Runde

I åratal har jag drömt om och önskat att få komma till Runde, den norska fågelön.

När vi nu till slut bestämde oss för att åka till Norge var det Runde, som för mig var resans mål och absoluta höjdpunkt.

Det var DIT vi skulle.

Allt annat var bara stopp på vägen och en möjlighet att få se lite av Norge som bonus.

(Denna uppfattning har jag, som ni nog förstår, definitivt reviderat.)

Från början var det lunnefåglarna som hägrade men ju mer jag läste om ön, desto mer ville jag dit och desto mindre viktiga blev lunnefåglarna.

Jag hade tidvis tvekat inför resan, eftersom jag hört, att man för att kunna se och komma lunnefåglarna nära, först måste  traska upp för ett brant berg och därpå klättra upp för en ännu brantare klippa. Det lät oroväckande, eftersom jag får svindel bara jag står på en pall, har dålig balans (som jag kan tappa helt även på alldeles plan mark) och dessutom allt sämre styrka i benen.

Men med den info jag efterhand tog in, bestämde jag mig för att avstå från den för mig troligen livsfarliga sista klättringen och njuta av det jag kunde. Hade jag tur kunde lunnarna ses även på andra ställen än det berömda Lundeura, stället dit man tydligen måste klättra.

I annat fall fanns det massor av andra fåglar att se och man kunde dessutom åka båt runt ön, vilket tilltalade mig betydligt mer än att klättra i berg.

Havsörn, toppskarv och havssula var bara några av de arter jag hoppades på att få se.

Vädret skulle vidare oftast vara dåligt.

Kallt, blåsigt och/eller regnigt.

Med tanke på den kalla försommaren hade jag följaktligen packat ner vad som närmast var vinterkläder med flera varma underställ, tjocka byxor och tröjor och regntåliga ytterplagg.

Vi kom till en ö, där solen sken, det var vindstilla och ungefär 25 grader och shorts hade varit att föredra!

Berget var förvisso brant men fullt möjligt att ta sig upp för även för mig, om jag bara fick gå i min egen takt och stanna och hämta andan lite då och då.

Jag återkommer med fler bilder därifrån och från båtturen runt ön.

Vi bodde på campingen nedanför berget och alldeles intill Atlantkusten.

I vattenbrynet nedanför oss kunde jag njuta av ejderhonorna och deras ungar.

Strandskator fanns överallt på ön, så ock här.

En familj med unge huserade i närheten.

En ensam trutunge höll sig för sig själv

men delade gärna med sig av sin lila pöl till strandskateungen.

Om än på behörigt avstånd.

Trutarna var nog vana vid att bli matade och den här surnade till när vi inte fattade det.

På kvällen kunde vi se solen gå ner över Atlanten.

Vad mer kunde man önska?

Mer än att få stanna lite längre, förstås.....

Nu har jag påbörjat Operation Övertalning, att åka tillbaka med löfte om en längre vistelse.

Återstår att se om jag lyckas en gång till.

Det blev många bilder och på andra arter än de jag visat här.

Fler bilder från berget och båtturen kommer i senare inlägg.