Sippor och insekter

Det blev många bilder från resan till Hornborgasjön.

Jag tog en paus i rensandet och sorterandet och åkte med fotoväninnan till en närbelägen bäck.

Fågeltelet ersattes av ett makroobjektiv.

Min tanke var, att fotografera vitsippor vid vattenbrynet

men varken ljus eller växter ville som jag.

De flesta sipporna hade passerat sitt bäst före-datum.

Och ljuset vid vattnet passade mig inte.

Istället såg jag harsyrans blommor..

Och dess gäster.

Men när jag böjde mig ner såg jag  också något annat.

Pilledutter..

Något jag aldrig sett tidigare mer än i bloggarnas värld.

Jag tänkte försöka återge dem lika mystiskt suggestiva som jag sett dem här på sidan.

Det gick....så där.

Vilket i klartext betyder, att det inte alls gick!

 Attans vad svårt det var, att sätta skärpan där den skulle vara

och därmed gick det förstås inte alls att göra suggestiva bilder.

MEN

då dök räddningen upp i form av en liten insekt, som fångade mitt intresse.

 Inte helt lätt att få den heller skarp men desto roligare.

Sen gick tiden fort.

 Fråga mig inte vad det är för insekt, för det har jag ingen aning om.

Kanske kan någon sufflera?

Men detta är en tordyvel, enligt väninnan.

(Min egen kunskap om dessa små anonyma är lika begränsad, som min kunskap om fåglar var för alls inte så länge sedan...)

Tordyveln var en klumpig och bakvänd sort, som klättrade högt upp och sedan fäktade efter fotfäste.

Som inte fanns.

Och då ramlade den ner i backen.

Tur att den hade skyddsdräkt...

 När ögat börjat vänja sig vid makroseendet syntes insekter både här och där...

Upplevelserik fotoresa

Vi åkte till Hornborgasjön.

De flesta tranorna hade dragit vidare men det var inte i första hand för deras skull vi åkt dit, så jag blev inte speciellt besviken.

Vi tog oss istället till Fågeludden, där jag tillbringade några timmar i ett av gömslena.

Inte så långt därifrån höll ett skäggdoppingpar på att förbereda sitt rede.

De byggde och bevakade sitt bygge.

Men framför allt är detta skrattmåsarnas område.

De gnabbades, bråkade, vänslades och parade sig.

Luften var fylld av ett öronbedövande myller av skrin och skrän och fladdrande vingar.

Jag fyllde minneskorten med måsbilder och mestadels ganska trista eller undermåliga  doppingdito.

Laddade över dem på den medhavda laptopen och kunde konstatera, att dess uppladdning var nästan noll när jag var klar, varpå den inte gick att ladda upp igen.

Dagen därpå åkte vi till en göl, där jag fotograferade svarthakedopping i fjor.

Paret var tillbaka och jag blev lika blöt nu som då men fick betydligt bättre bilder.

Därefter åkte vi vidare till en liten sjö, som jag letade efter redan förra året men inte hittade då.

Ett par svarthakedoppingar spelade och parade sig helt nära.

Emellanåt dök en tredje dopping upp och ville vara med i leken. Men han (?) blev bryskt ivägkörd.

Jag frossade i fototillfällen, som aldrig tidigare.

Kameran tycktes också bli överhettad.

Med jämna mellanrum upplyste den mig om att den var 'upptagen' med annat.

Och detta givetvis när det 'hettade till' som mest.

Gissade, att det minneskort jag använde, var av det långsamma slaget.

På nytt fyllde jag kortet. Nu med bilder, som fick mig att jubla.

Porträtt och actionbilder på doppingarna.

Riktigt bra bilder, verkade det som!

Tillbaka till vårt logi inventerade jag mina medhavda minneskort och såg, att ett av dem inte var formaterat.

Lika bra att göra det på en gång, så jag inte skulle behöva göra det på plats när jag behövde det.

Efter formateringen skulle jag kolla, att det var tomt men det var det inte.

De gamla bilderna var kvar!

Så vad i helsicke hade jag då raderat?

Som ni nog kan gissa, hade jag tömt kortet, som innehöll de där bilderna, som jag trott på!

(Det finns plats för två kort.)

Jag fattade ingenting men när insikten kom, höll jag på att falla ihop.

Jag blev alldeles tom.

Kände mig lika formaterad som kortet.

Jag försökte intala mig, att kanske, kanske skulle bilderna gå att rädda...

Till slut bestämde vi oss för att ändra våra planer och köra tillbaks till sjön.

Jag tog några nya bilder av doppingarna. 

Efter en stund dök det upp en man, som tycktes bekant.

Det var Jan Gustavsson. Vi pratade ganska länge. Jag berättade om min fadäs med minneskortet och han gjorde fullständigt klart för mig, att bilderna var BORTA. Forever.

När han gick, skulle jag ta de bilder, som var avsedda att något kompensera bortfallet.

Då kom nästa bakslag. Efter kort stund hängde sig kameran.

