Predatorer och hot

Några bilder och iakttagelser från gårdagen.

Fixade lite i trädgården när vi hörde skator och trastar kraxa våldsamt.

Någon kände sig uppenbarligen hotad.

Vi skyndade till platsen och tyckte oss se en liten uggla högt uppe i en gammal kastanj.

Hämtade raskt kameran och kunde konstatera, att det var en av de vuxna fåglarna.

Några ungar har vi inte sett i år.

På väg in igen hördes gälla skrin från andra sidan häcken.

Två glador bråkade om ett byte och jag hann precis få upp kameran igen innan de drog vidare.

Några timmar senare tog jag mig bort till dammarna.

Hundratals ällingar simmade omkring.

Jag slog mig ner och väntade på rätt ljus och motiv.

Svalorna jagade över vattenytan.

En häger kom flygande och satte sig i ett träd.

Timmarna gick och jag hoppades, att den skulle komma ner i skymningen.

Det gjorde den.

Jag hoppades, att den skulle komma fram till vattnet men det gjorde den däremot inte.

Den smög omkring och hukade i den höga vegetationen vid stranden.

Då och då kunde jag skymta den.

Ällingarna simmade precis framför.

Jag funderade över om hägern lurade på dem.

Gräs- och gravänder kom och flög.

När solen gått, ner gav jag mig hemåt.

På min väg mötte jag en jägare.

Han berättade, att han sköt predatorer, som hotar de utsatta fåglarna.

Så skönt!
Då kan de simma lugnt.

Tills det slutliga hotet kommer .....

Skärfläcka

För många år sedan såg jag en bild på en skärfläcka.

En vacker bild på en vacker fågel, som jag då ännu inte kände.

Jag vårdade minnet av denna bild och önskade innerligt, att jag någon gång skulle få se denna fantastiskt vackra fågel och kanske också själv fotografera den.

Så fick jag se den.  

Och fick också möjlighet att fotografera den.

Men den där första bilden satt fastetsad i minnet .

Ingen av mina bilder kom i närheten av den.

Så jag fortsatte och fortsätter fortfarande, att försöka få till Bilden med den där känslan, så som jag minns den.

En bild, som faktiskt inte existerar i verkligheten, för jag har sett den igen.

Och fast den inte var, som jag mindes den

fungerar den som en målbild för mig, även om den är ouppnåelig.

Hittills har jag inte kommit nära men under tiden har jag fått ta del av så många fantastiska upplevelser, att 'Bilden' bleknar.

Nu var det dags igen, att försöka hitta 'målbilden'.

Skärfläckorna har fått ungar och det är mycket, som distraherar i sökandet efter den där 'Bilden'.

Ungarna i sig

och

föräldrarnas omhändertagande av dem.

Den här mamman tycks ha 'adopterat' ett antal ungar och har nu svårt att hysa alla under sina vingar.

Skärfläckorna må se ytterligt spröda och sköra ut men när det gäller att skydda ungarna visar de, att de är precis så tuffa som behövs.

Vare sig det gäller en rödbena, gräs- eller gravänder markerar de tydligt, att de inte accepterar att någon kommer nära deras ungar.

Den mindre rödbenan girade skickligt undan och landade en bit bort, där den skakade av sig obehaget.

Inte ens när en  häger gled förbi tvekade de att visa, att de inte ansåg den vara önskvärd.

Hägern är avvisad och uppdraget slutfört.

Gravänderna var lite svårare att bli av med men de återkommer jag till.

Ingen vanlig sällskapsdans

Tiden räcker så här års inte till för det fotograferande, som det bjuds så många möjligheter till.

Den räcker ännu mindre till att ordentligt granska det, som jag ändå stjäler mig tid till att fotografera.

Tyvärr, ännu mindre till att göra ordentliga blogginlägg, baserat på de bilder jag tagit.

Här en bild från skärfläckornas barnkammare, där ingen annan tycks vara välkommen...

Hoppas hinna utveckla temat.

I kvällningen

tog jag mig bort till den närbelägna damm, där jag tidigare år fotograferat gråhakedopping.

(Här är ett gammal inlägg om dem.)

Nu var jag nyfiken på om de hade fått ungar.

Doppingparet fanns på plats men inga ungar syntes till.

De var dessutom alltför långt borta för att fotografera och det var ännu lite för tidigt, för att få det ljus jag vill ha.

Trots att min avsikt mest var att reka lite, vilket jag också meddelat maken, satte jag mig ner och hoppades, att det skulle kunna bli lite bättre fotoförhållande.

Medan jag väntade betraktade jag skrattmåsarna och en ensam fisktärna, som cirklade över vattnet. Men inga dyk gjordes och jag undrade om fisken försvunnit.

Efter en stund dök ett par kaniner upp i slänten bredvid dammen.

Jag satt kvar medan solen sänkte sig men doppingarna låg också kvar på samma ställe.

Då såg jag en mörk skugga och fram kom ett rådjur.

Han försvann ganska snabbt men istället fick jag syn på en hind, som tog sig ner till vattnet.

Bocken fanns hela tiden i närheten.

Efter en stund tog han sig upp för slänten.

Stod en stund i kvällssolen, innan han försvann.

Hinden fortsatte längs strandkanten och närmade sig.

Då och då stannade hon upp och kikade på mig men fortsatte.

