Hemmakväll

Äntligen en kväll med solchanser.

Jag hade fotoabstinens efter att ha tillbringat alltför många timmar framför datorn med bilderna från Norgeresan och gick ut i trädgården.

Jag hittade 'bara' en liten gransångare (tror jag), som genast flög iväg, när jag kom med kameran.

Trots, att jag bjudit hem en av sönerna på middag, gav jag mig iväg.

Det första jag såg när jag kom fram var en grönbena, som skyndade iväg med långa steg.

Jag hörde andra vadare men lyckades inte identifiera dem.

Sedan fick  jag syn på en häger.

Lite långt bort, så jag vek ihop mig och kröp försiktigt närmre.

När jag kommit fram till en liten kulle och försiktigt reste mig upp igen, var hägern givetvis borta.

Jag fortsatte och på min väg skrämde jag upp ett rådjur.

När jag kom fram till det ställe, där  jag tänkt slå mig ner, visade det sig, att det vuxit igen ordentligt sedan jag var där senast.

Jag la ifrån mig stativ och ryggsäck, för att se hur det såg ut längre fram.

En havsörn kom rakt mot mig men såg mig och ändrade riktning innan jag fått upp kameran.

Därpå kom en häger rakt över mig och flög upp i ett träd.

Tyvärr behagade han sätta sig så, att huvudet doldes av en gren men ljuset var i alla fall fint...

Nåja, den kanske skulle kunna flyga ner till vattnet så småningom....

Jag satte mig ner och väntade.

Gräsänder och sothönor hördes men från min position kunde jag inte se dem.

En brun kärrhök svepte förbi.

Roligt, för det var det längesedan jag såg.

Kikade lite efter fler rådjur eller hjortar.

 Och efter en stund kunde jag ana, att något rörde sig i det höga gräset.

En dovhjortshind

och i hennes släptåg ytterligare två hindar och några kid.

Fast jag var ganska långt från dem, höll jag andan och njöt.

Så verkade den ena hinden lukta eller höra något.

Stannade, lyfte på huvudet, vädrade och spelade med öronen.

De andra hindarna anslöt, medan kiden var som uppslukade av vegetationen.

Jag undrade om det var mig, som de hade fått nys på men de stod hela tiden med baken mot mig, så jag tror, att det var något annat, som oroade dem.

De verkade i alla fall tycka, att det var var säkrast att dra sig in i skogen igen.

När jag tittade upp mot hägern, var den borta.

Jag gick tillbaka till det ställe där jag trodde, att jag släppt mina saker men kunde inte hitta dem.

Det hade börjat bli skymma och jag kände mig irriterad över att jag bara lagt ifrån mig ryggsäcken med mer kamerautrustning så vårdslöst.

Till sist hittade jag den och kunde andas ut.

När jag tagit på mig ryggan och svept upp stativet (som jag inte använt) på axeln, såg jag hägern närma sig trädet igen.

Men då var det defininitivt dags att åka hem till middagen, som ändå nästan blev 'nattamad'.

De flesta bilderna blev kanske inte så lyckade men jag lovar, att jag ändå tyckte, att det var en osedvanligt härlig kväll.

Och fast jag har en lång lista på platser jag vill besöka, så känner jag, att det finns så mycket fint 'hemmavid' att jag eg. inte behöver åka så långt, för få fina naturupplevelser.

I kvällningen

tog jag mig bort till den närbelägna damm, där jag tidigare år fotograferat gråhakedopping.

(Här är ett gammal inlägg om dem.)

Nu var jag nyfiken på om de hade fått ungar.

Doppingparet fanns på plats men inga ungar syntes till.

De var dessutom alltför långt borta för att fotografera och det var ännu lite för tidigt, för att få det ljus jag vill ha.

Trots att min avsikt mest var att reka lite, vilket jag också meddelat maken, satte jag mig ner och hoppades, att det skulle kunna bli lite bättre fotoförhållande.

Medan jag väntade betraktade jag skrattmåsarna och en ensam fisktärna, som cirklade över vattnet. Men inga dyk gjordes och jag undrade om fisken försvunnit.

Efter en stund dök ett par kaniner upp i slänten bredvid dammen.

