Entré

En efter en sveper de in.

Hägrarna.

De, som brukar vara mina favoritmotiv.

Men denna morgon får de finna sig i att spela andrafiolen.

Idag är det annan entré jag väntar på.

Oj

Oj, vad länge sedan det är sedan jag skrev något här.

Tiden räckte inte riktigt till och jag sköt på det. Sedan var det plötsligt så mycket jag gått förbi och jag visste inte riktigt var och hur jag skulle börja.

Måste erkänna, att jag var otrogen och skaffade ett konto på Facebook. Det var enkelt och det gick snabbt. Men hela tiden har jag saknat bloggandet här. Jag gillar ju att skriva och sätta hop bilder. 

Men framför allt saknade jag kontakten med er alla och era fina kommentarer.

Så jag gör ett försök att komma igång igen. Tiden får utvisa om tid och ork räcker till.

Jag börjar med några bilder från en magisk morgon vid en liten sjö.

Det blev många bilder men nu nöjer jag mig med några av de första.

Solen har nyss gått upp men den lilla sjön ligger fortfarande tom och tyst.

På andra sidan har ljuset brutit genom.

Tofsviporna börjar virvla runt och hägrarna vaknar upp från sin stenstodstillvaro.

Fiskegänget samlas inför dagens aktiviteter.

 Så anländer de, som är den huvudsakliga anledningen till min närvaro här denna morgon:

Ett gäng  ägretthägrar.

Min hägerhistoria

Nu hoppas jag, att jag inte totalt tröttar ut er med mina hägerbilder, så att ni direkt slår bakut.

Men hägrarna har de senaste åren blivit något av favoritmotiv.

När jag nyss rensade bland dessa bilder, fick jag för mig, att jag skulle samla ihop några av dem.

Resultatet ledde efter lite gallring till detta inlägg.

Historien började 2012.

Dessförinnan hade jag knappt sett någon häger förutom de, som då och då kunde ses genom bilrutan i farten på stort avstånd.

Så när jag trodde mig se en häger över byn på en av mina hundpromenader, försökte jag fånga den på bild.

Som den uppmärksamme nog redan kunnat konstatera, var det inte ens en häger.

Min första häger var en stork!

Det skulle dock inte dröja så länge innan jag fick syn på en riktig häger.

Också det hemmavid på en promenad med hunden.

Jag insåg snabbt, att det fanns hägrar i min närhet och försökte vara uppmärksam för att förhoppningsvis få syn på dem....

Det finns gott om dammar i närheten och jag spejade ivrigt när jag gick förbi .

Så en kväll landade två hägrar alldeles i min närhet.

De fanns här!

Jag blev glad som en speleman men glädjen grumlades delvis av insikten, att det inte skulle bli så lätt att fotografera dem.

Gång på gång såg jag dem glida undan innan jag hunnit med i svängarna.

De framstod alltmer som en hägring.

Men det var en hägring, som fick hägrarna att hägra än mer.

Bara någon månad efter den där storkbilden körde jag över Revingefältet.

En plats där man ofta ser just stork.

Denna regniga dag stod ett stort antal en bit från vägen.

Jag stannade (förstås).

Men min blick föll snabbt på en gråraggig fågel en bit bort.

En Häger!

Det var fullständigt omöjligt, att få någon skärpa på hägern, som befann sig ganska långt bort i det täta duggregnet, så jag valde, att istället fokusera på en mås, som satt lite närmre.

Tyckte, att resultatet motsvarade min syn på hägern som just en hägring.

(Det var faktiskt den första bilden jag la in på Fotosidan.)

Sedan rasslade det på

(både med hägrar och på Fotosidan.)

Jag insåg, att det fanns hägrar lite överallt där jag rörde mig

och mitt arkiv fylldes snabbt

med bilder av alla de slag.

Drömska och dokumentära.

Porträtt.

Både skarpa och oskarpa.

Närbilder

och helfigur.

Här  är ett axplock 

av mer eller mindre lyckade bilder

av snällt (?) poserande fåglar,

och mer ljusskygga 

och undanglidande exemplar.

Sådana, som misstänksamt trycker i vassen

eller vasskanten

innan de väljer att dra iväg.

Bobyggande hägrar

och häger på väg mot natträdet

och så de där,

som visar hur det väldigt ofta blir.....

