Svärta

Jag berättade för ett tag sedan, att jag tyckte mig ha drabbats av Jagandets tjusning.

Ibland till den grad, att själva jagandet blivit ett självändamål på bekostnad av bildskapandet.

Jagandet kan ha många ansikten.

Ett av dem är jagandet efter nya arter.

Det behöver givetvis inte var av ondo. En ny art betyder ett nytt motiv.

Kanske en ny miljö och kanske också krävande nya infallsvinklar.

En av de många arter jag aldrig sett var tills helt nyligen Svärta.

På bild hade jag sett en vacker svart andfågel.

När jag snappade upp, att en svärta befann sig i de trakter, där jag vanligen rör mig kunde jag inte motstå att åka dit.

Det är knappast en plats, där de brukar finnas och det antogs, att den sannolikt var skadad på ett eller annat sätt.

Efter att ha letat utan att finna, slog jag mig ner vid åkanten, där jag uppfattat, att den synts tidigare.

Det var i kvällningen och solen sjönk snabbt.

Det började skymma men ingen svärta syntes.

När det var nästan mörkt i sänkan längs ån tyckte jag mig skönja något inne under buskarna en bit bort. Något, som jag inte uppmärksammat tidigare.

Något klart lysande orange.

Var det ett blad, som plötsligt blivit solbelyst när solen sänkte sig?

Jag tittade igen men såg inget!

Med hjälp av kamerans skarpare öga lyckades jag urskilja en morotsliknande form i dunklet.

Så var den borta igen för att dyka upp en bit därifrån.

Nu tillsammans med ett skarpt markerat vitt parti.

'Bilden' förflyttade sig lite hit och dit.

Försvann och dök upp igen.

Så småningom kom den fram alldeles i kanten av de överhängande grenarna och i skumrasket kunde jag ana en svart fågel med orange näbb och ett stort ljust öga...

Svärtan.

Jag hann ta några bilder innan den ändrade riktning och gled iväg bort utom synhåll.

Jag återkom några kvällar och historien upprepade sig.

En av kvällarna gled den längs åkanten i min riktning.

Putsande och plaskande närmade den sig.

Fick syn på mig och gled långsamt förbi.

 Fram och tillbaka. Visande sina två sidor.

Jag hade tidigt sett, att den hade ett vitt parti på vänstra vingen, som inte borde synas och gissade, att det var en skadad vinge jag såg.

Så hade jag både sett och fått bilder på svärtan.

Bilder, som tillika tillfredsställde det 'där andra'.

Dessutom bilder, där 'jagandet' för mig själv är en viktig beståndsdel.

Om pippin bara legat och guppat i en parkdamm och låtit sig fotograferas, hade upplevelsen förstås aldrig kunnat mäta sig med detta. Även om fågeln var skadad.

Och bilderna hade lika klart blivit väldigt annorlunda.

Vad som hände med svärtan vet jag inte.

Jag återvände men såg den inte mer.

Lyckades den lyfta med sin skadade vinge eller gick den ett dystert öde till mötes i Kävlingeån?

 Förstora gärna bilderna, för att se svärtan i allt det svarta.....