Svarthakedoppingarnas parningsbestyr

Jag har redan visat er en hel del bilder av svarthakedoppingarna.

Bland annat bilder av deras spelande och förberedelser inför familjebildandet.

Här kommer en sista omgång.

Knappt hade jag  kommit på plats och börjat fotografera de spelande fåglarna en bit bort på sjön, när de dök.

Jag spejade över sjön men kunde inte hitta dem igen.

Till min stora förvåning dök de istället upp bara en bit från mig.

Den första simmade förbi, kikade lite på mig

och klev upp på en rissamlig framför mig.

Strax efter kom hanen.

Jag vågade inte röra en fena i rädsla att störa dem.

Men de verkade inte bry sig om min närhet.

Gång på gång upprepades parningsceremonin mer eller mindre rakt framför mig. 

Min position i förhållande till doppingarna varierade beroende på hur/var jag låg när de kom in.

När de väl var på plats, vågade jag inte röra mig och några serier doldes helt av växtlighet men som ni kanske förslår var de flitiga.

En sakkunnig på plats berättade, att de kunde para sig ett par hundra gånger under några veckor och jag och min kamera bevittnade åtskilliga..

Mellan passen var det spel och uppvaktning.

Då och då störda av den ensamme doppingen, som ville vara med och leka.

men så fort han (?) var avhyst fortsatte paret sina ritualer.

Trädgårdspynt av oväntat slag

eller fragment från en döende trädgård.

Men egentligen bara en bildidé, som gav sig själv,

när jag kände både lust och behov av att variera mig och inte bara ägna mig åt fåglar..

After work i min djungel

Hade tänkt åka in till Malmö och Fotografiska Föreningens utställningsvernissage igår men solen sken uppfodrande och gjorde mig uppmärksam på allt, som bara måste göras i trädgården.

Alla utflykter vi gjort har medfört, att vi ligger långt efter, så om vi inte gjorde ett ryck nu, skulle vi ligga risigt till farmöver...

Under dagen passerade jag massor av motiv, som lyste mig i ansiktet men nu skulle det jobbas. Fotograferandet fick anstå tills åtminstone det mesta av det höga gräset var klippt.

 När jag till slut var klar, hade ljuset försvunnit och med det bilderna.

Jag hittade i alla fall en strimma sol och följde dess sista strålar på sin väg mer.

Liggande på magen för att få med det där ljuset, framstod trädgården än mer som en djungelvärld.

Sen var det slut på det roliga.

Precis när jag kommit fram till parkslidebeståndet, det, som just nu växer någon decimeter om dagen och snart kommer att vara en veritabel djungel, hördes en visselsignal.

Den betydde, att maten var klar och, att om jag ville ha, så fick jag snällt komma in.

Det ville jag.

Så då var glada leken, slut, slut, slut..

För den här gången.

Svarthakedopping personliga porträtt

                                 Det blev många bilder av svarthakedoppingarna.                                         

Bilder av väldigt olika slag.

Några har jag redan visat i ett tidigare inlägg.

(De kan ni se här.)

När jag kopierade länken insåg jag, att några av dessa bilder ingick redan i det inlägget.

Hoppas ni har överseende.

Här är några försök till närgångna och personliga porträtt av dem.

Jag återkommer med bilder,

som är närgångna på ett annat sätt

och kanske med några lite mer ruschiga bilder.

Hornborgasjöns skrattmåsar

 Hornborgasjön i början av maj.

Vi befinner oss i skrattmåsarnas rike. Det är ingen tvekan om saken.

Här häckar tusentals skrattmåsar.

Ljudet av skriande måsar är öronbedövande och luftrummet fyllt av fladdrande vita vingar.

Både på marken och i vattnet bråkas det om utrymmet och herradömet.

Alla bilderna i inlägget är tagna i Måsgömslet och flera av dem med långa slutartider.

Fladdrande måsvingar inbjuder till det.

Jag vet, att många ställer sig helt oförstående till den sortens bilder.

Men när jag i efterhand tittar på bilderna, tycker jag att just de bilderna återger skeendet mycket mer verklighetstroget än de skarpa tagna med snabba tider.

Det är så här man upplever det på plats.

Det mänskliga ögat hinner inte registrera detaljerna i det som händer, utan intrycket är bara ett vitt fladdrande och kanske några röda gap och ben.

Men kameran kan frysa ögonblicket och då kan vi se det där vi annars missat.

Som hur en av måsarna i stridens hetta tar tag i motståndarens ben och håller fast det.

Det plaskas och skriks och under flera minuter utgör de en vit massa, där man inte kan avgöra vem som är vem.

En annan sekvens visar samma beteende.

Efter att ha försökt visa vem som är störst och starkast genom att hålla fast motståndarens vinge,

grabbar han tag i benet

och när rivalen till slut kommer på rätt köl och lyckas flyga upp,

hänger han med och fortsätter att bita sig fast.

Till slut kommer den fasthållne i alla fall loss.

Men allt är inte strid och bråk.

Det är maj och det uppvaktas och

när man väl lyckats besegra rivalen och vinna damens gillande

är det dags för belöningen.