Plus en, där jag i min väntan passade på att leka lite extra.

Behöver jag säga, att jag längtar efter att få fortsätta utveckla denna spännande bekantskap? 

.

Hjort som blev häger

Tanken var, att traska ut i gryningen för att i sista minuten ta del av dovhjortarnas brunstceremoni.

Tidigt på morgonen stod vi i skogen och spetsade öronen men det var alldeles tyst.

Inga hjortbröl hördes.

Skulle vi på vinst och förslust ta oss långt ut i den oländiga terrängen till den tänkta observationsplatsen eller skulle vi göra något annat?

Efter en kort diskussion beslöt vi oss för att istället ägna morgonen åt...FÅGLAR.

  Vi åkte till ett ställe, där vi tidigare sett och fotograferat häger.

När vi kom fram, såg vi en skrattmås ryttla över en vassrugge, för att sedan jaga en and ut ur vassen.

Vi undrade över beteendet.

Men vårt mål var hägrar.

Fast det stod några på andra sidan sjön valde vi, att fokusera på en annan grupp i vassruggarna en bit bort, där både ljus och bakgrund kändes mer tilltalande.

Vi lämnade måsar och änder för att försöka komma lite närmre.

Hägrar är, som de flesta av er säkert vet, både observanta och skygga.

En kombination, som gör det svårt att närma sig dem.

Nu ålade jag mig fram genom snår och sly.

Genom gräs och vass kunde jag ana, att några av fåglarna hade koll på mina förehavanden,

där jag tryckte intill  vassen.

Den oplanerade fågelfotograferingen betydde, att utrustningen var vald för annat men det kändes ändå bra med tanke på mina tidigare funderingar.

Nu skulle jag inte jag inte i första hand sträva efter skarpa närbilder utan försöka fånga något av stämningen,

 de fina höstfärgerna och lite av miljön.

Åtskilliga timmar senare återvände vi till den första platsen med måsar och änder.

Det var då anden med en fisk i näbben dök upp.

För en lång stund stal den vår uppmärksamhet

och vi fick svar få våra frågor om måsarnas märkliga beteende.

(Om detta skrev jag i förra inlägget).

En flock med krickor landade mellan oss och hägrarna på andra sidan sjön.

På vår väg tillbaka, dök en misstänkt fiskgjuse upp på väg mot sjön vi just lämnat.

(Nej, jag menar inte vråken på bilden ovan.)

Vi skyndade genom en hage men gjusen (om det nu var en sådan) stod inte att finna.

Jag passade på att leta efter nya fotovinklar, när jag plötsligt anade något avvikande i ögonvrån.

Det visade sig vara en havsörn.

Den medhavda optiken kunde förstås inte göra den rättvisa men det blev en fin avslutning på dagen.

Innan vi körde hem ville vi undersöka den motsatta sidan av sjön.

På vår väg passerade vi fält med spirande höstsådd och gyllene ekhagar.

Ånyo framme vid sjön bekräftades mina aningar om att de hägrar, som stod nära kanten var nästintill helt dolda av vassen från den sidan.

En mås flög över sjön och jag hoppades, att en häger skulle följa i dess spår men tji fick jag.

De inflygande hägrarna valde en annan rutt.

När vi kom tillbaka till bilen stod solen redan lågt

och en lång och fantastiskt fin höstdag närmade sig sitt slut.

.

Häger i skymningen

Steget mellan Gryning och Skymning är inte långt.

Åtminstone inte i min begreppsvärld.

(Det, som däremellan fastnar på min sensor är dessutom oftast ointressant.)

Steget mellan dag och kväll är ännu kortare.

Här är det en häger, som stod och drömde strax före skymningen.

Solen stod tämligen lågt och en knippe solstrålar nådde precis fram mellan träden och träffade hägern.

Så sträckte han (?) lite på sig och tog några steg.

(Blev samtidigt troligen medveten om att jag fanns där.)

Solen fortsatte sin gång men ännu en kort stund lät den sina strålar omfamna hägern, som sjönk ihop på nytt.

Inom några korta minuter försvann solen helt bakom trädtopparna och mörkret sänkte sig.

Hägern hamnade i skuggan och inom några sekunder lyfte den och försvann upp i trädkronorna.

.