PELARSALEN

***

*

*

***

DIAMONDS AND RUST

***

Bara för färgens skull blev det den här bilden idag. Mörkare än idag blir det inte (jo, jag vet). En dec snö i natt men mörkt nermulet och regn hela dagen. Vi har gått våra promenader i slasket ändå såklart. Varje dag tar det lite längre tid för mig att hitta kläderna och för I att få dom på. I bilen på vägen ut till S:ta Maria frågar I vart vi ska och är ändå osäker på vad jag menar när jag talar om den vanliga promenaden ute vid S:a Maria, den vi gått två gånger om dagen  de flesta dagarna senaste åren. Väl ute känner hon väl igen sig och glädjer sig åt allt hon ser. När vi sätter oss i bilen efter promenaden frågar hon vart vi ska och blir osäker när jag svarar hem. Här och nu är för henne den enda verkligheten. Jag beundrar hennes lugn och glädje i det som sker, hon vet och förstår precis att minnet inte fungerar och att så mycket blir fel hela tiden. Ingenting gör henne gladare än telefonsamtalen med och besöken av barnen. Och jag lär mig något lite varje dag om vad det är att vara människa. 

*

I kväll såg vi På spåret. Sven-Ingvars var husorkester och idag hade dom en sångerska som sjöng Joan Baez´ Diamonds and Rust, den som ligger i en av mina musikslingor som jag ofta lyssnar på vid datorn. Hon gjorde det fenomenalt bra, mjukare och väl så vacker som Joans. Här kommer Joan Baez´version (här)

*

I Blåbärsriset med makron sept 2014

*

***

PÅ DAGEN

***

Det är på dagen två veckor sen jag fyllde 81. Av I fick jag en bukett rosor. I kan ju inte ta så många egna initiativ längre, men äldsta dottern Katarina var hemma och hon och I hade varit och handlat. Vi har varit tillsammans sedan 1960. Jag glädjer mig varje dag vi kan promenera tillsammans och bara vara tillsammans. Innan buketten åkte ut tog jag några bilder.

*

*

***

SKYMNING

***

Sagorna och berättelserna hör hemma i skymningen. När ljuset faller och mörkret är på väg att ta över ändras alla perspektiv och verkligheten inte lika entydig som annars. Ibland kommer någon av dom som gått före in i synfältet igen för att om ett ögonblick försvinna. Tiden, som ändå inte finns, har tryckts ihop och jag hör min systers skratt därute nånstans. Förnimmelser, eller insikter kanske?, glänser plötsligt till liksom regndroppar i träd och buskar. Långt långt därborta vältrar sig haven och albatrosserna doppar vingspetsarna i vågskummen samtidigt som  vattnet svagt speglar ljuset från en billion stjärnor i Andromedas dimmiga fläck. Och dom ännu ofödda väntar...

*

*

***

LÖNNTJÄRFLÄCKARNA

***

För en månad sen hade lönnarna kvar sina blad, precis som de flesta träd. I noterar nästan varje promenad några av de många vackra blad som finns, lönnens inte minst. En del är inte bara handflatestora, en del är som två händer i bredd. Senast frågade hon om fläckarna man ser. Jag hade för mig att dom var naturliga för lönnen men kom inte ihåg riktigt hur det var, alltså googlade jag. Naturliga kanske dom inte är, men vanliga. Det är ett svampangrepp men som inte skadar lönnens utveckling. Fläckarna kallas just tjärfläckar, likheten är uppenbar. Angreppen startar redan på våren men det är på sensommaren fläckarna blir större och svarta. Det svarta omges typiskt av en gulkant som syns väl på bilden. 

*

*

***