SOLITUDE

***

För det mesta sätter jag in "nya" bilder i bloggarna. Det handlar inte så mycket om att det skulle vara fel att sätta in samma bild flera gånger som att det känns naturligast att skriva om något som är aktuellt. Men inte alltid. Det följer min huvudinriktning, att inte ha fasta regler. Jag står för det jag gör eller inte gör ändå. Livet, humöret och perspektivet växlar hela tiden och jag har levt tillräckligt mycket efter sånt tidigare. Här fick det bli en bild som är nästan två år, dessutom har jag visat den tidigare tror jag.

*

Det är barnbarnet Agnes, på bilden 14 men nu 16. Här sitter hon och spelar Solitude i Korsheden. Jag har tidigare i kväll på FB sett henne med marginal klara kvaltiden för JEM, klassen U20, på 3 000 meter hinder, två år "för" ung (hennes klass i JEM har ställts in pga Corona) i ett testlopp på Slottskogsvallen i Göteborg. Det viktiga var inte att skryta med det men det var en bra anledning för mig att visa just den här bilden en gång till.  Den fick fö ett hedersomnämnande i Masters i fjol  i porträttklassen. Så nu fick jag det sagt också........ 

*

*

***

FOTOTS SJÄL ÄR GÖMD I (EXPONERINGS)TIDEN

***

Vi pratar mycket om skärpa. Dom flesta av oss är övcrens om att kraven på skärpa ofta  är överdrivna, ändå handlar väldigt mycket av kamerasnacket fortfarande om skärpa, också på "analogsidan". Upplösning, sensorstorlek och antal pixlar får också sin del av uppmärksamheten. Men som sagt, som alla redan vet, det går att göra bilder med dålig skärpa och väldigt få pixlar. En annan sak är att det nog är ganska få bilder som man vill ha så här som bilden nedan. Det är heller inte något nytt att göra bilder med dålig skärpa och låg upplösning, det har många målare gjort länge, ta impressionisternas landskap tex.

*

Nåväl, det slog mig häromdagen att det inte är särskilt mkt snack om exponeringstid, försåvitt man inte är sportfotograf eller specialist inom BIF. Ändå  är det ju uppenbart att det är dom korta exponeringstiderna som i första hand skiljer foton från andra bilder. Jag har aldrig läst konsthistoria, men vare sig vi talar om grottmålningarna i Lascaux, La Marche eller Altamira, eller våra egna hällristningar är det ju lätt att föreställa sig att dom tog lång tid att göra. Detsamma gäller all sorts konstmålning, blyertsteckning, etsningar och annat. Sånt tar tid. Oftast betydde det att man sällan målade de korta eller snabba förloppen. Jag skriver oftast därför att många grottmålningar faktiskt visar jaktsituationer.

*

Exponeringstiden blir extra intressant även om vi bara håller oss till foto. Den första Daguerrotypin och glasplåtseran krävde långa exponeringstider. Ser  fö i Wikipedia att det äldsta (1826 el 1827) bevarade fotot (heliografi) krävde en exponeringstid på åtta timmar. Långa exponeringstider gällde också om gamla storformatskamerorna från början av 1900-talet, åtminstone med vår tids mått. Så någonstans där mellan första och andra världskriget kom dom små kamerorna och med dom ljusstark optik eftersom den kunde göras lätt och (förhållandevis) billig. Och i stället för dagar eller timmar för att producera målningar och teckningar kunde man nu göra bilder på bråkdelar av sekunder. Min Sony har 1/8000 som kortaste tid. Det är klart att dom korta exponeringstiderna starkt påverkar våra motivval. Kanske stannar det inte ens där, att det är exponeringstiden i sig som avgör, det är tiden för bildskapandet som avgör. Eller, inte ens det räcker, det är tiden från ögonblicket som initierade bilden tills den når dom man vill visa den för som avgör. Med mobilen når man vänner och media i hela världen några få sekunder efter det att bilden togs. Såklart påverkar det vad vi fotar. Och varför. Och därför diskuteras också vad fotografi egentligen är, särskilt bra fotografi. (Ernst Billgren: Vad är konst? - Kvalitet är ett samlingsnamn för det som folk man respekterar tycker är bra.......Kvalitet är ett relativt begrepp ungefär på samma sätt som tiden).

*

*

***

SOMMARLEK

***

Lekande lätt virvlar dom runt i den feromonstyrda pardansen, trots sommarens kastvindar och tätvuxna buskage. Inget finns det som binder dom samman mer än två fjärilshjärnors förmåga att styra sina underverksvingar efter feromonsignaler där mängderna räknas i enstaka molekyler. Och den lekande, böljande och fladdrande dansen manifesterar  det säg tre miljarder år gamla livet med den oundkomliga driften att föra livselden vidare. 

*

Bilden är tagen i trädgården hemma på Pirvägen

*

***

MAKT, PENGAR OCH KNARK KANSKE? ELLER KADAVERDiSCIPLIN ÅTMINSTONE?

***

Nej, nej, sånt höll vi inte på med i skolan på den tiden. Vi pluggade ju, för det mesta åtminstone, mobiler fanns ju inte, inga plattor och TV-apparater heller. Här, på hösten i trean i realskolan (ungefär nian idag) är det tyska som gäller. keiner står det åtminstone på tavlan. Lärare är Henry Ekdahl, han var förutom vår klassföreståndare lärare i tycka och franska, undrar om det inte var svenska också. Rak, kraftfull och rättvis, inga disciplinproblen alls vad jag minns. Uppskattad. Dessutom var han med i Ludvika Fotoklubb men det gav oss inga extra förmåner. Trots att det handlar om tyska på bilderna här kommer jag bäst ihåg ett franskt specialuttryck. Skolka heter på franska faire la bouche = göra busken. Alltså, sticka ut i naturen i stället för att läsa.....

*

Ja, vad handlar det om egentligen? Varken trivialbilder eller massbilder, ändå har bilderna redundans nog för åtminstone några alternativa tolkningar/tillämpningar, åtminstone med mina ögon.

*

Återigen min gamla Robot IIa med Xenar 37,5/2,8, bilderna tagna hösten 1955 i klassrummet. Filmen var en Adox KB 21. Jag fick ofta skärpan fel, tror inte jag insåg hur noga det var. Säkert var tiderna långa, 1/25 gissar jag,klassrummer var inte så ljust, men skärpa spelar mindre roll nuförtiden trots digitalkamera och ultraskarpaobjektiv. . Börjar hålla med om att alltför skarpa objektiv inte ger rätt känsla vid portätt 

*

*

*

***

AURORAFJÄRILEN

***

Aurorafjärilen är väl ingen raritet precis men jag vet mig inte ha fotat den tidigare. Idag var det gott om dom ute vid den gamla kyrkvägen vid S:ta Maria. Precis där dom borde vara insåg jag när jag googlade och läste lite om dom - dom trivs bäst i skogsbryn med äng utanför. Och vägen till Ekbacken har skogen på ena sidan och fälten, egentligen åkrarna, på den andra. Att det var ganska gott om dom betydde inte att dom var lättfotograferade. Dom flög hela tiden - dom flesta jag såg satte sig aldrig, inte inom synhåll i alla fall. Jag gissar att det inte fanns så många utslagna flockblommiga växter än, dom ska vara favoriter. Ett par timmar tillbringade jag därute så det blev lite resultat ändå. Tog med "flygbilderna" där dom fladdrade runt växterna dom kollade av. Inte kanonskarpt men jag gillar att det gick. 

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

***