När hon befann sig mitt för mig på andra sidan vattnet, var jag tvungen att åla runt för att hitta gluggar i säven framför mig.

Så försvann hon ur sikte.

Det hade nu börjat skymma men jag väntade en stund innan jag reste mig.

Då fick jag syn på något avvikande  en bit bort men hann inte få upp kameran i tid innan hägern lyfte. Den cirklade några varv över mig, innan den satte sig i ett träd en bit bort.

På nytt samlade jag ihop mina grejer och begav mig hemåt.

När jag klev upp för en liten kulle stod rådjuren där.

Jag vet inte vem av oss som blev räddast.

När jag var nästan framme vid bilen passerar jag ännu en liten vattensamling.

Nu hade jag tankarna på annat håll men annars brukar jag vara extra uppmärksam när jag närmar mig platsen, eftersom jag tidigare sett häger också där.

Först när jag kommit ut på vägen och alltså stod helt öppet, insåg jag, att det på nytt stod något ljust nere i sänkan, något som möjligen kunde vara en häger.

Jag hann precis få upp kameran innan den lyfte.

Men när den lyfte hann jag inte riktigt med...

Jag fortsatte hemåt till den väntande middagen från den lilla vända, som egentligen bara var avsedd för att reka och kolla läget.

Det är långt ifrån alltid det blir några bilder, som är något att ha men det blir nästan alltid en fin upplevelse.

Så ock denna kväll.

Nästa gång tar jag med mig det stativ jag så väl behöver och hoppas, att det ska dyka upp något fotovänligt då också..

Vi drog till Öland

Tusentals fåglar kan ju inte ha fel...?

Och även om de skulle ha det, finns de ju där på plats.

Och det räcker långt.

Öland visade sig från sin bästa sida.

Solen sken i kapp med rapsen.

Den nyplöjda jorden var redo, att frambringa nya skördar.

Göken kämpade tappert med att försöka överrösta näktergalen,

allt medan lärkan drillade obekymrad om de andra.

Vägrenarna kantades av frodiga syrenbuskage och tulpaner lyste lite varstans i  såväl i dikeskanter som i trädgårdarnas rabatter.

Marken på ängar och alvar var täckt av gullvivor och orkidéer.

Trots det var det mest bara fåglar, som fastnade på minneskortet.

Vid vattenbrynet hördes vadarnas skrin och där hittade jag både gamla och nya bekanta.

På flera ställen såg jag skärfläckor, som födosökte i vattnet.

Oftast dominerade kärrsnäppor och större strandpipare.

Ibland var för sig men lika ofta tillsammans.

I stora flockar svepte de fram över vattenytan som mörka skuggor, tvärvände och visade upp sina vita undersidor.

Ett vackert skådespel, som jag tyvärr inte lyckades göra rättvisa den här gången.

I flockarna förekommer då och då också andra vadare och här hittade jag en för mig ny art:
småsnäppa.

Medan jag beundrade fisktärnans (från förra inlägget) flit för att tillfredsställa sin honas önskan om något gott och deras fumlande med maten

landade den här vid min sida.

Rödbröstad och med lätt böjd näbb.

Jag gissade på spovsnäppa.

Någon dag senare såg jag på nytt en rödbröstad ensam fågel på stranden och trodde, att det nog var samma som jag tidigare sett.

Tog några bilder i det dåliga ljuset och kunde snabbt konstateera , att det rörde sig om en annan art.

Fågelguiden fick berätta, att det var en kustsnäppa.

(Alla tre arterna har bekräftats.)

Några kajor letade efter något ätbart i tången.

Rödbenan fanns kanske inte i så stora antal men syntes och inte minst hördes hela tiden.

Ibland ensamt spankulerande och födosökande.

Ibland skriande efter någon att dela tillvaron med.

Ibland motande bort någon icke önskvärd artfrände.

Och ibland kurtiserande.

Tyvärr missade jag, att det i en liten göl bara några meter från mig, fanns ett par smalnäbbade simsnäppor.

Det grämer mig.

På en annan strand kilade strandpiparna också fram och tillbaka.

En annan rödbena dansade

och ännu en fisktärna uppvaktade sin tillkommande med fisk. 

De här strandpiparna hade kommit längre i sin uppvaktning.

Visst blev det besök också på icke så specifikt fågelrelaterade platser men fåglar finns ju överallt...

Skogar, lundar och lövängar så sköna,

att de förtjänat en egen lovsång till deras ära.

Men det förmådde inte jag med mitt fågeltele.

I skogen skulle det finnas många spännande arter men jag såg bara sådana jag redan kände.

Mestadels bofinkar och nötväckor

men också steglits, gulsparv och som ovan grönfink.

Ekarna höll just på att slå ut och därunder blommade bland annat orkidéer, mandelblom och gullvivor. Några nästan utblommade sippor tilldrog sig mitt intresse.

Backsippa eller fältsippa?

Här i gräset upptäckte jag, att de gula blommorna rörde sig misstänkt mycket trots blåsten, så jag kröp närmre.   

Tofsvipor fanns förstås lite överallt, inte att förglömma.

Jisses!
Det blev många bilder trots, att jag som vanligt inte tyckte, att jag alls fick till det..

Men

ÖLAND ÄR FANTASTISKT!

Oavsett om man gillar fåglar eller inte.