ON THE ORIGIN OF SPECIES

***

*

*

***

APROPÅ JERRYS LÅDKAMERA - LUDVIKA 1953

***

Jerrys fina blogg med bilder på och gjorda med en Agfa B2 lådkamera väcker starka minnen. Mitt nyfikenhet på foto väcktes när jag hittade pappas gamla lådkamera i skåpet som stod i vardagsrummet hemma på Carlavägen i Ludvika. Minns jag rätt sa pappa att han skaffade den när han och mamma förlovade sig 1934, den såg i alla fall klart äldre ut än Agfan Jerry visar, inga dekorativa ringar eller sånt. Men ungefär samma storlek och såklart för rullfim 120, 8 st 6x9 - bilder blev det (i bästa fall). Jag minns hur häftigt jag tyckte det var att kunna ta egna bilder! Jag kan nog säga att jag omedelbart blev fotobiten. Bilderna är alla från 1953, jag var tolv år och några månader i början där. Bilderna har jag visat tidigare i olika sammanhang men Jerry filosoferade ju lite kring vad man fotade förr i tiden med en sån kamera. Jag kan ju bara svara för mig, men det här är i alla fall en "autentisk" serie från 1953 tagna med lådkamera. Berättar lite kortfattat om innehållet under varje bild.

*

Två kompisar, Paavo och Lippe (LillPer). Paavo har jag berättat mer om i andra bloggar. Detta är på en ödetomt vid Carlavägen, snett mittemot vårt hus (Carlavägen 31)

*

En av bästisarna, Anders, här på Prästgårdsgatan

,*

Mamma och pappa i pappas arbetsrum hemma. Som skolinspektör reste han mycket men hade ett kontor hemma. Stativ hade jag inte, här har jag lagt kameran på ett bord och kört B = Ball dvs "på tid" (ni vet, dom gamla storformatskamerorna hade en gummituta med gummislang för att utlösa slutaren och kameran var öppen så länge gummitutan var intryckt, normalt några sekunder).

*

Våren 1953 köpte vi vår första bil, en Vauxhall Velox. Pappa reste väldigt mkt på landsbygden ända upp mot Västerdalarna och att pussla ihop bussar och tåg var inte det enklaste. Med bil gick det väldigt mkt lättare och resorna blev både effektivare och kortare där många övernattningar på pensionat och privatrum kunde sparas in. Här är pappa vid ratten, mamma vid sidan, säkert vid en av våra första bilturer

*

Pappa vid ratten

*

Storasyster Sigbrit och mamma i trädgården på Carlavägen 31 där vi hyrde en lägenhet på mellanplanet. Huset står fortfarande kvar

*

Kompisen Monica var ett par år äldre och bodde i våningen ovanför oss, här är hon nere och provspelar på vårt piano. Pianot står nu sedan länge hos oss men det blir längre och längre mellan att jag sätter mig vid pianot och spelar. Konstigt, jag älskar musik

*

Här är det också Monica som brottas med min lillebror Dag. Kommer ihåg än idag att jag ville arrangera en bild med någon form av aktivitet så vi bestämde att Monica och Dag fick brottas på skoj

*

Släktfotot. En av dom bilder jag är gladast för att jag tagit. Bilden är tagen i Deje där mormor och morfar bodde Här har dock mormor gått bort, jag tror året innan. Från vänster morfar som fortfarande bär sitt sorgband på vänstra kavajslaget. Han är 81 år, dvs ett år äldre än vad jag blir senare i år. Därefter kommer mammas yngre boor Frej med sina två pojkar Göran och Bengt, därefter pappa med lillebror Dag i knäet och så mamma på stolskanten. När jag tänker efter undrar jag om detta är samma år som mormor dog, mamma brukade inte ha svart klänning, här ser hon uppklädd ut. Kanske var det 1953 mormor dog, eller så ska vi bara besöka graven i kyrkan som heter nedre Ulleruds kyrka

*

Jag tar med den här bilden också, den påminner mig bra om hur lätt det var att göra misstag. Glömde man att dra fram filmen blev det så här. Det fanns ingen spärr mot dubbelexponering och kopplad slutarspänning och filmframdragning låg nog fortfarande tjugo år fram i tiden, åtminstone räknat från när den här kameran tillverkades. Som jag minns det behövde inte slutaren spännas särskilt alls, mitt känselminne säger mig att slutaren var en liten spak som man förde åt sidan, säkert spände man någon liten slutarfjäder i utlösningsrörelsen och som något ögonblick senare gled förbi spärren och öppnade slutaren.  På bilden är det julstök, mamma låter Sigbrit smaka på köttbullarna, ser inte vad pappa gör och Dag verkar kavla eller trycka ut en deg. Eftersom det är julstök är det antingen december 1952 eller december 1953