Jag satt kvar medan solen sänkte sig men doppingarna låg också kvar på samma ställe.

Då såg jag en mörk skugga och fram kom ett rådjur.

Han försvann ganska snabbt men istället fick jag syn på en hind, som tog sig ner till vattnet.

Bocken fanns hela tiden i närheten.

Efter en stund tog han sig upp för slänten.

Stod en stund i kvällssolen, innan han försvann.

Hinden fortsatte längs strandkanten och närmade sig.

Då och då stannade hon upp och kikade på mig men fortsatte.

När hon befann sig mitt för mig på andra sidan vattnet, var jag tvungen att åla runt för att hitta gluggar i säven framför mig.

Så försvann hon ur sikte.

Det hade nu börjat skymma men jag väntade en stund innan jag reste mig.

Då fick jag syn på något avvikande  en bit bort men hann inte få upp kameran i tid innan hägern lyfte. Den cirklade några varv över mig, innan den satte sig i ett träd en bit bort.

På nytt samlade jag ihop mina grejer och begav mig hemåt.

När jag klev upp för en liten kulle stod rådjuren där.

Jag vet inte vem av oss som blev räddast.

När jag var nästan framme vid bilen passerar jag ännu en liten vattensamling.

Nu hade jag tankarna på annat håll men annars brukar jag vara extra uppmärksam när jag närmar mig platsen, eftersom jag tidigare sett häger också där.

Först när jag kommit ut på vägen och alltså stod helt öppet, insåg jag, att det på nytt stod något ljust nere i sänkan, något som möjligen kunde vara en häger.

Jag hann precis få upp kameran innan den lyfte.

Men när den lyfte hann jag inte riktigt med...

Jag fortsatte hemåt till den väntande middagen från den lilla vända, som egentligen bara var avsedd för att reka och kolla läget.

Det är långt ifrån alltid det blir några bilder, som är något att ha men det blir nästan alltid en fin upplevelse.

Så ock denna kväll.

Nästa gång tar jag med mig det stativ jag så väl behöver och hoppas, att det ska dyka upp något fotovänligt då också..

Annorlunda hägerfotografering

Alla, som försökt fotografera hägrar, vet hur vaksamma och skygga de är.

När man upptäcker dem, har de oftast redan sett en själv och om inte avståndet är väl tilltaget, är de redan på väg att lyfta.

Ibland kan de förvisso stå och trycka en stund, för att se om man bara kommer att passera men om man stannar upp, flyger de genast iväg.

Hägerfotografering kräver alltså både lugn och tålamod förutom en viss kännedom om var de kan tänkas dyka upp.

Men ibland har man tur....

Bilderna i det här inlägget handlar dock varken om tur eller skicklighet.

Möjligen lokalkännedom.

De är alla tagna i en park i Köpenhamn, där det finns en stor hägerkoloni.

Ett hundratal hägrar bor och häckar i Frederiksbergs Have i centrala Köpenhamn.

De är följaktligen vana vid människor och alls icke så skygga, som man är van vid.

Efter vårt besök i Cisternerna gick vi över gatan (Roskildevej) in i parken.

När vi kom bort till dammen, där de brukar finnas, verkade det vara ovanligt få hägrar på plats.

Uppe i träden låg och satt förvisso en del fåglar.

När vi rundade ett hörn, uppenbarade sig förklaringen.

Där satt Erik omgiven av hägrar.

De satt i buskar och träd, rörde sig runt honom och några satt på bänken bredvid honom.

Erik, som är mer känd under namnet 'Hejremanden', har matat och tränat dem dem i 15 år.

Här har vi en man med både envishet, tålamod och kärlek till hägrarna.

Nu satt han på en bänk och plockade upp godbitar ur en plastkasse.

Han visade med handen, att han tyckte, att de skulle komma upp på parkbänken och då gjorde de det.

Hägrarna väntade tålmodigt.

Det krävs ömsesidig respekt och tålamod för vänskap.

Sedan åt de ur handen på honom.

Jag inledde ett långt samtal med  honom.

Samtidigt som vi pratade, tog jag några snabba bilder,

 allt medan två hägrar munhöggs i ett träd.

Så reste han sig och gick.

