GAMMALT OCH NYTT

***

För några dagar sen skrev jag om det "gammelgamla" badhuset i Finspång, det som låg alldeles bredvid Svenska Metallverkens nya laboratorium, det som jag började min yrkesbana på 1965. Det är byggnaden som ligger därborta, med fasad i aluminium förstås, aluminium och koppar var ju Metallverkens produkter. Och då var verksamheten inom Metallverken Finspång bred på ett helt annat sätt än idag. Produktion av primäraluminium låg i Sundsvall (nu nedlagd), i Finspång fanns både varm-och kallvalsverk, med ett brett sortiment, strängpressning av profiler och omsmältverk för fallande skrot och kopparsidan hade både gjuteri och valsverk och tillverkning av kamrör. Idag är kopparsidan helt borta. På aluminiumsidan är omsmältverket kvar och det är också varm- och kallvalsverk men inriktade på en enda produkt, pläterade kylarband. Pressverket (strängpressade profiler) är också kvar. Personellt är verksamheten idag ca 20-25 % av vad den var då.

*

Orsaken är inte att dom här materialen trängts undan av plast och andra nya material, orsaken är att både framställning av primärmetall och halvfabrikat är kapitalintensiva verksamheter och har gått mot större och större enheter. Jag vet att vi diskuterade möjligheten att investera i ett nytt varmvalsverk då för snart 50 år sen men redan då skulle en sån investering kosta flera miljarder, något som inte bedömdes lönsamt och möjligt i Metallverkens och senare Gränges Aluminiums regi. Vad ett nytt, stort och modernt varmvalsverk skulle kosta i dag  vågar jag inte ens tänka på.....

*

Glädjande är att just dom pläterade kylarbanden har vuxit till en betydande industri och där Finspång är en av de riktigt stora på världsmarknaden. Det var ett projekt vi satsade mycket på under 70-talet och där ett mindre varmvalsverk faktiskt är en fördel och inte en nackdel. Den verksamheten har ju också tagit vara på det gamla Grängesnamnet och är nu en egen börsnoterad koncern.

*

Ursäkta, blev lite nostalgisk där......

*

Svenska Metallverkens nya laboratorium 1966

*

***

GAMMALT OCH NYTT

***

Vi flyttade till Finspång 1965 där jag hade fått jobb på Svenska Metallverkens nya fina lab. Alldeles intill min arbetsplats låg det gamla badhuset. Alltså det gammelgamla badhuset, det som låg alldeles bredvid ån från - vad hette det, Mjöldammen? Badhuset revs första året eller om det var andra vi bodde i Finspång, alltså 1966 eller 1967 . Ett nytt badhus stod klart 1968 och i det har både ungarna och I och jag simmat mycket, mest barnen förstås som alla tre simtränade där. Nu är ju det också borta sen några år. I stället finns ett stort, nytt och modernt badhus med äventyrsbad och allt uppe vid Grosvad. I det här äldsta badhuset i Finspång har jag aldrig badat men jag kan lätt föreställa mig hur det var, jag badade i det gamla badhuset i Ludvika i slutet på 40-talet och det var ingen rolig upplevelse......

*

"Gammel"gamla badhuset, med en ursprungligen  vacker och välproportionerad utsida bredvid ån och under de stora lövträden

*

I det nya badhuset är det en fröjd att simma, därtill med flera sorters bastu, relaxavdelning och mycket mycket annat som café , gym och bowling med restaurang i samma byggnad. Såklart har det kostat många hundra miljoner, jag har glömt hur många. Och otroligt fint är det - inuti.

Det är inte något fel på den egentliga byggnadens exteriör heller, åtminstone om man bortser från rutschkanorna som går utanför själv byggnaden (också dom kan vara riktigt fina i rätt ljus och tätt vinkel även om jag inte precis kan säga att dom faller in i huvudbyggnadens striktare form- och färgspråk). Det jag ändå reagerar på är den totala exteriöra miljön. För mig ser det ganska rörigt ut. Kanske är jag otacksam, men här har kommunen lagt ner flera hundra miljoner och det ser ju inte vackert ut precis. Det slår mig att jag allt oftare reagerar på offentlig miljö, den ser ofta ovårdad och ovacker ut. Byggnaderna, parkerna eller vad det nu är ofta vackra i sig själva men störs av skräp, soptunnor, lutande stolpar, skyltar och mycket annat. Det är precis som att ingen bryr sig om helheten. Ändå är det den vi alla lever i hela tiden

*

***

KLASSHIPPAN - LUDVIKA 1954

***

Jo, jag vet, ni har sett dom. Men nu är det här jag är med både tankar och planering så det blir inget fotande idag.

