VIKSÄNG IDAG

***

Trevligt, avspänt och rörigt, precis som vanligt, dvs bra! Och jag känner mig lika välkommen varje gång trots att det är långt mellan mina besök, det glädjer  mig alldeles särskilt, tack! Och vad är det han säger i sina bloggar Johnny - några bilder blev tagna :-). Som vanligt några från miljön, någon på gänget och några porträtt med 135:an.

*

*

*

*

*

*

***

DET BEDRÄGLIGA SPRÅKET

***

Det är lätt att tro att eftersom vi har talet, och senare skrivkonsten, har vi lättare att förstå varandra. Själv är jag osäker om så är fallet. Visst, den yttre, materiella verkligheten blir lättare att kommunicera med varandra. Men förståelse? Min erfarenhet är att att jag kommer aldrig någon så nära som när vi är tysta tillsammans. Eller vara nära den som gråter. Trösta med ord har ingen mening, att vara kvar och dela har det. 

Det är lätt att säga att kyrkmålningarna och murarna i bilden fanns där för 600 år sedan. Men är det någon som förstår, vaddå 600 år?  Men om jag sätter mig i en av bänkarna och sitter kvar en stund, kan jag börja ana.

*

*

***

PÅ VÄG UT - 1954

***

Hösten 1954 skulle storasyster Sigbrit åka till Stockholm för att gå på Hasselbackens restaurangskola. Här står vi vid järnvägsstationen i Ludvika för att vinka iväg henne. Hon (mamma och pappa) hade hittat ett billigt rum i Stockholm, knappt ett eget rum, där fanns ett skynke framför en avbalkning i ett större rum.  Sigbrit var 16 och skulle fylla 17 under hösten. Jag tror inte hon var nervös men lite spännande var det nog, hon håller koll på pappa här ser jag. Samtidigt ser jag ju hur ung hon är, från småstaden Ludvika till Stockholm var ett stort steg. Säkert hennes första dräkt gissar jag. Både mamma och pappa är lite uppklädda, äldsta barnet ska ut i världen. Om några veckor  är det nu 6 år sen hon gick bort. Dåtidens värld var nästan fri från allt som glittrar och lyser, fri från märkvärdigheter, dom små, personliga stegen var viktiga.

*

Familjebilder har inte särskilt högt anseende i fotokretsar, särskilt inte om miljön är medelklass. Såklart blir dom mer intressanta om dom är gamla nog, den här är nästan 70 år. Sträckan Ludvika - Stockholm är nyss elektrifierad och tåget har tre klasser och dom flesta vagnarna hade rökning tillåten. Fast för egen del skulle jag gärna se fler familjebilder också från nutiden. Jag tror att det är i vardagen vi egentligen har något eget, något personligt att berätta.  Det är i vardagen vi lever våra liv. Det är i vardagen vi är oförställda. 

*

*

***

FACEBOOK

***

FB har gett mig många kontakter som jag glädjer mig åt. Dom här två bilderna ingick i en blogg jag lade ut i oktober i fjol (här). Eftersom bloggen handlade om glada tjejer som tog realen i Ludvika 1959 delade jag bloggen på en Ludvikasida på fb. Redan till den bloggen fick jag en kommentar från från en kille med italiensk-klingande namn som tyckte det var roligt att se bilder på sin mor - Birgitta - till höger i första bilden och till vänster i andra. Vi har nu haft kontakter på Messenger och han och hans bror ville gärna ha just dom här två bilderna, Birgitta gick bort redan 1999 och dom hade ganska få bilder av henne. I kväll har jag skrivit ut bilderna på riktigt papper, Hahnemuhles Photo Rag i A4. Skoj tycker jag.

*

*

*

***

NÄR ORKEN TRYTER eller MIN PLATS I VÄRLDEN

***
 För mig är fotandet ett sätt att berätta om världen sedd från min plats. Inte för att just min plats, min utsiktspunkt, är särskilt viktig utan för att det är den enda jag vet något på djupet om och därför kan berätta om. Hur jag än försöker kan jag inte på riktigt intressera mig för kamerorna och tekniken, kameran är hjälpmedlet.

*

Hade jag inte redan visat så många bilder på I där hon är till sin fördel hade jag nog inte visat den här. Försiktigtvis har jag inte frågat henne om den här bilden jag tror jag vet vad svaret skulle blivit. Men alla har vi rätt att vara trötta när dagen är slut. I min värld I mer än de flesta. Dagar där verkligheten inte längre hänger ihop, där misslyckande och tillkortakommande är legio. Utan att veta har jag trott att självinsikten avtar i takt med förmågan men det stämmer i varje fall inte för I. Hon är mycket medveten om allt som inte fungerar, om minnet som inte längre finns, om allt som blir fel. Undra på om tröttheten tar över vid kvällsteet.

*

*

***