Jag hade tänkt försöka ta några snygga hägerporträtt men hägrarna följde efter Erik och där stod jag med min kamera och mina idéer men utan hägrar.

En ensam unghäger stod kvar vid vattenbrynet men när jag riktade mitt objektiv mot den, betedde den sig som hägrar brukar.

Den drog.

Jag fick nöja mig med att försöka fotografera fåglarna högt uppe i träden.

Maken var vid det laget rejält trött på mitt ideliga och långvariga fotograferande (som vanligt) och tyckte, att det var dags att återvända.

En häger på andra sidan vattnet en bit bort fick bli mitt sista motiv.

På vår väg tillbaka genom parken såg vi Erik på nytt.

Där satt han i det sällskap han nog föredrar.....

Farvel Erik og og tak for i dag!

Hägern

När jag sist gick ut att vandra

mötte jag bland många andra

först en herre stolt och tvär.

Han agerade så här:

"Det var väldigt vad du glor.

Har du aldrig sett en häger förr?"

"Jodå.  Men jag skulle vilja ta några bilder på dig, om du inte misstycker."

"På mig?
Varför då?"

 "För att du är så vacker."

"Vacker? Jag? Lika vacker som en mulen novembergorgon.  En grådaskig raggig figur, som mest liknar en gammal raggsocka.

Dessutom blir jag aldrig bra på bild."

"Nu är du dum.

Du ÄR vacker."

"Va?

Nu blir jag generad."

"Tidlöst skön. Elegant. Personlig."

"Löjligt!

Det tror jag nog inte riktigt på.

Du bara smickrar mig för att  få som du vill."

　

"Verkligen inte.

Du är som en punkare och primadonna på samma gång.

Dessutom är du en fantastisk modell."

"Äsch, nu driver du med mig."

"Nej, du är strålande!

Men tyvärr börjar ljuset bli alltför skarpt och gör dig nog inte rättvisa.

Är det OK om jag kommer tillbaka en annan dag?"

"Det är helt OK. Trevligt att råkas."

Bakgrunden till bildserien är som följer.

Jag hade skjutsat maken till jobbet en tidig vårmorgon. På vägen passerade vi ett litet vattendrag, där jag tidigare sett häger, så jag stannade till på tillbakavägen för att se om jag skulle kunna hitta den och kanske få några bilder i det tidiga morgonljuset.

Jag fann hägern på ungefär samma ställe, som jag tidigare sett den. Kröp ihop och smög långsamt fram mot den. Intog position inne i ett litet buskage en bit bort från hägern, som naturligtvis hade full koll på mig. Tog några bilder och reagerade på 'slipsen'.

Jag funderade över om detta bara var en ovanlig teckning på densamma eller om fågeln möjligen använde halskråset till att signalera till mig, att den tyckte, att jag var väl närgången.

Som om den sa: Du, kom inte närmre. Vi är faktiskt två!

Så hängde vi där några timmar medan jag väntade på att solen skulle stiga så högt, att den skulle lysa längs vattnet och rakt på hägern, som hela tiden hade ett öga på mig. Det var ruskigt obekvämt och när hägern sackade ihop, passade jag på att slappna av för ett ögonblick, varvid jag missade morgonens event.

För hägern hade inte slappnat av.

Med fisken i näbben blängde den lite på mig, som om den ville påpeka det ofina i mitt närgångna intresse, varpå den spatserade iväg för att åtminstone få äta sin frukost i fred.

Jag kunde se den mellan buskarna en bit bort, just när solens strålar passerade längs bäcken.

Kort därefter flög den iväg och jag fick ännu en av alla dessa flyktbilder och antog, att tillfället var borta för den här gången.

Eftersom jag aldrig riktigt kollat av området, passade jag på att följa stranden en bit. På min väg såg jag en skugga över mig. Det var hägern som återvände.

Den slog sig ner i en trädtopp bara en kort bit bort. Tyvärr var det en massa vegetation mellan mig och hägern, så jag frågade lite försiktigt, om han inte skulle kunna tänka sig att flytta sig bara en liten, liten bit åt endera hållet. Det var upptakten till det samtal, som sedan utspann sig.

Resten är historia.