RADIO LUXEMBURG - LUDVIKA 1955

***

Allt oftare bläddrar jag bland dom gamla bilderna. Kanske kan det ha nå´t med åldern att göra? Det här är från lägenheten på Carlavägen, Ludvika. Stora rummet - med ett matsalsbord mitt på golvet, en liten "myshörna" till vänster och pianot där borta till höger. Både pappa och mamma spelade piano men det var mest jag. Fernissat brädgolv förstås. Det här fotot måste vara tagen på senhösten, det är mörkt ute och innanfönstren insatta och tejpade med klisterremsor av papper för att minska draget, dom syns bra på första bilden. Brorsan sitter och lyssnar på radion, kan det vara radio Luxemburg kanske? Över pianot sitter det tre blyertsteckningar av oss barn. Jag tror dom gjordes 1947, då var lillebror Dag till vänster 3 år, jag 7 och storasyster Sigbrit 10. Bilderna är tagna med min Robot IIa på stativ, objektiv Xenar 37,5/2,8 och med formatet 24x24 på vanlig 135 småbildsfilm. För 65 år sen, jag var 15.....

*

Lillebror Dag  (här 11) vid radion i stora rummet

*

Matsalsbordet mitt i rummet, fortfarande stora rummet

*

***

RIKTIG FOTOGRAFI - JUNIBACKEN

***

För mig är bloggen för det mesta en slags dagbok med bilder. I en dagbok brukar man kunna berätta om det som händer, smått och stort. Har man lust kan en dagbok också användas för reflektioner och funderingar, det gör tex jag. Huvudsyftet är ofta att få lufta sånt hjärnan är full av, det brukar hjälpa att berätta lite. Ni vet det där gamla, delad glädje är dubbel glädje, delad sorg är halv sorg. Det är också bra övning, det blir många bilder som jag naturligtvis försöker få så bra som möjligt. Samtidigt är bilderna nästan aldrig tagna eller inlagda här för att bli vad ska jag kalla det, konstnärliga? Eller mera riktig fotografi som flera här ofta talar om. Till skillnad då från såna här dagboksbilder. Fast nå´n gång händer det ju att jag lägger in såna bilder också. Här är en.

*

För övrigt kan man ju fundera lite om det är nå´n mening att lägga in dagboksbilderna, dom handlar ju bara om det jag sett eller tänkt, det kan väl inte intressera någon annan? Då  brukar jag tänka ungefär så här: Var och en av oss är visserligen unika individer, ändå har vi alla väldans mycket gemensamt. Ni vet det där med glädje och sorg tex, behovet att bli bekräftad, behovet att få tala med nån, få dela sina upplevelser och tankar. Känslan av ensamhet ibland, funderingar inför döden. Inte är väl jag ensam om allt det? Alltså tror jag många kan känna igen sig i det som egentligen bara rör mig. För egentligen rör det inte bara mig, det rör alla på ett eller annat sätt.

*

*

***

DU LASSE, LASSE LITEN.....

***

....världen är så stor

*

Precis i solnedgången kom dom simmande, måsungen med sin mamma, där ute vid Kyrkudden i Söderbärke. Med lite viljeansträngning tog den sig upp på en av stenarna i vattenbrynet. Där stod den länge, utan att ens kliva upp så underlaget blev lite jämnare. Måsmamman låg kvar i vattnet några meter ut och höll vakt. Förundrat tittade den på världen, den stora.

* 

*

***

STRANDKANT

***

*

*

*

***

REGNDROPPARNA

***

*

*

***