GNISTRANDE VÄDER

***

*

*

***

I REMEMBER 1959

***

*

*

***

DOM OBERÄTTADE HISTORIERNA

***

Det slår mig när jag sitter och går igenom bilderna från eftermiddagens promenad - Tänk så många oberättade historier det finns. Vartenda hus, varenda gård har en historia att berätta. Egentligen är det en trivial tanke. Det är ju självklart, precis varenda människa äger sin historia. Eller rättare sagt, varenda människa äger en massa historier. Och nästan alla blir oberättade.  

*

Det snöar ganska mycket när jag går, men ett finkornigt, intensivt snöfall som nästan bara syns som en dimma i bilderna . Och som alltid blir det extra tyst när snön kommer. Det rör sig inte många människor i snöfallet och tillsammans med tystnaden känns byn och landskapet nästan öde.Vore det inte för de enstaka lamporna och adventsstakarna i fönstren skulle jag lätt kunna tro att jag går i något av Ray Bradburys surrealistiska landskap.

*

En av de första gårdarna jag passerar är Martins. Han bor nu åter i det gamla boningshuset där hans hustru Gun växte upp med sina föräldrar Thea och Gunnar och syskonen trots att han byggde ett nytt tillsammans med sin Gun. Hon lever inte längre och en av sönerna har fått överta det nya huset. Gun hade många syskon, jag har glömt hur många, men några av dem känner jag. En bror bor mitt emot där man svänger ner till oss  och han hjälpte mig att bygga bastuhuset för kanske femton år sen. Och en syster som bor i Söderbärke träffade jag i affären där idag. Livet i en liten by är speciellt, dom flesta känner varandra eller vet åtminstone vilka dom är och släktnätverken har många förgreningar som vi som kommer utifrån först så småningom upptäcker.

*

När jag kommer fram till vägkorsningen (ja, det finns bara en vägkorsning i Korsheden) ser jag den gamla handelsboden rakt framför mig. Det är lite svårt att tro, men en gång i tiden fanns det två mataffärer i Korsheden.

*

Badplatsen och allmänningen ovanför är öde så klart

*

När jag vänder och går åt andra hållet noterar jag att Martin har adventsstakar i den stora lagården, det tycker jag är fint.

*

Den här promenaden blir längre än jag tänkt och går ner mot Saxe, där jag passerar Eriks gård. Erik och dom andra ogifta bröderna som bodde där med sin hushållerska har jag ju berättat tidigare om. Nu finns dom inte längre och gården har annan ägare, det är länge sen jag var in där nu. 

*

Alldeles efter Eriks gård kommer ett annat rött trähus. Det är ganska förfallet, betydligt mer än vad som framgår här i halvmörkret och snöfallet. Och det har en mörk historia. Jag vet inga detaljer, men på den tiden jag träffade Erik och hans bröder berättade dom ibland knapphändigt om den här grannen. Det var en man som jag bara någon enstaka gång skymtade, som bodde där tillsammans med sin dotter.  Efter det att hans fru blivit sjuk och dött blev han enstöring och det som gör att huset fortfarande ger mig obehagskänslor är att det aldrig var tänt ljus där på kvällarna. I många år fanns dom där och ändå såg jag nästan aldrig någon och huset var helt mörkt, bara en tunn rökslinga från skorstenen när det var kallt skvallrade om att det var bebott. Någon enstaka gång på en lång rad år vet jag att flickan kom till Bartjärn för att bada på sommaren. Var dom sen tog vägen och när huset blev tomt vet jag inte. Jag gissar att mannen inte längre lever, han var nog betydligt äldre än jag, och vart flickan tog vägen har jag aldrig hört. Huset fick förfalla redan när dom bodde där, ingen gjorde något som helst, i alla fall inte något som kunde ses utifrån, och jag har inte sett en människa där sen det blev tomt. 

*

Så kommer jag till sist in på Norstedtsvägen, den jag brukar kalla Saxevägen, och jag tar en bild ned mot ängarna som sommartid kan lysa blå av ängsklockor innan jag vänder hem mot Korsheden igen

*

***

BEHÖVER MAN BÄTTRE OPTIK?

***

Min Minolta 85/1,4 har varit en favoritoptik så länge jag haft den, dvs typ 25 år. Och då köpt begagnad. I julas hade hade vi "stockholmsfamiljen" här i Korsheden under mellandagarna. På dagarna åkte dom skidor i Rommebackarna, på eftermiddagarna och kvällarna var det mycket spel och dobbel - typ Othello och bamsepussel. Och jag passade förstås på att ta lite bilder. Ofta blev vi sittande vid matbordet direkt efter maten och belysningen var levande ljus och någon liten lampa i fönstret, riktig lågljusbelysning alltså, och det var naturligt att sätta på Minolta-85:an, som funkar bra ihop med adapter på A7Rii:an.

