TEKNIKEN OCH BILDERNA

***

Beckman. Religionshistoria. 1955. Tredje klass i den fyråriga realskolan, 3⁴a hette min klass. Ungefär som nian idag. När jag gick i folkskolan hette ämnet inte religionhistoria, det hette kristendom. 

*

Bilden är oskarp och en av många jag aldrig brydde mig om att göra på papper. Dåliga och oskarpa bilder hade jag gott om redan. Eftersom jag lånade tidskriften Foto visste jag hur det skulle se ut. Jag kommer ihåg ett helsidesporträtt av en ung flicka än idag, ljus fräknig lintott med ljusa knivskarpa ögon. Jag tittade på den bilden många gånger och såklart var den fotad med en Leica, kanske hade M3:an kommit, och så en optik på Summi... nånting. Det var helt ouppnåeligt för mig, kamera och optik för sig.

*

Konstigt nog tappade jag aldrig sugen, jag fortsatte att fota, i stort sett allt jag kom åt. Jag visade aldrig bilderna för nån, möjligen mamma och pappa ibland. Glädjen fanns i själva fotograferandet, pappersbilderna blev för det mesta aldrig som jag tänkt eller hoppats. 

*

Idag tycker jag att jag hittar den ena bilden efter den andra som har värden. Inte bara som historiskt dokument utan också som bild. Men såklart också som historiskt dokument. Det som slår mig bildmässigt är att jag då var mkt friare i mitt fotograferande, jag tvekade inte för att det kanske inte gick, att ljuset kanske inte räckte till och att vinklarna var konstiga, jag fotade på bara. Och nu när jag skannar hittar jag som sagt den ena bilden efter den andra som jag tycker har värden. Det där med bra eller dåliga bilder lämnar jag därhän, det är en endimensionell skala som inte tar in varken fotograf eller åskådare eller sammanhang. I flera år har jag däremot insett att jag numera tar väldigt konventionella, jag skulle säga kontrollerade, bilder, men det har visat sig mkt svårare än jag trott att avprogrammera den stilen. Alltså fortsätter jag att fotografera, det ger mig fortfarande glädje och det får bli som det blir tills vidare. 

*

*

***

VÅTMARK

***

Det mest vardagliga rymmer dom största miraklen. Blänket synliggör både ljuset och vattnet. Det dröjer en stund innan jag förstår vad jag hör. Ljudet flyttar sig snabbt ute i mörkret. Grodorna förstås. Ljuset och vattnet och livet, grundstenarna. Tillsammans med kolet. Det märkliga kolet, universums fjärde vanligaste grundämne.  Jag hör tofsvipan långt innan jag ser henne, kraftiga vingslag med tydligt luftbrus. Luften är alldeles stilla, som vanligt vid solnedgången, och tystnaden total. Snart kommer stjärnorna och jag vet. Mitt hjärta genomborras ständigt av deras neutrinos som kallar mig hem igen.

*

*

***

JAG VET PRECIS.......

***

.....hur det känns. Fortarande Hageby Centrum - 2015

*

*

***

KOLL

***

Hageby Centrum

*

*

***

MITTEMOT

***

Vänthall Arlanda 2016, på väg till Riga

*

*

***