Höstfåglar

Hösten har bjudit på många fina dagar.

Alldeles för fina för att inte passa på att njuta.

För drygt en vecka sedan åkte jag till Vombs ängar.

Där rastade bland annat en stor flock med ljungpipare innan de gav sig av vidare söderut..

Då och då  lyfte hela flocken, virvlade runt över landskapet, varpå de landade på samma ställe. 

Kvar satt några enkelbeckasiner och en till synes ensam brushane. 

Så småningom drog beckasinerna iväg.

Fast fåglarna var på väg bort, var det lätt att känna känslan av hur det är här när de kommer tillbaka på våren.

De stora flockarna, som virvlade runt.

Gässens kacklande bandat med vipornas skriande och några vadares gälla skrik.

Hemma i trädgården har vi nu satt upp den första foderautomaten till småfåglarna.

Hittills har de haft mat på naturlig väg, så eg. var nog automaten mest till för min egen skull....

Pilfinkarna intog den omedelbart.

Grönfinkarna fortsatte länsa nyponbusken.

Det gäller att passa på medan det finns något kvar av godbitarna. Frö i automaterna kommer det att finnas hela vintern!

Men nötväckan försåg sig.

Och laddade sitt skafferi inför vintern.

Som om han inte litade på mig.

Talgoxen och blåmesarna fortsatte att själv förse sig med föda så länge det går.

När jag fyllde på mat idag dök nötväckan upp omgående.

Dilemmat med fotograferandet vid foderautomaten är att det är betydligt roligare att fotografera än att senare ta fram och titta på just matbilderna.

Dessutom blir det ofta ganska många bilder, varav de flesta ganska snabbt hamnar i papperskorgen.

Så det gäller att (försöka) begränsa sig.

Jag studerade nötväckans flängande en stund i insikt om att när småfåglarnas kiv blir den enda förnöjelsen, kommer det nog att rassla i kameran framför matplatserna.

 När jag återgick jag till mina sysslor fortsatte väckan sitt idoga samlande..

Skafferiet är stort och vintern kan bli både lång och kall.

Vadan och varthän

Vad är meningen med det här?

Frågan hördes på konstutställningen. Men kan likaväl gälla hela vårt förhållningssätt.

Ett ifrågasättande av Livet, skeenden i samhället eller i all konst och alla bilder.

Den fick mig, att tänka på Hans Alfredssons gamla sketch, där han i skepnad av Pastor Jansson konstaterar, att Livet är som en påse. Tomt och innehållslöst om man inte fyller det med något.

Precis som installationen, där någon skakade på huvudet och ställde frågan ovan, andra fnissade lite, fotade med mobilen och skyndade vidare medan andra stannade upp, reflekterade, associerade och reagerade.

Självklart vill konstnären kommunicera med betraktaren.  Provocera, ställa frågor eller förmedla ett budskap men i slutändan är det ändå så, att det är vad betraktaren lägger i konstverket eller bilden, som är det viktiga. I samma ögonblick, som man lämnar ett verk ifrån sig tillhör bilden och dess tolkning betraktaren.

Vem ser du i bilden ovan?

Den, som skyndar förbi, knappt registrerande?

Eller den, som stannat upp och höjt blicken?

Båda bilderna är tagna vid ett besök nyligen på konstmuseet Louisiana.

Tre fågelbilder

Jag har varit passiv på sidan ett tag.

Tiden framför datorn har använts till nödvändig gallring i bildarkivet.

Så svårt!

Det tar dessutom lång tid, eftersom jag ofta fastnar i någon bild.

Analyserande både utförande och innehåll.

Bilderna nedan på tre fågelbilder, som sticker upp/ut och som markerades som användbara.

Till vad?

Vid dammen

Vatten i trädgården är ett måste för mig.

Stort eller litet spelar mindre roll.

I vår trädgård finns en liten näckrosdamm,

som också är en guldfiskdamm.

I våras fick vi ett antal fiskar av en god vän, för vars damm de blivit lite för stora.

