Rapport från Vombs ängar

Det var en fin kväll igår och jag beslöt mig för att ta en sväng bort till Vombs ängar.

Jag hade uppmärksammat, att det bl.a. kunde  finnas brushanar på plats med antydan till spel och det kunde jag ju inte motstå.

Inga busiga brushanar syntes när jag kom men väl en storspov, som promenerade omkring en bit bort.

Ännu längre bort gick en flock gravänder, där hanarna emellanåt både bugade och gjorde utfall mot sina rivaler.

I ett vattenfyllt dike sökte ett par årtor efter något ätbart.

Flera röd- och grönbenor blev avbildade men på ett sätt, som föga avvek från massor av bilder, som redan finns på datorn.

Så när möjligheten dök upp, att försöka få annan bakgrund och känsla i bilderna högg jag direkt.

Det blev väl dagens största behållning fotomässigt.

Brushanarna då?
Jodå, de fanns på plats men på behörigt avstånd och väl dolda av vegetation.

Då och då avslöjade de sin närvaro genom att göra en snabb flygtur, varpå de landade igen.

Så av ev. spelande såg jag inget annat än flygturen, som väl är en del av spelet men inte direkt vad jag velat se....

Och medan jag väntade hördes det välbekanta trumpeterandet och ännu lite längre bort syntes en stor flock tranor, som gjorde ansatser till att dansa.

En gås, två tranor och tre lommar

Ännu en kortresa.

Denna gång till Hunneberg.

 I regnet gick vi till Fågelsjön.

Jag såg något avvikande långt där borta i fjärran och med kamerans hjälp kunde jag konstatera, att det var en trana.

Jag tyckte mig skymta ännu en trana men när vi närmade oss, var den som uppslukad av det höga gräset.

Men när jag vände mig om på tillbakavägen stod där två tranor.

Efter att ha traskat runt och hamnat vid spänger, som var oanvändbara (åtminstone för oss gamlingar) tröttnade vi och körde vidare.

Till en sjö, där jag fick syn på dessa...

Det var för mörkt att fotografera och jag återvände i gryningen, då jag tog bilden ovan.

Dimman låg fläckvis över den lilla sjön och det var rätt kallt.

Jag satte mig ner, där jag sett fåglarna dagen innan.

Hörde deras rop men såg inga.

Så skingrades dimman och där var de!

En lång stund satt jag och njöt av deras närvaro.

Så dök en tredje lom upp.

Oj, tänkte jag och mindes svarthakedoppingarnas fighter.

Men lommarna verkade betydligt mera vänskapligt lagda.

Så simmade de ihop tätt, som om de förtroligt tisslade om något.

Om någon vet om detta beteende, där de möttes huvud mot huvud ingår i deras repertoar, får ni gärna berätta. 

Den tredje lommen flög iväg

och kvar låg de två, medan solen steg och färgade vattnet till guld.

Så dök de för att dyka upp igen en bit bort på nytt i sällskap med den tredje.

De rundade den lilla holmen och försvann utom synhåll.

Jag väntade.

I fjärran hördes en gök.

En ensam kanadagås gled förbi.

Jag följde den med blicken, när den fortsatte in i mörkret på andra sidan, dit solens strålar ännu inte nått..

Såg den dyka upp igen och hoppades, att den skulle flytta sig längre bort i solljuset...

Jag fotograferade speglingarna, som bröts när fiskarna slog.

Då var de där igen.

Lommarna.

Efter ännu en stund försvann de på nytt.

Solen hade gått upp och ljuset var inte längre så fint, så jag tänkte återvända till maken.

När jag reste mig, var jag både stel och frusen.

Ute i solen stannade jag och kände hur gott den redan värmde.

Ett krickpar landade en bit bort.

Då dök lommarna upp ännu en gång.

Nej, för långt bort och inget tilltalande ljus, tänkte jag och fortsatte att njuta av solen.

