STRAIGHT ON - PORTRÄTT NR 3

***

Tredje porträttet och tredje kompisen i serien som jag härmed döper till FRIENDS . Alla har vi olika egenskaper och olika utstrålning, den senare kan för övrigt variera från stund till stund. I bästa fall understryker bilden karaktär och utstrålning så som fotografen uppfattar den. Vad ser du här?

*

Förstora!

*

***

MELLAN SÖDERBÄRKE OCH VÄSTERBYHYTTA

***

Fälten mellan Söderbärke och Västerbyhytta är ett av mina favoritområden i Söderbärketrakten. Ett par besök har det blivit dom senaste dagarna i förhoppning att få se, eller åtminstone höra, storspoven. I fjol fick jag tom en bild, på långt håll visserligen, men ändå. Dom här dagarna har jag dock varken sett eller hört någon.

 Men det är fint därute och värt en promenad ändå. I går blev det landsvägen fram och tillbaka. Den må se lite enformig ut men riktigt släpljus precis innan solen gick ner gav liv åt landskapet. Och aspdungen närmare Västerbyhytta gillar jag extra!

*

*

*

*

*

***

LJUSET SOM DRÖJER

***

Ljuset som dröjer

- fast solen redan är

långt under horisonten -

väcker min längtan

*

Ljuset som dröjer

når längre in

och påminner mig om

varifrån jag kommer

*

Ljuset som dröjer 

är tidlöst 

från universums födelse

och fyller alla rymder

*

Ljuset som dröjer

är stjärnljus bara

så nära och så fjärran

men närmast av alla

*

Och jag har samma ursprung

som ljuset som dröjer

och det är min längtan som visar

vart jag ska gå

*

Förstora!

Barken i kväll

*

***

UTLADAN PÅ FÄLTEN VID VÄSTERBY

***

Om man som jag kommer från Söderbärkehållet och tar in första stigen när fälten mellan Söderbärke och Västerby börjar kommer man, direkt efter att ha passerat dom korta skogsavsnitten, rakt på den här gamla utladan. Jag kallar den utlada eftersom det inte ligger någon annan bebyggelse strax intill. Den är för liten för att vara hölada, men säkert har där funnits hässjevirke och annat som man inte behöver dagligdags. Den har det närmaste  gett upp helt men taket är fortfarande intakt, nästan i alla fall. Och taket har den där gamla sortens tegel, riktigt vackert. Det ser nästan ut som teglet på vår gamla lada men inte riktigt, det saknar den där sneda fyrkanten i mitten som vårt har. Det kallas hjärttegel har jag fått klart för mig via en kommentar på FB, tillverkat ute i Kvarnsnäs. Kanske kommer det här teglet också därifrån. Det mesta är helt,även om det finns lite moss- och lavpåväxt.

*

Så många gånger jag passerat den här ladan, den kittlar min fantasi och den får mig att sätta ord på sånt som rör sig inne i huvu´t. Det var det jag skrev om i förra bloggen, (här )

*

*

*

*

***

ALLDELES NYSS.......

***

Härifrån till innerstan är det ungefär 150 år. Ja, tjugo mil också förstås, men det är inget som betyder något. Här levde dom, våra far- och morföräldrar, och deras föräldrar, liksom i sin tur deras.......Ja, inte precis här alltså, men så här. Och javisst, innan utladan rasade. Men ingen el, inga treglasfönster, inget helkaklat badrum och så där, ni vet. Fick man lunginflammation dog man antagligen. Det gjorde svärfars pappa när svärfar var fem. Skogen alldeles intill, nära inpå, hela tiden. Stigen jag nyss gick på för att komma hit fanns nog då också, fast det fanns ingen landsväg den mynnade på strax därborta, bara en lite större stig. När dom kom in från åkern, skogen eller smedjan fick dom tända spisen innan det var idé att sätta sig, sen skulle dom ut i lagår´n om dom hade råd med djur vill säga. Och var det inte sommarljust gissar jag dom stöp i säng ganska snart efter maten. Utan att se Mästarnas mästare......Jag känner mig som någon slags brygga eller rest av något slag som fortfarande tror mig ana, tom känna, hur det var. Tänkt att mormor och morfar har jag ju pratat med, lyssnat till och jag har suttit i deras knä, det är inte längesen alls, alldeles nyss faktiskt. Ibland när jag tittat på dom gamla porträtten har jag tänkt (när jag inte tänkt efter) va´gamla dom ser ut, och så bistra dom ser ut. Kanske var dom lite ovana vid att le och skratta bara? 

*

Inget konstigt med det, lite nostalgi bara kanske? Nej, inte bara nostalgi, det var inte bättre förr, tvärtom. Men det jag undrar över hur vi människor så fort blev annorlunda?  Var tog vår förståelse för långsamheten, vardagligheten och slitet vägen?  Acceptansen av livets grundläggande villkor, utan att klaga? Hur kunde antalet likes och följare bli värdemått i stället för människovärde? Och hur kunde jag glömma hur skönt det var i mormors knä?

*

Den rasade utladan borta vid Västerbyfälten

*

***