*

Världen då, eller riktigare, min värld då i lilla Ludvika, var så totalt annorlunda mot idag - liten, enkel, omodern, ostajlad och omedveten. Så lite det behövdes för att något skulle kännas märkvärdigt - en klasshippa tex. Och ganska uppenbart är det både ostajlat och omedvetet. Inga stroboskop eller rökmaskiner och ingen dunkande discomusik - en enkel skivspelare med liten högtalare till och ett antal EP-skivor, Glenn Miller, Benny Goodman och Louis Armstrong tex. Take the A-train, Moonlight serenade. Majjen var med så att inget otillbörligt hände, typ sprit eller cigaretter. Nå´t värre kunde man väl knappt föreställa sig ....

*

Kanske är det här första klasshippan, året är i alla fall 1954 eller möjligen 1955 och vi går i andra klass i realskolan. Och dansen  - mjaa. Men det var så här vi lärde oss. Och jag var väl mer intresserad av foto än av flickor. Än så länge.

*

Majvor och Erik

*

Cri och Ulla, Anna-Greta, Majvor och Erik, majjen, Jan och Lilian, ? och Gunnar

*

***

UNFILTERED

***

*

*

***

GUD BEVARE MIG FÖR GATUFOTOGRUPPEN

***

Man gör sina misstag här i livet. Jag har ju anat att det här med gatufoto är speciellt. Ändå ansökte jag om medlemskap i gruppen i går och blev antagen. En bild la jag också in.

*

Så klart kommer jag bli beskylld för att inte tåla kritik, men det skiter jag i. Det är nämligen inte det. Det är självgodheten i  dom tre kommentarerna som fick mig att reagera. Först tänkte jag skriva några svar, men började i stället bläddra i vad som finns i gruppen. Definitionen av vad gruppen menar med gatufoto tex ("Stämmer med mångas känsla av vad som är gatufoto", "Det får finnas spår av människor....."), kommentarer och ändlösa diskussioner om vad gatufoto egentligen är och vad som är bra eller dåligt. Tonen är allmänt icke-förlåtande om ni frågar mig.

*

Ja, kommentarerna jag fick då? Bilden har ni på bloggen redan sett, flickan i de mönstrade byxorna. Mja, inte var det mkt som var rätt. Hon tittade för mkt på bilarna. Och dom,  bilarna alltså,  tog för mkt plats i bilden. Och huvudmotivet var inte särskilt anslående. Så var hon, tjejen alltså, kapad upptill. Och jag borde ha riktat upp kameran mera.  Och skulle jag haft mindre trottoar nertill. Och absolut ingen kantlinje, den är onödig. Men gruskornen som kom med var fina :-).  Ingen har överhuvud kommenterat vad bilden ger för känsla, det var en mycket speciell tjej som gav mig många tankar och funderingar. Men jag förstår att sånt som helhet och bildinnehåll över huvud taget inte har någon betydelse i den här gruppen om man kan hitta detaljfel. Och det som blev droppen var när gruppchefen själv (förlåt gruppvärden) med sedvanlig finess betecknade min kantlinje (ram) som snobbig - min första bild och första dag i gruppen. Och såklart inget välkommen till gruppen, trevligt att du vill komma med.

Ursäkta, den gruppen är jag glad att lämna lika fort som jag gick med. Och det beror inte på att ni inte gillar bilden. Gatufoto, liksom all annan foto, tom all annan konst, är subjektiv. Det är ärligt att säga att jag gillar inte bilden. Men konstruerade "regler" och "kriterier" till en så diffus definition av gf blir i mina ögon lite löjeväckande. Men det ska ju vara konstruktiv kritik, det står i reglerna, så jag förstår att det här är vad som menas med konstruktiv kritik. Kantram är snobbigt, typiskt konstruktiv kritik.....Här kommer i alla fall en ryggbild. Med ram. Därför att jag gillar ram, ibland. Men den här bilden är, till skillnad mot tjejen som går bredvid bilarna, inte särskilt bra. Tycker inte jag i alla fall. Men gruppchefen (förlåt, gruppvärden) ville ha det som en utmaning. Och här är inte så mycket bilar och huvudet inte avklippt och kameran inte så uppåtriktad så rent definitionsmässigt är det en dj-gt bra bild. Ramen satte jag dit av ren elakhet.

*

***