Lek med liten flicka

Nollgradigt och snöblandat regn.

Jag fortsatte mitt testande av verktygen i bildbehandlingsprogrammet.

Plockade fram några bilder av barnbarnet från i höstas, som jag försökte förbättra.

Allmänljuset i vårt hus är mycket sparsamt, vilket jag vanligtvis tycker är skönt.

Men när jag ska fotografera, måste jag antingen flytta fram läslampan eller passa på,

när barnet sitter helt nära en befintlig lampa.

Ändå behöver jag ofta skruva upp isot mer än önskvärt och åtskilliga gånger har jag svurit över resultatet.

Ibland har det bara blivit brusigt.

Ibland (ofta) oskarpt på grund av för långa slutartider.

Och ibland har färgerna blivit totalt fel.

Detta har jag haft i åtanke, när jag övervägt att börja fotografera i raw.

Dessutom är bildvinkeln förstås begränsad till den lilla del, som är belyst.

 De korrigeringar jag tidigare försökt göra, har definitivt inte gjort mig nöjd.

Nu tänkte jag se, om jag skulle kunna få fram något bättre med mina nyfunna kunskaper.

Före bildbehandlingen var flera av bilderna så mörka, att inga detaljer kunde urskiljas och färgskalan gick genomgående i morotsfärg.

Och se, nog tyckte jag, att det blev klart bättre.

Nu tror jag inte, att jag har mer än skummat på ytan och jag behöver massor av träning men jag undrar ändå, hur mycket bättre det troligen skulle kunnat bli, om utgångsmaterialet varit i rawformat. 

Jag är själv nog mest nöjd med de svartvita bilderna, där jag tycker, att jag fick fram mer nyanser i gråtonerna än jag fått tidigare.

Men jag tar mer än gärna mot kritiska synpunkter.

Att grundmaterialet sätter gränserna, syns i bilderna från ett annat fotostillfälle,

som ger mig tillräckliga skäl för att ta det där steget till raw...

Då försökte vi snabbt få till lite ljus med hjälp av en mobil men det räckte inte långt, tyvärr

och inte mina bildbehandlingsförsök heller.

Glas

Den, som tittar för djupt i glas

kan fastna däri.

Damernas

I fåglarnas värld är det oftast hanarnas praktfulla fjäderskrud som avbildas.

Det gäller inte minst fasaner.

Så här är mitt försök att skapa lite rättvisa genom att presentera några fasandamer,

som i mina ögon är lika vackra som hanarna om än på ett annat, mindre pråligt sätt.

De (och 'herrarna')  huserar i vår trädgård under vinterhalvåret

och är både riktiga skön- och personligheter.

Den här honans näbb är ordentligt skev,

vilket inte tycks påverka henne.

Om någon tror, att fasanerna är 'tama',

kan jag meddela, att de är ytterst vaksamma och skygga

och lägger benen på ryggen så fort de anar fara,

vilket inkluderar oss.

På spetsen

Tisdag.

En stor gul sol lyste.

Åtminstone i tidningens väderprognos.

Vi planerade in en tur till sydkusten för att fotografera fåglar.

Men vi vaknade till en dag lika gråmulen som alla andra varit.

Nåja, vi for iväg.

Vid havet var fåglarna lika frånvarande som solen.

Vi följde kustlinjen men det var både ogästvänligt och fågelbefriat överallt.

Till slut hamnade vi längst ut på spetsen i Falsterbo.

Nästan i alla fall, för vi avstod från Måkläppen och följde istället strandremsan strax innanför.

Vi hittade en vindskyddad grop, där vi slog oss ner för att inta vår medhavda matsäck.

Strax utanför låg en skrattmås och trampade vatten.

Då och då gjorde den ett snabbt uppflog och dök ner i vattnet.

Det blev, som det brukar.

En smörgåstugga och fem minuters försök att fånga måsen i rätt position.

Vilket också blev som det brukar.

En bild i någorlunda pose och fem med endast stjärt och vingspetsar  ovanför vattenytan.

Fotoväninnan med nyinköpta kameran, med 10 bilder/sekund fixade det galant, medan jag med mina 6b/s fick kämpa som en tok för att hitta rätt.

Efter en stund övergick jag istället till att leka med långa slutartider.

