HÄSTARNA I RISINGE

***

Vi fortsätter våra promenader i Risinge. I trivs därute - det är vackert, lagom långt och alltid något att se.  Jag tycker likadant men dessutom har jag de senaste åren upptäckt att jag trivs väldigt bra med att dokumentera det vackra kulturlandskapet, både här i Östergötland och uppe i Dalarna.  Sedan en vecka har hästarna släppts ut på fribete eller vad det kan heta, mycket trevligt.

*

Dom här två håller ihop som ler- och långhalm, undrar om dom är syskon?

*

I den här hagen finns 6 hästar

*

Nära varandra, hela tiden

*

På andra sidan kyrkan finns också ett gäng, dessutom med ett årsföl

*

Här ser vi honom

*

För det mesta tätt tätt ihop med mamman, här bekantar han sig dock med en av de andra hästarna

*

*

Han ser inte nyfödd ut men diar fortfarande - Undrar vad mamma gör? Kan man äta sånt?

*

Medan jag stod där och fotade tittade haren fram

*

Den stack dock straxt vidare

*

Lite krumsprång får man prova

*

Men 90 % av tiden tätt intill mamma

*

Hästar med flygande stare

*

***

BAKGÅRDEN - LUDVIKA 1957

***

Nästan varje gång jag tar fram något av de gamla negativen blir jag förvånad över den standard, eller snarare brist på standard, som bilderna speglar. Det spelar ingen roll om bilderna är hemifrån oss, från skolan eller tagna ute på stan. Det spelar heller ingen roll om det är gatufasaderna eller bakgårdarna. Alla bilder skvallrar om en standard som var så långt från dagens att jag undrar om jag verkligen var med på den tiden. Jag har liksom inget eget minne av att det skulle varit låg standard.  Särskilt missnöjda tycker jag inte heller människor var Snarare tvärtom, så här kort efter kriget var det glädjen och optimismen som  jag minns.

*

Just den här bakgården är innergården bakom Stefans, Hendebergs och dom andra affärerna där i centrum.  Den är tagen på sommaren nån gång, jag jobbade extra just på fotoaffären,  Stefans. Stolt och glad över att ha ett roligt jobb några veckor.

*

*

***

VIBBERBO

***

Säkert minns ni den där heta sommaren för två år sen, 2018. Jag vet precis när den började, på kvällen den 11 maj. I alla fall i Korsheden med omnejd. Jag var ensam däruppe, och på seneftermiddagen den dagen kom ett riktigt skyfall. Inte bara i tio minuter, jag skulle säga det fullständigt vräkte ner i en timme. När det slutade ångade marken och dimman kom krypande i alla sänkor. Jag tog kameran och bilen och körde en liten runda, Korsheden - Larsbo - Vibberbo - Korsheden. Hela trakten var magisk. Bilderna är tagna ungefär halv nio på kvällen. Efter den dagen var det strålande väder och allt varmare under säg tre månader. Så är det inte i år, det är 14 maj och vi hade tre minusgrader i natt, i Finspång.....

*

Åt väster fanns fortfarande det rosa kvar

*

Fortfarande väster men framme i Vibberbo

*

Tolvsen mot norr, där fanns inget rosa kvar, bara det dimgrå

*

***

OM JAG VORE KO.....

***

.....skulle jag drömma om Ekön hela vinterhalvåret. Här har dom nu hela ön till fritt förfogande hela sommarhalvåret. Gott om bete, friskt vatten runt hela ön,  lugnt och fridfullt.

