ANALOGFOTO

***

Så osannolikt det kan låta går det att fotografera med analoga kameror. Jag läser gärna om dom gamla kamerorna, men jag tittar ännu hellre på bilderna som tagits med dom. En och annan testbild, för att visa att det går liksom, tillfredsställer inte mig. Ser nu fram mot en drös analoga bilder på bloggen :-) 

*

I, ska jag gissa sommaren -61 eller nå´t sån´´t

*

***

MITTEMOT

***

Vänthall Arlanda 2016, på väg till Riga

*

*

***

ANDREAS FEININGER OCH LITE ANALOGT

***

Andreas Feininger inleder sin bok Framgångsrik fotografering (Stockholm Bonniers 1956, orginalet Successful photography New York Prentice-Hall 1952) så här:

Innan jag börjar vill jag glädja mina läsare genom att avliva en gammal myt, som omsorgsfullt hållits vid liv av fotografiska författare. De tycks i denna myts vidmakthållande ha sett en garanti för ett säkert levebröd. Det är myten om hur svårlärd fototekniken är.

Men myten är absolut inte sann. För många år sedan var det annorlunda. Då hade man våta plåtar, kameror med mycket stort format, ljussvaga objektiv och ljussvaga emulsioner, vilket allt krävde största skicklighet och åratals erfarenhet att bemästra. Tack vare våra moderna "idiotsäkra" kameror, ljusstarka objektiv, känsliga filmemulsioner och standardiserade framkallningsprocesser är det idag så lätt att lära fototeknik att var och en kan framställa "tekniskt perfekta bilder".

*

Jag glädjer mig åt hans positiva syn på den nya generationens kameror. Självklart kommer han straxt till att aldrig så tekniskt perfekta bilder  inte automatiskt leder till bra bilder. Där är det övning och experiment som gäller. Jag har också hans andra bok, Framgångsrik färgfotografering. Som läroböcker har jag alltid tyckt att böckerna är lite torrt tråkiga men dom har troget stått där i bokhyllan - jag fick dom som premium våren 1957 när jag tog realen (får man skriva det?). Nåväl, dit jag tänkte komma var att jag hittar mer intressant läsning i dom här böckerna nu än när jag var yngre. Särskilt där han skriver om fotografi som sådan. En hel del känns gammalt och förlegat, men en hel del känns mycket modernt. Det fick mig också att leta rätt på lite av hans bilder på nätet. Mycket intressant, i böckerna jag talar om visade han praktiskt taget inga bilder alls.

*

Nåväl, jag har i alla fall stoppat in den första rullen Ilford HP 5 Plus i Yashican. Det kändes ovant, och som tur var hade jag en tomspole sittande i kameran. Och nästan lite högtidligt att bryta filmförpackningen, sätta in rullen i den tomma platsen i kameran, lossa tejpen, dra ut  filmänden och fästa den i upptagningsspolens springa. Sen gjorde jag en liten miss, jag vred visserligen veven ett varv för att vara säker på att filmen fäst i spolen, men jag glömde bort att dra fram filmen längre, där finns ju ett par pilmarkeringar lite längre in på baksidespapperet som visar hur långt filmen ska dras fram - tills dom matchar motsvarande pilmarkeringar i kamerahuset. Det är ungefär 55 år sen jag senast satte en 120-film i en kamera och nästan 64 år sen jag gjorde det i första gången i den här kameran så jag tycker det är ok ändå för en 80-åring, såna missar får jag nog räkna med.  Problemet är att jag nu sannolikt inte har filmen framme i läge trots att kameran markerar läge för första exponering. Därmed tar jag två blindexponeringar för att inte missa någon "riktig" bild när det blir dags.  

*

Om det nu blir några bilder, det vet jag inte än. Kameran är från 1957 och har aldrig varit på service. Det enda jag vet är att den ser ut att funka, slutaren låter och och uppför sig som den ska när jag kollar med bakstycket öppet. Och visst är det en kortare blinkning på korta tider jämfört med 1/50 eller 1/25. Men om tiderna verkligen stämmer vet jag inte. när jag så småningom exponerat filmen kommer jag skicka in den för framkallning, min dosa har jag gjort mig av med. Visar sig kameran fungera kanske det blir en ny framkallningsdosa, vi får se.

*

Här kommer annars två bilder tagna med samma kamera 

Autobahn nånstans i Tyskland sommaren 1959

*

Inger när hon tar realen, 1958 eller 1959

*

*

***

TRE BEKANTA ANSIKTEN

***

Fortfarande Fotografiska 2015. Fortfarande 135:an på min gamla 99:a. Passar perfekt för sånt här, porträtt i befintligt ljus. Fast 1,8 och 135 mm blir mkt glas. Bengan log när jag hade den med på en Södertäljeträff för några år sen, den vägde nog mer än övrigas 7-8 kameror tillsammans. Här kommer Claes, Jan-Olof och ja, hennes namn har jag glömt, men hon är väl med i Avtrycket tror jag.

*

*

*

*

***

HUR OSKARPT FÅR DET VARA?

***

Vid det här laget är väl dom flesta (fotografer) överens om att det inte alltid måste vara skarpt. Jag kommer fortfarande ihåg Paolo Roversis porträtt på Fotografiska för några år sen, inte en bild var skarp, men vilka porträtt......Å andra sidan är det väldigt roligt när fågelbilderna kan visa detaljer i fjäderdräkten, när dom enskilda granarna i landskapsbilden är möjliga att urskilja, när modefotografierna visar allt, när....Ja, ni vet ju. Alltså finns det fortfarande plats för bra objektiv. 

*

För egen del har jag alltid haft problem med skärpeinställningen, mest synligt på bilderna före autofokusens tid. Om det berott på slarv och nonchalans eller dåliga ögon, det vet jag inte. Sannolikt båda delarna är min tro så här i efterhand. Men eftersom porträtt inte måste vara knivskarpa passar jag på att visa några bilder på Katarina (1 1/2) för 50 år sen, alltså 1970. Ingen av dom är riktigt skarp och det beror säkert inte på objektivet även om det inte var något känt objektiv. Kamera och objektiv ser ni på sista bilden. Jag är osäker på ljussättning men tror att det var naturligt ljus från fönstren i vardagsrummet, bakgrunden är min projektorduk. Har jag kört med naturligt ljus har jag sannolikt använt full öppning - 1,4 - och alltså haft väldans kort skärpedjup. Inte idealiskt vid porträtt, i alla fall inte om inte skärpan ligger just på ögonen. Det gör den ju definitivt inte här. Filmen är en Ilford Pan F. Men oavsett allt snack om skärpa, jag gillar ju såklart dom här bilderna........

*

*

*

*

*

*

***