*

Vid det här tillfället blev det  därför ISO 3200 hela kvällen och stor bländare, här 1,7.  Och med armbågsstöd funkade det oftast med tider som den här bildens 1/20 s. Det visade sig att det svaga ljuset var mjukt och fint och det fungerade alldeles utmärkt att vid bildbehandlingen dra upp ljuset så det ser inte alls så mörkt eller skumt ut som det var i verkligheten.  Den svarta rosen/nejlikan (kallas det tiara?) hade hon fått av storasyster på julafton och var på varenda dag så länge hon var här, möjligen tog mamma av den när skidhjälmen skulle på. Och jag har inga planer på att skaffa Sonys nya 85/1,4 GM för 16890:- (Prisjakt) trots lovord.

*

***

ALLA BILDER HAR EN BAKGRUND OCH ETT SYFTE

***

Med jämna mellanrum diskuteras vad som är bra bilder här i bloggarna. Om det tex finns allmängiltiga kriterier på vad som är bra bilder och i så fall vilka dom kriterierna är.  Många hävdar att det går att skilja mellan riktig fotografi och riktiga bilder (och riktiga fotografer förstås) och allt annat, tex familjefoto, amatörfoto och massfoto. Med en dåres envishet har jag hävdat att det är subjektivt. Och gör förstås fortfarande.    

*

Det finns en aspekt jag tycker varit självklar men bara i förbigående kommenterat och som jag saknar i de flesta analyser av begreppet bra bilder. Det är syftet med fotot, eller annorlunda uttryckt, sammanhanget fotot är taget i eller avsett att visas i. Att försöka bedöma eller betygsätta en bild utan att ta hänsyn till bildens sammanhang är som att tala om vilken bil som är bäst utan att veta om jag ska ha bilen till rallykörning, semester med familjen  på fem personer eller för att transportera gods på upp till 50 ton internationellt.  För mig är mina bilder på morfar eller barnbarnen mer värdefulla än alla prisbilder jag hittills sett.  Det betyder dock inte att jag förväntar mig att ni ska tycka samma sak.

*

Det jag nu sagt betyder inte att jag anser att alla bilder är lika mycket värda att hängas på utställningar, eller visas i tidskrifter. Där kommer allmängiltigheten in.  För att jag ska tycka om bilder på en utställning,  i en fototidskrift eller här på FS måste dom ju tala till mig också. Antingen genom att jag tycker dom är vackra eller genom att jag känner att dom uttrycker något som är viktigt för mig men som jag har svårt att sätta tummen på, att dom kan ge mig ett uttryck för något jag också känt. Och vad var och en av oss tycker är vackert eller viktigt är ju i högsta grad subjektivt. Men för att platsa för en utställning eller i  en tidskrift räcker det inte ens med att fotografen och jag tycker om  bilderna - många måste göra det. Och där kommer bildernas genomslagskraft in.  Marknadsvärdet helt enkelt. Eller åtminstone det förväntade marknadsvärdet. För det är fortfarande subjektivt. Jag har tex observerat att alla inte tycker lika mycket om alla utställningar på tex Fotografiska.....Eller ens tycker lika mycket om Fotografiska, det finns dom som tycker att Fotografiska premierar fel bilder och fel fotografer och inte dom som är riktigt bra  och som är riktigt viktiga.....

*

Nu till dagens bilder, ganska många. Dom har ett tydligt sammanhang och syfte. Alla togs i eftermiddag på en långpromenad på seneftermiddagen när det började skymma. Och när jag gick därute på ängarna straxt söder om Söderbärke kände jag starkt ensamheten som alltid är närvarande ute på landsbygden i glesbefolkade områden, inte minst här i Bergslagen som i stort är avfolkningsbygder. Det är vackert men på ett kargt och just  lite ödsligt sätt, särskilt nu i barvintertider utan alla grönskande gräs och lundar. Just idag stämde det också väl med min egen sinnesstämning (senaste dagarna har det blivit tydligt att syntappet (glaukom) på ena ögat ökar takten, senaste mätning  var det 35%). Dagens bildserie försöker visa hur den här landsändan ser ut i "verkligheten", till vardags i barvintern, och avser inte att vara så "vackra" som möjligt. Nej, vänta nu, det där stämde inte riktigt, visst försöker jag visa det vackra som finns i ensamheten och ödsligheten också, men jag försöker inte avsiktligen försköna landskapet eller bilderna. Rent allmänt just nu är jag fö ganska trött på alla vackra perfekta bilder med lysande teknik. Dvs med massor av yta, men där jag ofta har svårt att hitta innehåll eller känsla. Rent subjektivt alltså.

Och som sagt, ovanligt många bilder, alldeles medvetet, lite massverkan. Se det som en miniutställning över temat Det ensliga landskapet.  

*

Förstora!

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

Till sist vill jag lägga till att jag inte heller menar att vi alltid borde lägga in sammanhang och syfte för våra bilder och bloggar, tanken är väl att det för det mesta ska framgå av just bilderna. Jag vill bara  betona att vad som är bra bilder både är subjektivt och beror på vad fotograf och betraktare vill ha ut av bilderna.

***