Jag försökte fotografera dem vid matningen

men tyckte,

att vattnet blev det roligaste på bilderna.

I näckrosornas pelarsalar lever en liten grodkoloni.

Ofta ligger de på näckrosbladen eller sitter på dammkanten.

När man kommer in i dammrummet blir det strömhopp ner i vattnet

men om man bara sitter lugnt en liten stund, så tittar de upp.

Nyfiket kommer de närmre och så kryper de upp på bladen igen

eller simmar fram och kollar lite.

Ett paddpar bor också vid dammen.

 Inte lika lättillgängliga som grodorna men de hälsar hövligt innan de försvinner i grönmassan.

På försommaren invaderas dammen av sländor.

Då gnistrar och skimrar det av ljusblå, graciösa projektiler över vattenytan.

Blå flickslända.

De mellanlandar på näckrosbladen

innan de hittar en partner,

som de sedan hänger med över vattnet i sin märkliga parning.

Äggen läggs i vattnet och det är bara att hålla tummarna,

att larverna inte äter upp våra fiskyngel. 

Vattenödlor, skalbaggar, fjärilar och mycket mer bidrar till att göra dammen till en klar favorit hos både stora och små.

Precis som vid fågelmatningen kan man lätt dröja sig kvar alldeles för länge.

Med eller utan kamera.

Nära fåglar på avstånd

Man behöver inte åka långväga för att se och fotografera fåglar.

Vad som är 'långt' skiljer sig förstås från person till person men för mig är en Ölandstrip från Skåne ovanligt långt. Men hemmavid finns en mängd fina fågellokaler. 'Lokaler', ett uttryck, som jag numera på skådarvis lagt mig till med, till viss förtjusning för delar av bekantskapskretsen.

Ett av mina favoritställen är Vombsjön på behagligt avstånd hemifrån.

Oftast är fåglarna ganska långt bort och bilderna blir lite annorlunda.

Hade sedan ett tag tänkt ta mig dit före soluppgång och när jag vaknade av att det var ljust i sovrummet och insåg, att det var månskenet som lyste upp, tog jag tillfället i akt.

I förhoppning om en dimhöljd morgon vid sjön eller kanske en braskande soluppgång, hoppade jag i kläderna och samlade snabbt ihop mina fotogrejer.

Vid sjön var det mörkt och tomt.

 Jag kunde höra gäss på avstånd men inga fåglar syntes i det svaga ljuset. Bra, så riskerade jag i alla fall inte at skrämma bort några.

Jag slog mig ner och inväntade ljusets och fåglarnas ankomst.

 Att det skulle komma fåglar var jag övertygad om.

Först kom en ensam skarv och slog sig ner på ett av de fisknät, som jag fotograferat så många gånger. Strax därefter kom de första måsarna. Snabbt följda av stora flockar. Därpå kom tofsviporna.

De svepte runt och landade långt borta. Där kunde jag också ana några skuggor vid vattenbrynet. För långt bort och i dunklet lyckade jag inte heller utnyttja kameran för att kunna identifiera dem. Men de såg ut som vadare av något slag.

Ljuset och färgerna förändrades.

En skäggdoppingfamilj passerade.

Solen gick upp.

Inga dimmor. Inga spektakulära färger.

Men en skön morgon.

Viporna drog då och då fram i snabba virvlar och slog sig ner igen.

Vadarna hade under tiden långsamt närmat sig och var nu så nära, att  jag kunde fånga dem på bild och trodde mig kunna se, att det var brushanar.

Ett hägerpar hade också ankommit och en av dem hade landat tämligen nära.

Den anade nog min närvaro och stod länge som en stenstod med hög hals.

 Sedan sjönk den ihop och putsade sig lite innan den slog följe med sin frände och flyttade sig en bit bort.

Då hade brushanarna redan återvänt till sin ursprungliga plats och jag passade på att samla ihop mina pinaler och åka hem till en väntande sen frukost.