*

En del av gänget vid sydspetsen av ön

*

Någon särskild saltsten behövs inte, här finns naturliga saltstenar med massor av fågelspillning på

*

Sen blir man extra törstig förstås

*

Och det finns fler som vill dit

*

Sädesärlorna kommer som vanligt och sätter sig på broräcket

*

Pastoralt skulle jag säga

*

När jag är på väg till bilen har solen gått ner men en ensam knölsvan kommer simmande

*

Lite närmare blir det fina vattenspeglingar, det får bli svartvitt

*

***

SÅ LITE VI VET - LUDVIKA 1958

***

I mitt negativalbum står att den här bilden är tagen 23 maj 1958 kl 15,40. Rolf tar realen vid hal Ludvika. Drygt 32 år senare mördas han på öppen gata i New York. Så lite vi vet. Rolf och jag var klasskamrater genom hela folkskolan, sen hamnade vi i olika klasser. Jag minns Rolf som en öppen och glad kompis. Inte för att jag vet hur det är för er, men med många av mina gamla kompisar har jag minnen av detaljer eller ögonblick som alldeles osökt poppar upp. Jag tror vi var hemma hos Rolf den här gången, kanske var vi tolv eller tretton. I alla fall pratade vi om raketer. Det är väl fortfarande 6-7 år tills Sputnik skjuts upp men Wernher von Braun hade sett till att det amerikanska rymdprogrammet hade startat på allvar. Plötsligt frågar Rolf om jag vet hur raketerna fungerar i rymden, vad ger drivkraften? Nja säger jag, det är väl raketstrålen som liksom skjuter ifrån, ungefär som när man ror. Jamen säger Rolf, det är vakuum i rymden, där finns inget att skjuta iväg sig från, inget som håller mot. Nej just ja, det var ju konstigt.  Men om du ligger helt stilla med en eka och så dyker från aktertoften, har du tänkt på att ekan sticker iväg åt andra hållet? Jag kände att det var nå´t jag också borde begripit tidigare, men nu visste jag. Summan av rörelsemomentet är alltid noll för systemet, eller oförändrad då. 

*

Några år senare tog vi studenten och försvann åt olika håll. Och jag visste nog inte mycket om Rolf förrän jag läste om mordet i New York. Ingen vet varför eller av vem. Rolf var där på tjänsteresa, han var bosatt på Bahamas, eller någon av de andra karibiska öarna, gift och med två barn. Tror han var honorärkonsul eller något liknande där och var alltså i  New York på tjänsteresa. Jag kommer inte ihåg detaljerna. Men vi var båda födda 1940 och 1990 var min barn 15, 19 och 22.  Hans kan väl varit ungefär lika gamla.

*

Både I och jag har varit lite extra intresserade av den här familjen, dels för att Rolf och jag var klasskamrater men också för att I var tillsammans med Rolf yngre bror Bo innan vi började sällskapa. Det äldre paret bakom Rolf i bilden är Rolfs farföräldrar, Stefan Andersson med fru. Jag vet att jag berättat om den här bilden tidigare men det gör mig inget, nu dök bilden och hela historien fram igen. Stefan Andersson var den som startade affären Stefans i Ludvika, glasögon, optik, kameror och en juveleraravdelning och det var så klart den fotoaffären jag jobbade på ibland. Farfar Stefan var ledande optiker i landet och startade bland annat en skola för optikerutbildning , Stefansskolan, i Borensberg. Men 1958 var det Rolf pappa Stig som drev affären med uppdrag på riksplanet, tror han var ordförande i Industri- och Hantverkarförbundet under ett antal år

*

Men vad är det Leonard Cohen sjunger i en av sina låtar, A Thousand Kisses Deep:

You win a while, and then its done

Your little winning streak

Jag ska fatta mig kort men Rolf bror Bo blev sjuk och rullstolsbunden några år efter att I och jag börjat vara tillsammans. Mamman  fick cancer och fick amputera ett ben  och hela familjen var borta när också Rolf mördades. Jag hoppas jag inte sårar någon genom att berätta, men hela familjen är död sen många år och  dom enda efterlevande är Rolf barn i Karibien. Och skulle någon släkting läsa vill jag bara säga att jag är glad över att ha känt en så dynamisk och kraftfull familj som fick ett så tragiskt slut

*

*

***