - LUDVIKA 1957

***

*

Ju mer jag bläddrar bland mina gamla negativ, desto gladare blir jag över motivvalen.  Det är mest på min familj, på hur det såg ut hemma, på kompisar och flickvänner, från skolan. Dom är inte tagna för att bli bra bilder. Dom visar hur det var helt enkelt. I förmiddags hittade jag negativ jag inte noterat tidigare, en serie bilder från vår lägenhet hemma på Carlavägen 31 i Ludvika. Det är småbildsnegativ 24x36, av en selfie  ser jag att jag har en lånad kamera. Många är tagna i elljus utan blixt och kvalitén är inte densamma som jag fick med 6x6-negativen, men för mig är bilderna ovärderliga. Dom flesta bilderna är princip obeskurna. Kanske skulle dom bildmässigt må bra av beskärning men då försvinner detaljer jag vill ha kvar. Serien är tagen 1957, möjligen något år tidigare - vi flyttade från den lägenheten 1958.

*

Mamma i läs- och radiohörnan. Radion står på nedre hyllan till vänster i bild. Kaffepannan, sockerskålen och bullfatet står på brickan, allt välbekant. Bara en veteskiva är kvar.  Sladden till lampan som hänger över bordet är inte klamrad - vaddå plastklamrar?

*

Pappa i arbetstagen

*

Mamma har lånat pappas skrivbord som sybord, hon har tagit in en av de gamla vitmålade köksstolarna från köket. Hennes Elna står på skrivbordet, den använder I fortfarande ibland, barn har fått överta vår nyare symaskin. På väggen hänger akvarellerna Smedjebackskonstnären Johan Ahlbäck målat. Han var "ihop" med min fröken i folkskolan, Svea Morin och fast det var inget man pratade om på den tiden (kanske var det det man gjorde, men det visste inte jag). Jag ser att mamma syr på ett rutigt tyg.

*

En bild till på mamma vid sitt provisoriska sybord. Ser att jag glömt fixa repan i filmen där, nu får det vara. Eftersom fönstret inte har några innanfönster förstår jag att bilden är tagen under sommarhalvåret

*

Pappa vid läs-, radio-  och fikahörnan. Locket på kaffepannan syns och när jag tittar noggrannare anar jag kakelugnen bakom pappa

*

Här har jag tagit ett självporträtt via den runda spegeln som satt bakom läs- och radiohörnan. Keramikskålen med vykort som anas därnere till vänster står nu i vår bokhylla, typisk 50-talsdesign skulle jag säga

*

Här provar mamma sin nya klänning, jag ser att det är den hon sydde på i de tidigare bilderna, det är samma tyg

*

Här är pappa via spegeln. Och skålen....

*

Köket är långt från vad man ser idag. Vedspis och en lös kokplatta med två plattor. Elplattorna var mamma lycklig över, hon slapp göra upp eld i spisen varje gång hon skulle göra något.

*

En naken glödlampa över spishörnan. Ingen diskbänk, men en vask - en zink alltså. Inget kylskåp men ett skafferi åt norr. Här fanns heller ingen islåda på gården, däremot hade vi en matkällare i källaren på huset. Huset värmdes upp med en kokspanna, jag har skrivit förut om hur jag fortfarande hör skyffeln mot cementgolvet i källaren. Huset var stort, tre våningar, vi hyrde mellanvåningen

*

Jag kommer förstås ihåg precis. Och att det skulle vara påvert på något vis har jag inget som helst minne av.....

***

KLASSHIPPAN - LUDVIKA 1954

***

Jo, jag vet, ni har sett dom. Men nu är det här jag är med både tankar och planering så det blir inget fotande idag.

*

Världen då, eller riktigare, min värld då i lilla Ludvika, var så totalt annorlunda mot idag - liten, enkel, omodern, ostajlad och omedveten. Så lite det behövdes för att något skulle kännas märkvärdigt - en klasshippa tex. Och ganska uppenbart är det både ostajlat och omedvetet. Inga stroboskop eller rökmaskiner och ingen dunkande discomusik - en enkel skivspelare med liten högtalare till och ett antal EP-skivor, Glenn Miller, Benny Goodman och Louis Armstrong tex. Take the A-train, Moonlight serenade. Majjen var med så att inget otillbörligt hände, typ sprit eller cigaretter. Nå´t värre kunde man väl knappt föreställa sig ....

*

Kanske är det här första klasshippan, året är i alla fall 1954 eller möjligen 1955 och vi går i andra klass i realskolan. Och dansen  - mjaa. Men det var så här vi lärde oss. Och jag var väl mer intresserad av foto än av flickor. Än så länge.