En konst, som jag inte alls behärskar.

Men en lek, som alltid lockar mig att försöka.

Lite roar ett barn, brukar man säga.

Detsamma gäller betydligt äldre damer.

Och en mås räcker långt.

När jag kom hem fortsatte leken

i barnslig förtjusning över alla möjligheter, som öppnat upp sig när jag började titta och

rafsa runt i verktygslådorna i de program, som jag ändå haft på datorn ett bra tag.

Dimma

Det är fortfarande både grått och mörkt i mitt skånska landskap.

Men det gör mig alls inget.

Mesta tiden tilbringas ändå inne framför datorn.

En riktigt fin dag kastades bort sedan jag av misstag sparat mina bilder i rawformat och sedan inte kunde öppna dem.

Det blev nästan panik innan jag fått upp dem.

Sedan gällde det att kunna gå genom dem och gallra.

Har ännu inte riktigt fått kläm på det.

Samtidigt väcktes (på nytt) tanken på att övergå till RAW.

Men då måste jag nog kunna lite om både filformat, hantering och bildbehandling.

Så jag började kika på Camera Raw, som jag har installerat på datorn.

Fortsatte med att påbörja en kurs i bildbehandling, för att lära mig hitta i programmet och dess verktyg.

I förlängningen av röran

blev mitt fotoliv närmast ett gungfly.

Det snurrar i huvudet av bildbehandlingstermer.

Och jag har lite svårt att greppa det där med hur och var bilderna sparas.

Nya filbegerpp har flyttat in i min värld men ännu inte bott in sig.

Om jag vill spara bilderna jag ändrat, måste det då betyda, att jag måste behöver göra nya kopior i nya filformat för att kunna öppna dem i mitt Lightroom?

Detta medan jag med möda försöker kasta bort bilder för att lätta på trycket på datorn.

Puh.

Det är många hinder, som dyker upp på min väg.

Jag lär nog behöva köpa ett nytt Lightroom. Ny version är på gång men när?

Och hur kommer det att fungera med allt det, som jag har på det gamla?

Kanske krävs det rentav en ny dator???

Aj då!

I så fall vad?
Vad krävs egentligen för att kunna hantera stora mängder bilder och ha flyt i bildbehandlingsarbetet?

Måste googla och läsa på sidan forum men tiden räcker inte riktigt till.

(Korta tips om miniprestanda mottages tacksamt.)

Så jag kliver lite planlöst runt och letar info om alldeles för många saker på en gång.

Följer bildbehandlingskursen.

Testar lite här och lite där.

Började med att plocka fram och pilla på ett gammalt porträtt

och  fortsatte med att konvertera en färgstark fasanbild till svartvitt och försöka mig på att göra lite mer än just bara det.

Riktigt spännande men det krävs nog mycket träning för att hitta rätt bland reglagen.

Gav några naturbilder mer stuts och färg.

Jo, det blev ganska bra men var i hela fridens namn blev de av?

Men rawbilderna, de som det egentligen handlar om, känns bara just 'råa' och grova också sedan jag försökt framkalla dem i Camera Raw.

Ska man visa misslyckade bilder på sin blogg?

Jag tycker det!

För mig är misslyckandet ett steg på vägen.

Varje gång man börjar lära sig något nytt, blir det med nödvändighet nästan alltid sämre än det man hittills gjort.

Utveckling eller inlärning fungerar oftast så
Några steg fram och så ett (eller flera) steg tillbaka, för att sedan att kliva flera steg framåt.

Något vi ofta glömmer.

Eller i alla fall inte vill visa utåt.

Men så ser inlärningstrappan nästan alltid ut.

Lite som trädkryparen, som jobbade sig upp för trädstammen i sitt letande efter något matnyttigt, för att sedan börja om nerifrån på nästa stam.

(Bra för mig, som fick flera chanser att fotografera den.)

Jag har alltså tagit några pauser från datorn och ut i den faktiska dimman.

Jag fotograferade mestadels som vanligt i jpeg men flera av bilderna är efterbehandlade i Camera Raw.

Om ni tycker, att inlägget var ovanligt rörigt och spretigt, så motsvarar det alltså min bildvärld för tillfället.

Var jag kommer att landa vet jag i vart fall inte just nu

men jag hoppas, att det klarnar så småningom.