OM ATT FÖRSTÅ - NY FOTOBOK - BLODSBAND

***

Efter närmare två års jobb blev det en fotobok med släkthistoria. Nu heter den  inte Blodsband, jag ville bara koppla ihop den här bloggen med den blogg jag skrev september 2017 och som hette Blodsband (här). Själva släktforskningen har inte jag gjort, det har mina föräldrar gjort, jag har bara sammanställt materialet. Det tog sin tid men har varit roligt. Och just en fotobok har visat sig vara idealiskt, så lätt att kunna sammanställa text och bilder på ett och samma ställe. 

*

Jag har lärt mig en del, både om släkten såklart men också om mig själv. Samtidigt har känslan av sammanhang vuxit sig starkare, också, eller riktigare särskilt, med den del av släkten som tog avstånd från pappa och som aldrig erkände honom. Mitt fokus från början var mycket på min farfarsfar som jag trodde var den som "försköt" pappa. Det var det inte, han dog 7 år innan pappa föddes. Till min egen förvåning och glädje har boken också kommit att handla om tre starka kvinnor - min farfars farmor, min pappas  farmor och min mamma. Jag har inte letat efter "skyldiga", bara haft en förhoppning att förstå. Och på något sätt känns det som jag börjar förstå. Inte så att jag hittat förklaringar i materialet, men själva arbetet med boken och allt underliggande material har i sig gett mig känslan av att förstå.

*

Släkthistorien i sig själv är knappast intressant för några andra än (några av) släktens medlemmar idag. Den text jag skrev i förra bloggen Blodsband finns med som Förord 2 i boken. Texten nedan är det egentliga förordet, nyskrivet.

"Efter att storasyster Sigbrit gått bort i maj 2016 fick jag så småningom ta hand om det släktforskningsmaterial  mamma och pappa lämnat efter sig. Det var mycket mer än jag kunnat föreställa mig. Men framförallt var det mycket mer intressant än jag trott. Jag, som varit fullständigt ointresserad av all släktforskning  tidigare,  kände att det var viktigt att försöka bevara det viktigaste av deras material i någorlunda lättillgänglig form. Jag har däremot själv inte gått vidare med egen släktforskning. Materialet som mamma (Maj) och pappa (Gustaf) fått fram bestod av hand- och maskinskrivna papper, kopior på noteringar från prästböcker  och andra dokument och så fotografier, många fotografier. Men det fanns ingen övergripande ordning utan materialet fanns i olika A4-kuvert och pärmar, allt samlat i några kartonger.Så är det fortfarande och jag inser att risken är stor att materialet inte kommer bevaras efter mig. Det tar plats och framförallt en hel del tid för att få sammanhang i det. Tanken med den här boken är att samla det viktigaste från deras efterforskningar i mer lättillgänglig form. Just en fotobok passar mycket bra eftersom jag kan få text och bilder i ett sammanhang. En grundtanke med boken är också att jag vill ge en smula liv åt personerna, inte bara göra en förteckning av släktförhållanden och stamträd. Det gör jag i första delen, Historierna. Där berättar jag också lite mer om mig själv, inte för att jag tycker min resa är så märkvärdig men det passar här och jag kommer nog inte skriva så mycket om den på andra ställen. För er som kommer efter är ju jag också snart en av alla dom där som funnits före. Andra delen , Fakta, innehåller personfakta och stamträd och tredje delen, Bilder, innehåller kompletterande bilder med text.

Finspång i mars 2019

Björn Thundal"

*

Mamma Maj med mig i barnvagnen, sommaren 1941

*

***

TOPOGRAFEN

***

Tekniken går framåt kunde jag konstatera i går. Hade ett par ärenden inne i Norrköping och det ena var besök hos optikern. Mycket intressant. Och lovande. Jag har problem med ena ögat, där jag har en blind fläck, glaukom. Det hålls i schack med ögondroppar, men synskärpan i övrigt är ändå nere på 0,5. Eftersom grå starr också tillkommit opererade jag ögat förra hösten, men det blev inte ett skvatt bättre. Efter nya optikerbesök och användandet av ett nytt instrument, en topograf, kunde vi få en detaljerad bild av ögats topografi. Jag har vetat sen mer än trettio år tillbaka att jag har keratokonus, på båda ögonen. Det gör att hornhinnan får en toppig form, helt osymmetrisk och inte korrigerbar med glasögon eller vanliga linser. Med topografen var det nu enkelt att kolla hur hornhinnans topografi såg ut och, inte förvånande, visade det sig att på höger öga låg toppigheten precis över pupillen, inte att undra över att synskärpan på det ögat är dålig. På vänster öga där jag har ganska bra syn, synskärpa 0,8, fanns också toppighet hos hornhinnan men den låg vid sidan av pupillen. Detta var vid ett tidigare optikerbesök. Redan då började Patrik, min optiker, tala om att det finns särskilda keratokonuslinser. Kanske värt att prova? 

