FEININGER OCH JAG - SVARTVITT KONTRA FÄRG

***

Häromdagen hade Bengt H en intressant blogg där han framförde synpunkten att digitalfoto bildmässigt är svårare än analogfoto. Förstod jag rätt därför man får med allting, alla  detaljer, alla oväsentligheter som oftast inte är fallet vid analogt foto. Digitalfoto är helt enkelt alltför realistiskt, det visar allt som faktiskt finns, oavsett om det tillför något till bilden ur fotografens synvinkel. Den tanken fick mig omedelbart att tänka på Feininger igen. I sin bok Framgångrik färgfotografering (Bonniers Sthlm 1957, orginal Prentice-Hall New York 1954) . I första kapitlet Färg kontra svartvitt trycker Feininger mycket på att skillnaden inte bara är teknisk, där finns en psykologisk skillnad, "Svartvittfotot är huvudsakligen ett abstrakt medium, färgfotot i första hand ett realistiskt". Det tycker jag är uppenbart, naturen är inte svartvit för oss som har färgseende. Själv tycker jag det är en avgörande skillnad. När vi väljer svartvitt har vi redan bestämt oss för att inte avbilda utan skapa något eget. Jag tror att detta också innebär att vi i den svartvita tekniken automatiskt får in ett slags generaliserande, vi avbildar ju inte på ett realistiskt sätt en specifik verklighet, vi använder den som modell till vår bild. Det har konsekvenser också när jag väljer färg. I en färgbild blir det definitivt svårare att frigöra sig från verkligheten även om ambitionen att generalisera, att höja sig "ovanför" verkligheten och visa något mer än den realistiska avbildningen finns. Närvaron av färg påverkar också betraktare till att bedöma bilderna ur realistisk synpunkt, oavsett vad fotografens syfte med bilden är. Därtill kommer, enl Feininger, ökade tekniska svårigheter. "Vidare är fotografen i svartvitt begränsad till två dimensioner -  perspektiv och kontrast - medan han i färg arbetar med tre - perspektiv, kontrast och färg". 

Innan jag avslutar, ett hopp tillbaka till en av Bengts synpunkter, digitalt är mer realistiskt än det analoga, det tar med allt som finns i verkligheten. Det gör det, men samtidigt är det ju så att det mänskliga ögat påverkas av vår hjärna. Ögat ser inte allt i synfältet på samma sätt, intresset för vårt motiv påverkat också vårt seende. Det som är långt ut åt sidorna i synfältet blir mindre skarpt i vår hjärna, tom så att det som vi tycker är mindre intressant blir mindre skarpt i vår hjärna. Därvidlag liknar det analoga  foto mer vår verklighetsuppfattning i hjärnan, alltså mer realistiskt...... 

*

Scillans litenhet och diffusa sprödhet kanske syns bättre utan färgbilden dominerande blått?

*

***

OBETALBART!

***

Vilket gäng alltså! Helt obetalbart. Känner mig glad och nästan lite upprymd. Och med pånyttfödd fotolust. Tack!

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

***

TEKNIKEN OCH BILDERNA

***

Beckman. Religionshistoria. 1955. Tredje klass i den fyråriga realskolan, 3⁴a hette min klass. Ungefär som nian idag. När jag gick i folkskolan hette ämnet inte religionhistoria, det hette kristendom. 

*

Bilden är oskarp och en av många jag aldrig brydde mig om att göra på papper. Dåliga och oskarpa bilder hade jag gott om redan. Eftersom jag lånade tidskriften Foto visste jag hur det skulle se ut. Jag kommer ihåg ett helsidesporträtt av en ung flicka än idag, ljus fräknig lintott med ljusa knivskarpa ögon. Jag tittade på den bilden många gånger och såklart var den fotad med en Leica, kanske hade M3:an kommit, och så en optik på Summi... nånting. Det var helt ouppnåeligt för mig, kamera och optik för sig.

*

Konstigt nog tappade jag aldrig sugen, jag fortsatte att fota, i stort sett allt jag kom åt. Jag visade aldrig bilderna för nån, möjligen mamma och pappa ibland. Glädjen fanns i själva fotograferandet, pappersbilderna blev för det mesta aldrig som jag tänkt eller hoppats. 

*

Idag tycker jag att jag hittar den ena bilden efter den andra som har värden. Inte bara som historiskt dokument utan också som bild. Men såklart också som historiskt dokument. Det som slår mig bildmässigt är att jag då var mkt friare i mitt fotograferande, jag tvekade inte för att det kanske inte gick, att ljuset kanske inte räckte till och att vinklarna var konstiga, jag fotade på bara. Och nu när jag skannar hittar jag som sagt den ena bilden efter den andra som jag tycker har värden. Det där med bra eller dåliga bilder lämnar jag därhän, det är en endimensionell skala som inte tar in varken fotograf eller åskådare eller sammanhang. I flera år har jag däremot insett att jag numera tar väldigt konventionella, jag skulle säga kontrollerade, bilder, men det har visat sig mkt svårare än jag trott att avprogrammera den stilen. Alltså fortsätter jag att fotografera, det ger mig fortfarande glädje och det får bli som det blir tills vidare. 

*

*

***

VÅTMARK

***

Det mest vardagliga rymmer dom största miraklen. Blänket synliggör både ljuset och vattnet. Det dröjer en stund innan jag förstår vad jag hör. Ljudet flyttar sig snabbt ute i mörkret. Grodorna förstås. Ljuset och vattnet och livet, grundstenarna. Tillsammans med kolet. Det märkliga kolet, universums fjärde vanligaste grundämne.  Jag hör tofsvipan långt innan jag ser henne, kraftiga vingslag med tydligt luftbrus. Luften är alldeles stilla, som vanligt vid solnedgången, och tystnaden total. Snart kommer stjärnorna och jag vet. Mitt hjärta genomborras ständigt av deras neutrinos som kallar mig hem igen.

*

*

***

JAG VET PRECIS.......

***

.....hur det känns. Fortarande Hageby Centrum - 2015

*

*

***