*

***

CLEOPATRAS ÄLSKARE eller ALEXANDRA LEAVING

***

Under snart 20 år har jag lärt mig älska Leonard Cohens musik. Jag hade hört honom tidigare då och då men det är framförallt hans musik efter många år i buddhistiskt kloster jag tycker om, både texter och musik har djupnat. Efter dom här åren  tror jag mig också börja förstå hans texter som har många bottnar. Det betyder  inte att jag förstår allt. Rubriken är titeln på en av hans låtar från albumet Ten New Songs. Inte så svår att förstå på ytan, ändå har jag känt på mig att jag inte riktigt förstått hans tankar. Som så ofta när jag lyssnar på musik med vettig text googlar jag på musikens titel och lyrics och vips får man hela texten, i kväll sökte jag just på Alexandra Leaving (här). Det har jag gjort tidigare, men nu hittade jag en länk som gav mig bakgrunden. Det visar sig att Cohen här har utgått från ett poem - The God Abandons Antony - skrivet av den grekisk-egyptiska poeten Cavafy 1911. Och det visar sig att Antony här är Marcus Antonius, Cleopatras älskare, och staden Alexandria har i Cohens version blivit kvinnan Alexandra (här). En pusselbit till.....

*

*

***

FOTOGRAFI

***

För några veckor sen blev jag tillfrågad om jag ville visa lite bilder på ett av våra Rotarymöten, lite Finspångsbilder tex? Javisst sa jag. Vi brukar ju vara aktiva själva. När jag för någon vecka sen började plocka ihop bilder dröjde det inte länge innan jag kände, varför just Finspångsbilder? Det är ju vad jag brukar visa, både på Rotary och på Finspångssidan i FB. Nehej tänkte jag, det är klart, dom har ju ingen aning om annat, det är ju som sagt det jag i deras sammanhang brukar visa. Och jag bestämde mig snabbt för att plocka ihop lite annat än dom där vanliga blåsipporna och solnedgångarna över Bönnern, sånt som dom inte sett, men som jag tycker är roligt, kanske tom bra. Idag blev det  därför en snabb visning av drygt 70 bilder i ganska hög takt, ca 20 minuter tog det. Och nästan inga beskrivningar av enskilda bilder utan lite mer rapsodisk berättelse om vad jag tycker om, hur jag fotar, vad jag gör med datorn och så där. Sen blev det typ tio minuters frågor och diskussion. Skitkul på ren svenska och jag är väl inte helt opartisk men uppfattade att dom gillade upplägget. Här kommer 15 av bilderna. Ni har sett dom förut, allihop tror jag.

*

Och vad jag sa? Först några bilder på sånt jag inte tänkte fokusera på. Att jag hållit på länge, och att dom gamla bilderna börjar få allt större värde, typ morfar född -72. Alltså, 1872. Skolan, skoldanser och tjejerna. Hopp till nutid. Människor och porträtt. Och bara för att jag tar bilder på barnbarnen behöver det inte vara gullepluttbilder.  Inte ens ansikten bara. Men ett självporträtt då och då för att kunna kalla sig fotograf. Natur går också bra i svartvitt. Och till sist, man får leka. Och kom ihåg, en bild ljuger alltid, sa Gunnar snart 90, den enda av åhörarna som faktiskt varit fotograf , han hade atelje´ i Finspång under sådär 30-40 år.  Och till mig sa han innan han gick, det där blev ju bra ju. Alltid stödjande och positiv, en riktig hedersprick!

*

En sak bara som jag inte förstår. Varför blev det så mycket svartvitt i den där bildserien?

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

***

SPRETIGT

***

Så blir vi kanske alla en smula spretiga när åren går. Åtminstone är det så jag känner mig, en smula obekväm. Jag kan inte riktigt anpassa mig till rådande regler och konventioner. Jag är som jag är och vill inte göra om mig längre, duger jag inte som jag är, får det vara liksom. Jag har anpassat mig nog, till jobb, till familj, till - ja, jag vet inte riktigt, till vad jag tror förväntats av mig. Ansvaret liksom. Nu är det som det är.

*

Idag åkte jag upp till Korsheden, det är tre månader sen jag var här själv, jag vill inte lämna I ensam längre, men nu är äldsta dottern hemma några dagar. Det är skönt, här kan jag vara hur spretig jag vill, ingen annan bryr sig, inte grisarna jag tog några bilder på i eftermiddag i alla fall. Inte ens jag kan tycka det är vackert ute i naturen just nu, gråmulet, sörjigt och helt utan snö eller is. Som vanligt gick jag ner till spången, några kilometer blev det ändå. Jag ska kolla om grisarna blev bildmässiga i morgon, idag får det duga med den här gamla halvdöda björken.  Den kommer säkert grönska med fina späda löv när det är så dags, men det dröjer väl drygt ett par månader. Ni får nöja er med en gammal spretig Björn, förlåt björk, så länge.

*

*

***