Hundskall och hårsvall

I går besökte jag Kennelklubbens stora årliga utställning i Malmö.

Egentligen tycker jag inte, att stora jippon som detta alls är min grej men om det handlar om något jag gillar, så är det helt OK.

Då blir det plötsligt roligt, att trängas och att träffa nya och gamla bekanta.

Trots att jag inte är heller någon utställningsfantast, så har jag deltagit i en hel del arrangemang genom åren. Både som utställare, funktionär och besökare. 

Då var jag en aktiv hundmänniska men det är många år sedan jag la ner både utställande och organiserad träning.

Skogsträningen med hunden har  fått ge plats åt fågelexkursioner och de hundpromenader vi tar, gör vi på egen hand.

 Nu blev jag sugen på att känna doften av hundvärlden.

Träffa hundmänniskor, prata hund och bara titta.

Och fotografera förstås.

Både hundar och människor.

Vackra hundar och stylade människor.

Det var glitter och glamour och gyllene skor.

Dråpliga scener, varav en del inte lämpar sig att publicera.

Ömma scener.

Det kammades och borstades, putsades och fejades.

Det hurrades och hejades. 

Det ställdes och rättades.

Det undersöktes, trycktes och klämdes.

En del trivdes säkert, andra kanske skämdes...

Det väntades

och väntades.

Men mest av allt sprangs det.

Det var lek och allvar.

Mina bilder blev både en lekfull blandning och en kärleksfull hyllning till hundarna.

Det blev mycket päls men det var å andra sidan oväntat lite skällande.