DOM HEMLIGA KODERNA

***

Dom hemliga koderna

som öppnar och stänger brunnarna

Flödena vars källor vi söker

Som morgondimmor och  etervindar

Stjärnstoft  är vi

*

Osynlig brusande 

stilla väntande

i varats enda punkt

*

*

***

INGET ATT FÖRVÅNAS ÖVER LÄNGRE - ELLER?

***

Trots att jag  vet att mobilen duger till de flesta vardagsfoton blir det ganska sällan jag använder mobilkameran. Igår var den med, en kort promenad i går eftermiddag vid halv fyra tiden. Gråmulet, duggregn och begynnande kvällsmörker gjorde att jag inte tog med mig kameran på vilken Zeiss-135:an (135/1,8) satt på, den väger en del. Nästan tillbaka vid bilen igen tyckte jag ändå plogfårorna var fina och jag vet ju att mobilen hade bra skärpedjup  så den passade.

*

Ändå blir jag förvånad. Jag hade tvekat om det skulle vara värt att ta bilden med min A7RIII. Stor bländare och inte för kort tid för att inte ge så högt ISO hade jag då kört. Med följd att skärpedjupet aldrig hade räckt från åkern nere vid mina fötter bort till andra ändan. Säkert hade jag tagit ett antal bilder för att jämföra på plats, och därefter ytterligare några bilder. Med åtföljande jobb i datorn. Nu gör jag ingenting nästan, jag bara kollar att jag har med hela åkern och knäpper, bryr mig inget om inställningar och sånt. När jag kommer till bilen tar jag 4 minuter senare en bild av kyrkan som är ljusare än åkern. Med 135:an på sätter jag tiden på 1/160 s och väljer bl 5,6, vilket ger ISO 4000 så det säger ju lite om hur ljust (eg hur mörkt) det var.

iPhone 6S, brännvidd 4,15 mm sensor 1/3" eller 18 mm2  (160 gram): 1/35 s  bl 2,2  ISO 80

Så här blev mobilbilden efter att jag gjort den svartvit i Silver Efex. Det otroliga skärpedjupet finns där, hyfsad skärpa ända bort till horisonten, tillräcklig teckning och kontrast för att diset ska  synas bort mot horisonten och ingen skakningsokärpa som jag ser. Helt ok vardagsbild alltså

*

Sony A7RIII ff, med adapter och Zeiss 135/1,8 (totalt precis över 2 kg):  1/160 s   bl 5,6  ISO 4000

Det är klart att den här bilden har tekniska kvaliteter som inte mobilbilden har. Men det jag fortfarande förvånas över är hur väl mobilen fixar det dåliga ljuset, intressant också att den väljer lågt ISO, största bländare och en lång tid. Och den riktigt stora överaskningen, eller borde jag säga påminnelsen, är hur lätt det är. Bokstavligt talat bara att knäppa.  Inte så svårt att förstå att mobilerna tar över. Lägger vi så till att med mobilen kan jag omedelbart skicka bilden ut i världen och till kompisarna, ja, då ska man nog vara lite fotonörd för att fortfarande släpa omkring på kamera och några objektiv.....

*

***

VI VÄNTAR PÅ VÅRSOLEN

***

Så här såg den ut då, i april 1968. Och I väntade första barnet, och jag väntade också förstås. Hon kom några månader senare, i juli, Katarina. En vanlig söndagsutflykt för femtio år sen - jag hade nyss köpt min första bil, en begagnad Opel Rekord för 5900. Men vårkappa, sidenscarf och läppglans. Kanske någon ler åt det idag, uppstyltat. Så tänker inte jag, mer vad fin hon gjort sig, inte gör vi oss så fina bara för varandra idag. Vi ser båda väldigt annorlunda ut idag och tänker att det gör ändå ingen skillnad. Men hur är det, kanske det gör det ändå?

*

*

***

IMPRINTS OF LIFE

***

*

*

***

STORASYSTER SIGBRIT......

***

.......dyker fortfarande upp i tankarna då och då, vi begravde henne sommarens varmaste dag i juni 2016. 78 blev hon. Det är lustigt, jag minns hennes skratt mer än något annat. Här är hon trettio ungefär och med sonen Sten-Åke, nu en några och femtio. Bilden fanns med bland dom analoga jag skannat idag. Då och då skannar jag lite analoga bilder och hittar alltid några jag gillar, har glömt eller så. Och det blir nästan bara bilder med människor på, vattendropparna, grässtråna och dom rostiga skruvarna jag nämnde häromdagen lockar inte det minsta till att  skanna. Så jag vet vilka bilder som ÄR viktiga och det har inte ett skvatt med likes att göra. Den här är alltså från 1967 eller möjligen 1968. Och inte svår att komma ihåg alls.

*

*

***