BRANCHES

***

*

Förstoras helst!

*

***

JUST CLASSICAL

***

*

*

***

RIKEDOMAR

***

Det finns många sätt att räkna sina rikedomar på. Att kolla  bankkontona är nog det sämsta sättet. Att försjunka i trevliga minnen är bra mycket bättre. Eller fundera över dom nära vännerna. Och för oss som är lyckliga nog att ha barn och barnbarn  är nog att titta eller tänka på dom det bästa sättet.

Och det märkliga är att det spelar ingen roll om det är ett, två eller flera. Man blir lika glad för varje, men det går liksom inte att lägga ihop så det blir mer. Men den här bloggen skriver jag för jag träffade en av den tidigare grannfamiljens döttrar på ICA idag, och hon väntade barn, sitt andra. Hon är själv ett av fem barn i familjen. Så väntade också en av systrarna nummer två och en av bröderna tror jag det var som hade tre, men ingen slår storasyster, hon väntar nu sitt 11:e barn! Det blir 18 egna barnbarn. Och till det kom tre bomusbarn som barnen har, alltså blir det totalt 21 barnbarn! Jag inser vad det betyder i arbete och ekonomi, men vilken rikedom!

*

Här är våra fem, i TV-soffan förra juldagen. I tv-ljus på ISO 25 600

*

***

SLEEPING TOGETHER

***

*

*

***

NÄR SKUGGORNA BLIR LÄNGRE

***

Kvällsljuset är magiskt. Eller kanske är det kvällen i sig själv som är magisk? Dagen som övergår i natt med mörker och skuggor, med tankar och funderingar, minnen och känslor.  När skuggorna blir längre och mörkret faller blir allting en smula mindre rationellt och istället lite vackrare. Den kyliga kvällen lockar mig ut igen, på en  väg så nära men som jag inte gått på flera år. Mellan ekstammarna silar de sista solstrålarna över den lilla sjön som egentligen bara är en tjärn.

*

*

Lite längre fram kommer dom sedan länge slagna ängarna. Solen sjunker precis under horisonten och kylan märks direkt lite mer. Och när solen försvunnit försvinner också värmen i ljuset. I stället kommer ljuset liksom underifrån, från marken själv. I skogsbrynet ligger fortfarande snörester kvar. Jag är ensam, här finns varken människor eller hus. Bara jag och mina tankar. Och så rymden därovan, oändlig.

*

Så småningom vänder jag tillbaka igen och jag närmar mig riksvägen jag måste korsa för att komma till bilen som jag ställt där på andra sidan, utanför Ulf hus. Huset som nu är tomt och ännu inte tömt. Begravningen är på torsdag, en vecka idag. Ulf som bara för drygt en vecka sen fortfarande.....precis som jag. Jag har kvar boken jag lånade. Och jag tänker på att resan till Korsheden vi talade om några gånger inte blev av. Så mycket som inte blir av. Vi vet aldrig när. Allt roligt vi tänker göra ska vi göra nu. Inte sen, inte imorgon eller i vår. 

*

På andra sidan riksvägen går hästarna fortfarande i hagen trots kylan. Och den blå rymden välver sig över både mig och hästarna, över vägen och bilarna och över Ulfs hus och dom stora askarna som är kvar. Och snart glimmar dom första stjärnorna däruppe.

*

Tack för idag, god natt önskar jag er alla!

***