Ingen kontakt mellan kamerahus och objektiv....

Jag stängde av kameran och satte igång den igen. En exponering sedan var den död på nytt. Tog av objektivet och försökte torka av kontakterna med en putsduk. Samma resultat.

Så medan doppingarna spelade och bråkade så vattnet yrde, kunde jag ta en ynka bild åt gången.

Jag hade redan huvudvärk av missödet med kortet och av att ligga spänd i en ställning, som inte passar min skröpliga kropp.

Nu  kändes det som om huvudet exploderade.

Jag orkade helt enkelt inte mer, så vi for vidare.

Körde till närmsta stad och köpte fler minneskort.

Som jag inte använde. För min lust och inspiration var obefintlig.

Vi återvände i alla fall till Hornborgasjön och skäggdoppingarna.

Men nu hade det anlänt några andra fåglar också.

Och som lite plåster på såren fick jag se svarthalsade doppingar, som jag aldrig sett förut.

De simmade runt och dök på ganska långt avstånd. Så småningom kom en av dem lite närmre men inte ens det kunde få mig på bättre humör.

Så vi beslöt oss för att åka hem.

På vägen stannade vi till vid Store Mosse. Men tämligen omgående hände något med vår gamla hund. Hon började halta och kunde inte stödja på ena frambenet. Vi satte henne i bilen och tog själva en kortare promenad innan vi fortsatte hem.

Det, som kunde ha varit en toppentur med trevliga möten, fina upplevelser och kanonbilder med hem, kändes bara som en veritabel flopp.

Några av de bilder jag fick med mig hem verkade väl visserligen vara OK men jag fortsatte att grina illa.

Jag ringde sonen för att få råd och han kom till undsättning för att försöka hjälpa mig att rädda bilderna på kortet och... visst gick det mesta att rädda!

Det vete katten om de var så bra som jag mindes men några av bilderna känns ändå ganska häftiga.

Och jag är glad som en speleman.

Nu återstår att gå genom alla bilderna och fler kommer i följande inlägg.

Summa summarum:

En händelserik resa med fantastiska upplevelser, trevliga möten och missöden, som lärde mig mycket....

Och som dessutom gav en bunt trevliga bilder.

Pulkens tranor - några till

Hade bara snabbt ögnat genom bilderna från Pulken, när jag skrev förra inlägget.

Det var många bilder.

Med risk att trötta ut er,

 är här några till.

Min tanke var,

att försöka ta bilder,

som var lite annorlunda än de, som jag redan tagit.

En del är kanske ändå rätt  lika

vad jag visat tidigare.

Här några bilder med rörelseoskärpa..

Annorlunda hägerfotografering

Alla, som försökt fotografera hägrar, vet hur vaksamma och skygga de är.

När man upptäcker dem, har de oftast redan sett en själv och om inte avståndet är väl tilltaget, är de redan på väg att lyfta.

Ibland kan de förvisso stå och trycka en stund, för att se om man bara kommer att passera men om man stannar upp, flyger de genast iväg.

Hägerfotografering kräver alltså både lugn och tålamod förutom en viss kännedom om var de kan tänkas dyka upp.

Men ibland har man tur....

Bilderna i det här inlägget handlar dock varken om tur eller skicklighet.

Möjligen lokalkännedom.

De är alla tagna i en park i Köpenhamn, där det finns en stor hägerkoloni.

Ett hundratal hägrar bor och häckar i Frederiksbergs Have i centrala Köpenhamn.

De är följaktligen vana vid människor och alls icke så skygga, som man är van vid.

Efter vårt besök i Cisternerna gick vi över gatan (Roskildevej) in i parken.

När vi kom bort till dammen, där de brukar finnas, verkade det vara ovanligt få hägrar på plats.

Uppe i träden låg och satt förvisso en del fåglar.

När vi rundade ett hörn, uppenbarade sig förklaringen.

Där satt Erik omgiven av hägrar.

De satt i buskar och träd, rörde sig runt honom och några satt på bänken bredvid honom.

Erik, som är mer känd under namnet 'Hejremanden', har matat och tränat dem dem i 15 år.

Här har vi en man med både envishet, tålamod och kärlek till hägrarna.

Nu satt han på en bänk och plockade upp godbitar ur en plastkasse.

Han visade med handen, att han tyckte, att de skulle komma upp på parkbänken och då gjorde de det.

Hägrarna väntade tålmodigt.

Det krävs ömsesidig respekt och tålamod för vänskap.

Sedan åt de ur handen på honom.

Jag inledde ett långt samtal med  honom.

Samtidigt som vi pratade, tog jag några snabba bilder,

 allt medan två hägrar munhöggs i ett träd.

Så reste han sig och gick.

Jag hade tänkt försöka ta några snygga hägerporträtt men hägrarna följde efter Erik och där stod jag med min kamera och mina idéer men utan hägrar.

En ensam unghäger stod kvar vid vattenbrynet men när jag riktade mitt objektiv mot den, betedde den sig som hägrar brukar.