*

Majvor och Erik

*

Cri och Ulla, Anna-Greta, Majvor och Erik, majjen, Jan och Lilian, ? och Gunnar

*

***

EN ANNAN TID

***

Tillbaka på hemmaplan i Finspång igen fortsätter jag att skärskåda ett gäng  50-talsbilder. Inte helt enkelt, bla har jag svårare än jag trodde att skilja bildkvalitet från annat, nostalgi tex. Och eftersom jag har fria händer att välja både tema och bilder, så det finns många möjligheter. För att kunna välja har jag försökt att göra klart för mig vad jag egentligen vill visa. Just nu har jag följande som en tänkt presentation av utställningen 

*

"En annan tid - Ludvikabilder från 50-talet

Javisst, allting var annorlunda då, på 50-talet. Inga datorer och inga mobiler, inte ens TV . Ändå är det inte det tekniska som är den stor skillnaden, för mig är det perspektivet på tillvaron och livet. Världen då, eller riktigare, min värld då, i lilla Ludvika, var så totalt annorlunda mot idag - liten, enkel, omodern, ostajlad och omedveten. Så lite det behövdes för att något skulle kännas märkvärdigt. Ändå fanns både hopp och framtidstro. Eller möjligen just därför.

Bilderna fokuserar på människorna, inte på stan. Och på perspektivet, mitt perspektiv."

*

Bilden nedan är en av mina tidigaste, tagen med pappas lådkamera, en 6x9 cm från 1953. Kameran har jag tydligen lagt på ett lågt litet bord, obetydligt högre än stolssitsen, och kört med B, tid säkert på känn. Flickan heter Monica, bodde i våningen ovanför vår där på Karlavägen 31, och var ett par år äldre än jag. Hon känner lite på pianot, jag tror inte hon regelbundet spelade, vilket jag däremot gjorde.

*

Monica vid pianot hemma på Karlavägen i Ludvika, 1953

*

***

HUR VET MAN NÄR ETT FOTO ÄR BRA?

***

 En av Ernst Billgrens böcker,  Vad är konst, har jag i min bokhylla. Jag har roat mig med att byta ut ordet konst mot foto i några av hans texter. Ernst är ju både målare och författare. Han är inte bara rolig utan både klartänkt och filosofisk.

*

Hur vet man att ett foto är bra?

Kort svar Det beror på vad man ska ha det till

Långt svar Är en slö bordskniv bra? Ja, den är bra om man blivit inlåst i ett fryshus och måste skruva sig ut eller om man hittat mormors gamla bordskniv som man åt med som barn(affektionsvärde), men den är dålig på en restaurang med segt kött. Ingenting är bra eller dåligt i sig, det beror på vad man ska ha det till. Ta personligt ansvar för kvalitet och göm dig inte bakom gemensamma normer som ändå förändras hela tiden.

*

En av mina första bilder, tagen med pappas lådkamera hösten 1952, dvs för 65 år sen. Jag tror pappa köpte den lådkameran när han och mamma åkte på några dagars bröllopsresa till Norge sommaren 1936. Jag ser att jag tagit bilden på tid (B= Ball) utan extraljus. Säkert har jag lagt kameran på ett litet bord. Den föreställer vårt vardagsrum på Carlavägen i Ludvika med matbordet mitt i rummet. Lillebror Dag sitter vid bordet, det ser ut som han lägger en patiens. Pappa står vid kortändan och bläddrar i en tidning. Storasyster Sigbrit, som gick bort förra året, sitter i läshörnan där också radion stod. Till vänster står kakelugnen och där är dörren till serveringsrummet och därbakom köket med vedspis. I rummet bakom pappa sov Dag och jag och mamma, pappa sov i sitt arbetsrum och Sigbrit i jungfrukammaren bakom köket. Eftersom jag har den här bilden för att minnas är det en mycket bra bild. Jag kommer ihåg lampan över bordet, hur stolarna vid matbordet såg ut och hur det kändes när jag lyfte dom i ryggen, det fanns en relief i tvärslån högst upp på ryggstödet. Den runda spegeln på väggen minns jag såklart också

Vardagsrummet på Carlavägen 31 i Ludvika hösten 1952

*

När jag ändå håller på tar jag en fråga till från Ernsts bok, fortfarande med ordet konst utbytt mot foto

Varför har många så svårt att förstå foto?
Kort svar: För att det sällan finns något att förstå
Långt svar: Många blandar ihop förstå med att tycka om något, de säger att de inte förstår när de menar att de inte gillar det. Dock har fotografer sedan modernismen intresserat sig för att hitta på nya "språk" inom fotografin, kliv in i ett rum fullt med folk som hittar på nya språk och jag lovar att du blir förvirrad. Att man sedan har ett nytt språk betyder inte automatiskt att man har något att säga. För inte särskilt många hundra år sedan var det konstnärliga språket gemensamt och alla förstod bilden på kyrkväggen, då var budskapet viktigare än att hitta på nya språk. Ju snabbare utvecklingen går, desto större energi går det åt till att hitta ny språk. Det går inte att förstå någon som inte sagt något men det går att gilla honom.

***