En gås, två tranor och tre lommar

Ännu en kortresa.

Denna gång till Hunneberg.

 I regnet gick vi till Fågelsjön.

Jag såg något avvikande långt där borta i fjärran och med kamerans hjälp kunde jag konstatera, att det var en trana.

Jag tyckte mig skymta ännu en trana men när vi närmade oss, var den som uppslukad av det höga gräset.

Men när jag vände mig om på tillbakavägen stod där två tranor.

Efter att ha traskat runt och hamnat vid spänger, som var oanvändbara (åtminstone för oss gamlingar) tröttnade vi och körde vidare.

Till en sjö, där jag fick syn på dessa...

Det var för mörkt att fotografera och jag återvände i gryningen, då jag tog bilden ovan.

Dimman låg fläckvis över den lilla sjön och det var rätt kallt.

Jag satte mig ner, där jag sett fåglarna dagen innan.

Hörde deras rop men såg inga.

Så skingrades dimman och där var de!

En lång stund satt jag och njöt av deras närvaro.

Så dök en tredje lom upp.

Oj, tänkte jag och mindes svarthakedoppingarnas fighter.

Men lommarna verkade betydligt mera vänskapligt lagda.

Så simmade de ihop tätt, som om de förtroligt tisslade om något.

Om någon vet om detta beteende, där de möttes huvud mot huvud ingår i deras repertoar, får ni gärna berätta. 

Den tredje lommen flög iväg

och kvar låg de två, medan solen steg och färgade vattnet till guld.

Så dök de för att dyka upp igen en bit bort på nytt i sällskap med den tredje.

De rundade den lilla holmen och försvann utom synhåll.

Jag väntade.

I fjärran hördes en gök.

En ensam kanadagås gled förbi.

Jag följde den med blicken, när den fortsatte in i mörkret på andra sidan, dit solens strålar ännu inte nått..

Såg den dyka upp igen och hoppades, att den skulle flytta sig längre bort i solljuset...

Jag fotograferade speglingarna, som bröts när fiskarna slog.

Då var de där igen.

Lommarna.

Efter ännu en stund försvann de på nytt.

Solen hade gått upp och ljuset var inte längre så fint, så jag tänkte återvända till maken.

När jag reste mig, var jag både stel och frusen.

Ute i solen stannade jag och kände hur gott den redan värmde.

Ett krickpar landade en bit bort.

Då dök lommarna upp ännu en gång.

Nej, för långt bort och inget tilltalande ljus, tänkte jag och fortsatte att njuta av solen.

Sa jag för långt bort?
Ögonblicket efter såg jag något i ögonvrån och bara någon meter från mig kom en av lommarna.

Så nära, att jag inte riktigt kunde fokusera och alldeles fel vinkel men ändå.... !

Den tittade nyfiket på mig och simmade lugnt förbi.

Och jag, som trodde, att de var skygga!

Vilken upplevelse!

Det här var första gången jag såg eller hörde lom, så gissa om jag var nöjd.

Bilderna blev väl inte de bästa man sett men förhoppningsvis får jag fler chanser.

Så det, som började missmodigt med en flopp i form av tredskande utrustning och dåligt väder slutade med en riktig smash hit!