Sa jag för långt bort?
Ögonblicket efter såg jag något i ögonvrån och bara någon meter från mig kom en av lommarna.

Så nära, att jag inte riktigt kunde fokusera och alldeles fel vinkel men ändå.... !

Den tittade nyfiket på mig och simmade lugnt förbi.

Och jag, som trodde, att de var skygga!

Vilken upplevelse!

Det här var första gången jag såg eller hörde lom, så gissa om jag var nöjd.

Bilderna blev väl inte de bästa man sett men förhoppningsvis får jag fler chanser.

Så det, som började missmodigt med en flopp i form av tredskande utrustning och dåligt väder slutade med en riktig smash hit! 

I måsarnas rike häckar doppingarna.

Tillbaka till Hornborgasjön.

Hemvist för tusentals skrattmåsar.

Men de hetsiga och ettriga måsarna gör Måsriket till en trygg plast för doppingar.

Så där, mitt i måskolonin hade ett par skäggdoppingar byggt sitt rede.

Bilderna i inlägget är tagna från Måsgömslet men det var doppingarna,

som jag främst försökte fotografera.

Deras bobygge och

bevakande av redet..

Och allt det,

 som försiggick i deras egen lilla värld mitt i måsarnas myllrande och skrikande.

Uppvaktning och

parning

Tänkte, att skrattmåsar hittar jag ju hemmavid också...

Men när inget hände hos doppinparet var det omöjligt att låta bli att fotografera måsarna också.

För där hände det saker hela tiden.

De bilderna får nog anstå till ett eget inlägg

Önsketänkande

Vintern är slut men än har vi kvar några matrester.

 De kvarvarande talgbollarna hängs ut till småfåglarnas förtjusning.

Man skulle kunna tro, att här finns både mat och plats åt alla.

Att de, som först kommit till platsen generöst skulle dela med sig.

Räcka fram en vänligt välkomnande klo och bjuda in.

Men nej, ack nej!
Så är det ej.

Ej heller i fåglarnas värld.

Det bråkas om maten och somliga får snällt finna sig i att beskåda de andras frossande.

Snabba ben i rött, grönt och svart

Lördagskväll...

Finns det något bättre sätt att tillbringa den än att åka till ett av mina favoritställen så här års?

Efter några timmars trädgårdsjobb, åkte jag i alla fall till Vombs ängar, medan maken fixade till middagen.

Dels för att se vad som ev. anlänt men också för att kolla, att kameran och objektivet kommunicerade som de skulle efter förra veckans missöde.

Det var oväntat torrt och alls inte så många fåglar på plats, som jag hoppats på.

Först fick jag syn på en rödbena, vilket fick min puls att slå lite snabbare.

Finns det någon fågel, som gör bättre skäl för sitt namn?

Men den promenerade iväg.

Istället närmade sig en grönbena.

Sedan blev det mest gröna ben, även om just benen inte syns så mycket på bilderna.

Även om grönbenorna är tilltalande, är de kanske inte de mest fotogeniqua...

I alla fall ville dessa inte rocka loss.

Det dröjde innan jag fick utslag på aktivitetsmätaren. 

(Jag jämför med svarthakedoppingarna, som verkligen bjöd upp..)

När solen redan sjunkit och jag var på väg att packa samman min utrustning, dök det upp ännu en fågel.

Riktigt dålig bild, jag vet, men jag misstänker, att den inte är allmänt bekant, så jag tar tillfället i akt att presentera den:

Svartsnäppan.

På allt för långt håll för att göra den rättvisa men ännu en snabb vadare på fågelpaletten.

Tyvärr fick jag samma tråkiga upplevelse, som när jag skulle fotografera doppingarna.

Ingen kommunikation mellan kamera och objektiv.

Så nu får de båda åka till doktorn och jag saknar dem redan.

Jag hade ju planerat in flera fotoutflykter den närmsta tiden......