*

Det var vad jag gjorde för första gången i går, provade keratokonuslinser för det dåliga ögat. Vi höll på länge, en och en halv timme med  kontinuerligt provande och filmande av ögat, mikroskopcheck hur linsen låg mot ögat och så där. Keratokonuslinsen är en hård lins och fungerar på ett annat sätt än vanliga  mjuka linser eller dom gamla hårda linserna. I stället för att linsen har en korrigerande brytning för ögats synfel (funkar för vanliga sfäriska eller cylindriska brytningsfel men inte för helt oregelbundna synfel som vid keratokonus) är det en större lins som ligger med en huvudsakligen sfärisk form över hela den centrala delen av ögat, inklusive toppigheten. Under linsen, alltså mellan linsen och och hornhinnan, fyller man ut med vätska liknande tårvätska och neutraliserar därmed åtskilligt av den toppiga hornhinnans osymmetriska brytning. Åtminstone i teorin. Skulle det kunna funka för mig? Efter alla provningar konstaterade vi att jag kunde nå en synskärpa  på mellan o,8 och 1,0, bättre än det bra ögat!

*

Minst sagt lovande. Sätta in linserna är ganska ok, ta ut dom är svårare och det behöver jag träna på, dom suger fast ganska rejält. Det finns fler om och men, men det känns bra. Och jag måste fortfarande ha glasögon för att korrigeringen ska bli korrekt så det blir ju lite bökigare men det är det säkert värt. För bilkörning tex. Och om jag ska ut och leta efter fåglar att fotografera, det är lite besvärligt idag. Jag tar inte ut något i förskott, men det är klart att det känns lovande....

*

Det undre instrumentet är topografen som förstås kopplas till en dator

*

Min optiker Patrik vid datorn med bilden av mitt öga när linsen ligger där, en jämn grön yta (yttre linsytan). Annat än dom ilsket rödoranga färger som signalerade branta topografi-ändringar mitt i ögat utan lins!

*

Reflekterar över att varken Vrinnevis ögonklinik i Norrköping eller St Göran i Stockholm sagt ett ord om ngn topograf eller keratokonus när jag undersöktes där, varken före eller efter gråstarrsoperationen, inte ens när jag klagade på att gråstarrsoperationen inte gett resultat. Ingen kunde förklara varför jag hade så låg synskärpa på det dåliga ögat. Men optikern verkar både ha hittat orsaken och hur problemet kan avhjälpas!

***

OPPORTUNISM, DEMOKRATI OCH ISBJÖRNAR

***

Ibland känns det besvärande att över huvud taget ha ett samvete. Det skulle vara lättare att inte ha något alls, att inte behöva fundera så mycket. Att kunna välja väg utan att fundera över valet. En del frågor är svårare än andra. Dit hör tex isbjörnarna, dom multinationella företagen och framförallt det besvärliga folket som inte gör som dom borde. Demokrati är väl bra ibland, men funkar ju inte när folk inte förstår sitt eget bästa, i alla fall inte så bra som "jag" gör. Själv har jag  i min enfald trott att företag, multinationella såväl som svenska och precis som mjölkbönder, taxichaufförer och forskare gör det dom gör därför att det i slutändan finns en efterfrågan på produkterna och tjänsterna. Och så skönt att inte behöva fundera över den där miljarden människor som ännu inte haft  semester, suttit i ett flygplan eller fått den sjukhusvård dom så väl behövt. Tyvärr har vi dessutom politiker som inte gör något alls, dom vågar inte. Jag antar att det vore enkelt, det första är att sluta gå i skolan, utbildning är onödigt, då skulle nog koldioxiden försvinna. Annars vore det väl också enkelt för politikerna att bestämma att det inte får släppas ut någon koldioxid alls, punkt. Gör en lag vetja. Skulle folk inte gilla att den införs röstar dom fram en annan regering nästa val så får dom försöka. Men enklast vore ju diktatur. OK för mig bara det är jag som får vara diktator, eller i alla fall nån som tycker som jag.

*

*

I alla fall är våren på väg!

***

KYRKAN, VRETA KLOSTER

***

Redan tidigare har jag skrivit om den gamla kyrkan vid Vreta kloster. Stenkyrkan har daterats till tidigt 1100-tal och är en av de äldsta stenkyrkorna i det medeltida Sverige enl Svenska Kyrkans broschyr. Det är alltså inte ny info här men jag nämner det ändå. Numera stannar jag när jag ofta till när jag åker förbi, det är en vacker kyrka med annat utseende och byggnadsstil är dom flesta andra kyrkor man ser. Det här var en fin seneftermiddag för någon månad sen och det låga ljuset gav fin lyster åt de murade stenväggarna

*

*

***

REMINISCENCES

***

*

*

***