Annorlunda hägerfotografering

Alla, som försökt fotografera hägrar, vet hur vaksamma och skygga de är.

När man upptäcker dem, har de oftast redan sett en själv och om inte avståndet är väl tilltaget, är de redan på väg att lyfta.

Ibland kan de förvisso stå och trycka en stund, för att se om man bara kommer att passera men om man stannar upp, flyger de genast iväg.

Hägerfotografering kräver alltså både lugn och tålamod förutom en viss kännedom om var de kan tänkas dyka upp.

Men ibland har man tur....

Bilderna i det här inlägget handlar dock varken om tur eller skicklighet.

Möjligen lokalkännedom.

De är alla tagna i en park i Köpenhamn, där det finns en stor hägerkoloni.

Ett hundratal hägrar bor och häckar i Frederiksbergs Have i centrala Köpenhamn.

De är följaktligen vana vid människor och alls icke så skygga, som man är van vid.

Efter vårt besök i Cisternerna gick vi över gatan (Roskildevej) in i parken.

När vi kom bort till dammen, där de brukar finnas, verkade det vara ovanligt få hägrar på plats.

Uppe i träden låg och satt förvisso en del fåglar.

När vi rundade ett hörn, uppenbarade sig förklaringen.

Där satt Erik omgiven av hägrar.

De satt i buskar och träd, rörde sig runt honom och några satt på bänken bredvid honom.

Erik, som är mer känd under namnet 'Hejremanden', har matat och tränat dem dem i 15 år.

Här har vi en man med både envishet, tålamod och kärlek till hägrarna.

Nu satt han på en bänk och plockade upp godbitar ur en plastkasse.

Han visade med handen, att han tyckte, att de skulle komma upp på parkbänken och då gjorde de det.

Hägrarna väntade tålmodigt.

Det krävs ömsesidig respekt och tålamod för vänskap.

Sedan åt de ur handen på honom.

Jag inledde ett långt samtal med  honom.

Samtidigt som vi pratade, tog jag några snabba bilder,

 allt medan två hägrar munhöggs i ett träd.

Så reste han sig och gick.

Jag hade tänkt försöka ta några snygga hägerporträtt men hägrarna följde efter Erik och där stod jag med min kamera och mina idéer men utan hägrar.

En ensam unghäger stod kvar vid vattenbrynet men när jag riktade mitt objektiv mot den, betedde den sig som hägrar brukar.

Den drog.

Jag fick nöja mig med att försöka fotografera fåglarna högt uppe i träden.

Maken var vid det laget rejält trött på mitt ideliga och långvariga fotograferande (som vanligt) och tyckte, att det var dags att återvända.

En häger på andra sidan vattnet en bit bort fick bli mitt sista motiv.

På vår väg tillbaka genom parken såg vi Erik på nytt.

Där satt han i det sällskap han nog föredrar.....

Farvel Erik og og tak for i dag!