VADDÅ, SELFIE? 1955

***

Tror det var 1955 jag köpte min första småbildskamera, en Robot IIa. Det var en liten behändig kamera, i storlek ungefär som dagens kompakter. Formatet var 24x24 på vanlig 135 småbildsfilm, 54 rutor blev det. Lite omständlig eftersom den inte hade standardkassetter, jag fick spola om filmen jag köpte till kamerans kassett. Ovanpå kamerahuset fanns en stor skruv, fullt uppdragen kunde jag ta upp mot 20 bilder utan att själv behöva dra fram filmen mellan tagningarna. Optiken, som visserligen var utbytbar med en vanlig skruvfattning, var en Xenar 37,5/2,8, jag hade aldrig någon annan optik till den här. Så här nästan 65 år efteråt har jag sett att jag aldrig fick skarpa bilder som höll för förstoring. Om det var optiken eller mitt sätt att hantera kameran som var orsaken har jag aldrig förstått. Nu tycker jag inte skärpan är det viktigaste, jag är glad för min selfie, tagen som en alldeles vanlig selfie, utan selfiepinne med utsträckta armar. Om det var 1955 är det 64 år sen och jag var 15, men det kan slå på ett år framåt eller bakåt. Och ingen visste förstås då vad en selfie var......

*

*

***

RESTEN AV FAMILJEN

***

Äntligen har diskbråcket släppt såpass att vi tog oss ut till Äpplarö (Täbyfamiljen) ett par dagar, skönt och jätteroligt. Jag som ofta haft ett kort tele på vid besöken därute har nu mest kört nya 24:an förstås, som gjord för trånga utrymmen. Lovisa stack i väg på cykel i senaste bloggen, här kommer resten av familjen....

*

Pappa Fredrik

*

Vilma och mamma Annika

*

***

MINST TVÅ KAMEROR OCH ETT ANTAL OBJEKTIV SÅKLART!

***

Det var greppet jag fastnade för, handlaget. Det naturliga, i mina ögon mkt kvinnliga, greppet om mobilen. Så där ser jag sällan män hålla i mobilerna. Och jovisst är det ett av barnbarnen, men det är inte därför jag visar bilden. Barnbarnen är dom enda modeller jag har tillgång till och eftersom vi känner varann väl blir både ansiktsuttryck och kroppsspråk otvungna och naturliga. Vid det här tillfället satt Agnes sysselsatt med sin mobil framför pappa som tar sig en eftermiddagsslummer i soffan. Min enda "modellinstruktion" var att lågt säga hennes namn, Agnes, vilket fick henne att vrida på huvudet. I samma ögonblick tog jag bilden.

*

Allt oftare har jag två kameror tillgängliga, åtminstone när barnbarnen är här. Förutom A7RIII:an, numera oftast försedd med den fasta Sonyvidvinkeln, också min gamla 99:a, antingen med Zeiss-135:an eller  Minolta-85:an. Alla är klara favoriter. Det är fö också mina Sony-telen 70-200 och 100-400, fast då mer till fåglar och sånt, simhopp tex. Så har jag ett billigt makro som måste med, 90 mm-tamronet. Få se nu, hur många objektiv kan vara favoriter samtidigt utan att devalvera favoritbegreppet..... ?

Leica har jag inte någon, inte Fuji heller. Det är ett givet handicap har jag förstått, alla riktiga fotografer har ju det, så egentligen borde mina bilder ha lite extra  poäng redan från början, innan dom går in i slutbedömningen så att säga. För det är väl poäng det handlar om, fotograferingen?

*

*

***

A FRIENDLY SMILE

***

*

*

***

SMILET

***

Världspolitiken med Trump, Putin och Brexit får vänta, nu har barnbarnen varit här några dagar. Och massor av bilder att gå igenom. Lugn, ni kommer bara få se några få. Men det är otroligt fint att fortfarande kunna dela intensiteten och livsglädjen, för att sen också kunna njuta av tystnaden och lugnet. Och Agnes såg ju att jag fotade och hörde serietagningen så hon tog ju chansen och agerade lite......  

*

*

***