GRASPING FOR LIGHT

***

*

*

***

HILDA

***

Några bilder till från veckan med Hilda. Det blir inte lika många bilder som när hon var mindre, en 15-åring har sin egen integritet som jag inte vill utmana i onödan. Just när vi är ute och går och allra helst när hon träffar hästarna vill hon gärna bli fotad så då passar jag på. Här kommer två bilder jag gillar från gårdagspromenaden ute i Risinge. Mamma Hanna kom också upp i eftermiddag och i morgon åker dom tillbaka till Göteborg tillsammans med Makai.

*

*

*

***

BÄSTA TÅRTAN OCH BÄSTA FÖDELSEDAGSPRESENTEN!

***

Hela veckan, ända fram till söndag, har vi glädjen att ha Hilda här. Bättre födelsedagspresent går inte att få! Jag fyller 78 idag men vi firade förra helgen då två av barnen och tre av barnbarnen var hemma. Våra födelsedagar är nästan alltid rena familjefester. Äldsta dottern Katarina gjorde favorittårtan då - en sockerkaka med mycket frukt och grädde. Sockerkakan delas  och emellan lagren ligger en röra av blåbär, hallon och banan och ovanpå, det ser ni.. Och idag köpte vi faktiskt en liten frukttårta också....Många hälsningar till er alla!

*

*

***

PAAVO 1952

***

En av mina äldsta bilder, tagen 1952 eller -53, på 120 rullfilm med pappas enkla lådkamera. Kvaliten är låg, både tekniskt och bildmässigt. Ändå förflyttar den mig omedelbart till en värld jag trodde jag glömt. På ett ögonblick är jag 65 år tillbaka i tiden. Allting var annorlunda då, jag var 12 och hade inga referenser, begrep inte och förstod inte att fråga. Jag lekte med Paavo då och då men han hörde inte till dom närmare lekkamraterna. Jag tror inte mamma riktigt gillade att jag lekte med honom, hon sa aldrig något  men jag kommer ihåg att jag kände det. Paavo kändes lite farlig, han var inte som mina andra lekkamrater. Han sa konstiga saker och han gjorde konstiga saker. Tyckte jag som inte begrep. Idag tror jag man skulle säga att han var utlevande. Paavo var adopterad, hans föräldrar var inte hans biologiska föräldrar. Varför var han adopterad? Hur hade han kommit hit?Var han ett krigsbarn som blivit kvar? Kanske hade han inget hem och inga föräldrar att komma tillbaka till? Jag vet inte, men det vara bara sju år sen andra världskriget slutade. Han liksom jag måste ha varit född under kriget.

*

Jag kommer ihåg så konstiga saker. Något år efter den här bilden kommer jag ihåg hur han kommit på att energin alls inte är oförstörbar, som man säger. Han hade tänkt ut ett experiment. Han visste att en mekanisk fjäder som spänns får en inbyggd energi, som tex kan användas för att driva leksaksbilar.. Men, sa han, om man först spänner fjädern och sen lägger den i saltsyra så löses den upp, vart tar då den mekaniska energin från den spända fjädern vägen? Ingenstans, den försvinner, sa han. Och jag sa ingenting, för jag begrep inte det heller. Jag menar, varken vem Paavo var eller vart energin tog vägen.

*

*

Det här var en av de texter jag hade med på min utställning "Mitt Ludvika på 50-talet" i somras. Kanske har jag haft den här på bloggen också, jag minns inte säkert. Men oavsett, det gör inget. För mig är den här sortens texter ett sätt att integrera spridda ströminnen som känns viktiga, integrera dom i mitt nu, i mitt liv och få mina minnen och mina erfarenheter en aning mindre kalejdoskopiska

***