Den drog.

Jag fick nöja mig med att försöka fotografera fåglarna högt uppe i träden.

Maken var vid det laget rejält trött på mitt ideliga och långvariga fotograferande (som vanligt) och tyckte, att det var dags att återvända.

En häger på andra sidan vattnet en bit bort fick bli mitt sista motiv.

På vår väg tillbaka genom parken såg vi Erik på nytt.

Där satt han i det sällskap han nog föredrar.....

Farvel Erik og og tak for i dag!

Onaturligt

Bilderna i de två senaste inläggen är tagna på samma plats och vid samma tid, som bilderna i det här.

En udda miljö, som triggade min fantasi och lust att fotografera den.

Eftersom den också krävde lite experimenterande vid fotograferandet och bilderna därför blev av olika karaktär, låg det nära till hands att fortsätta experimeterandet/lekandet vid efterbehandlingen.

Bilderna fick därmed olika uttryck, vilket fick mig att fundera över vad en bild kan säga, beroende på teknik vid fototillfället, efterbehandling och inte minst i vilken kontext bilden visas.

För att undvika att påverka tolkandet, la jag ut bilder med helt olika känsla i två tidigare inlägg.

Här kommer en omgång till.

Nu mer i reportageform men fortfarande bilder med olika uttryck.

Vi åkte alltså iväg.

 Till ett annat land.

En annan värld.

Långt från friska vindar och fågelsång.

Ner i underjorden steg vi.

Till en värld av icke natur.

Till en märklig värld skapad av människohänder för länge sedan.

Till människans nytta.

Och nu till hennes förnöjelse.

Landet var grannlandet Danmark.

Det, som egentligen känns som hemma.

Byn var förstås Byen, dv. Köpenhamn och målet en gammal vattenreservoar, Cisternerne.

Tömd och 'torrlagd' för några decennier sedan, används den numera för utställningar och andra arrangemang.

Det är en miljö, som för tankarna både till sakrala landskap, till katedraler och till katakomber.

Nu på nytt 'vattenfylld' i en installation av Ingvar Cronhammar, där ljus och vatten bland annat i form av ett stort antal ljussatta vattenpelare samspelar med ställets säregna karaktär och klimat.

Jag såg en installation men jag upplevde också ett stiliserat vattenlandskap, där jag tassade fram på spänger precis som på en mosse, där pelarna blev till trädstammar och vattenkaskaderna till vattenfall.

Det var mörkt och det var fuktigt.

Mycket mörkare än vad som framgår av bilderna.

Häftigt och roligt att fotografera men rätt svårt i skumrasket.

Ögat vande sig vid dunklet men kameran kippade efter ljus.

Efter en stund tröttnade mitt sällskap.

Tyckte, att han sett allt.

Att alla bilder redan borde vara tagna.

Att ljudet av det forsande vattnet var besvärande.

Han tog sig upp i dagsljuset och jag stannade kvar med kameran som enda sällskap.

Smög omkring i mörkret.

Insöp atmosfären.

Den sakrala.

Den mystiska.

Den vackra.

Men också den hotfulla och skrämmande.

En plats för mörkrets makter.

Trots liknelsen med kombinationen av katedral och katakomb,

den stiliserade bilden av en öde skog i ett vattenlandskap, där jag tassade fram på spänger precis som på en mosse, tyckte jag ändå, att något saknades.

　Det var och förblev tomt, ödsligt och också lite kusligt och jag gjorde precis som man kan göra med en bild.

Jag fyllde bilden med mina tankar och fantasier.

Tänkte på alla scener, som skulle kunna utspelas i denna spännande miljö...

Jag såg människor och händelser.

Var det en miljö för ljusskygga element, där det utspelades scener, som i skydd av mörkret inte var avsedda att ses?

Men jag såg också en vacker exotisk värld befolkad av sagoväsen, djur och växter.

Jag kunde se en dansföreställning med svepande tyll, så skirt mot den tunga betongen.

Jag hörde musik.

(Det fanns musik en bit bort skapad av Martin Hall men den överröstades av vattenkaskaderna..)

Jag försökte fotografera droppstenarna och fortsatte med att leka med långa slutartider, när ett sällskap dök upp.

Den saknade länken...

Jag smög efter dem i mörkret och tog några av de bilder ni redan sett.

När de lämnade platsen, blev det på nytt 'tyst' och tomt.

Jag gick mot utgången, där jag mötte ett nytt sällskap, som fick uppleva magin på egen hand.

Mitt eget sällskap väntade en trappa upp...

Och därefter fortsatte vi mot nya möten och upplevelser av ett helt annat slag.

PS. Utställningen H visas i Cisternerne till den 29 november.

Ordentliga skor rekommenderas.

När jag googlade för att kontrollera en faktauppgift till ett bloggsvar, hittade jag denna länk till den aktuella utställningen.

(Vid mitt besök hördes ingen musik. Bara ljudet av det forsande vattnet.)